åååh....

Jag känner mig så konstig.. Jag är såå orolig. Imorgon är det dags. Hur ska jag kunna somna? iiih... Jag vet inte ens vad jag ska skriva faktiskt. Skriver imorn om hur det gick.

Orolig orolig OROLIG! =(

3 dagar kvar tills jag ska träffa kirurgen. Ohhh guuud. Mamma tror det kommer gå bra, men jag är skitnervös.

Liksom.. jag läser om dom som har mycket lägre BMI än mig som får operationen. Jag har läst om dom som fått den inom 3 månader (vårdgarantin). Jag har läst om dom som får förtur pga problem med knäna (ex) eller diabetes.

Varför är jag då så orolig? =(
SUUUUCK!

Jag får alldeles ont i magen av all oro...

3 dagar kvar...

Jaha ja. Nu i fredags blev jag magsjuk, och nu verkar alla andra vara magsjuka (men jag mår betydligt bättre!) ska se till att hålla mig frisk tills onsdag. har redan fått mötet med kirurgen ombokat tre gånger, vill inte göra det igen.

Jag är skiträdd ärligt talat. Jag är så orolig att kirurgen inte ska ta mig på allvar. Åååh.. jag önskar att jag kunde vara lika posistiv som mamma. Ta allting med en klackspark. Men det kan jag inte.

3 dagar kvar. Jisses. trots att jag gått och tänkt på det non-stop i två veckor så känns det helt plötsligt som "vad ska jag säga?!" guuuud.. Varför är jag så rädd? har jag anledning att vara rädd? Är jag rädd för jag vet innerst inne att han kommer neka mig?

Got2go. bye

Oro

Jaha, nu närmar det sig med stormsteg tycker jag. Jag börjar bli riktigt orolig. Försöker tänka på andra saker, sysselsätta mig osv. Men det ligger hela tiden i bakhuvet på mig och gnager: nu är det bara 8 dagar kvar.. Suck.

Jag försöker iaf sammanställa allt jag känner att jag behöver redovisa för kirurgen. Sen får jag väl hoppas att det uppskattas, eller påvisar att jag tänkt igenom det ordentligt eller ja, nånting. Nedan har jag sammanställt orsaken till varför jag vill ha en op:

-Känns som att jag har försökt med allt men misslyckats
-Vill inte riskera att vänta tills det blir värre -vill hellre förebygga
-Tror att många av mina problem idag bottnar i vikten & det den fört med sig
-Vill börja leva NU och inte om många år
-Är rädd att mina skador/krämpor ska bli kroniska
-Är rädd att få sjukdomar
-Ser detta som en hjälp till självhjälp & känner att jag är i starkt behov av
den då jag inte verkar kunna klara av det här helt själv.

Får väl hoppas att det är bra skäl, jag tycker det iaf.

Mamma tror att jag kommer bli nekad eller jakad redan vid första besöket. Åh, jag är så orolig! Jag tror verkligen att det här kan vara min räddning, min chans att börja om, och göra allting rätt. Åh jag vill ju så gärna ha hjälp, snälla snälla...

Och jag håller fortfarande vikten. Varvar mellan 94,5kg och 95,5kg. Varken mer eller mindre.

Nytt

Ojsan hoppsan. Nu var det längesedan jag skrev här! Kan förklaras med flera saker.. har bland annat varit för lycklig för att sitta vid datorn, har även varit för sur för att vilja diskutera min hälsa.

Innan jul så vägde jag 102kg. Nu väger jag 95. Är väldigt glad över detta, men mår fortfarande inte tipp-topp direkt. Och där kommer de (förhoppningsvis) glada nyheterna in!

Den 12 Mars så ska jag till en kirurg för att diskutera GBP op. YES! Och jag hoppas att min viktnedgång enbart har positiv inverkan på mötet, och inte negativ. Dessutom hoppas jag att han lyssnar till mig ordentligt. Ska ta med mig en tabell för att redovisa viktökning, viktnedgång, bantningsmetoder/dieter, samt vilka krämpor/skador jag fått pga vikten.

Här är de olika metoderna jag prövat:
14år: MYCKET nyttig kost & daglig motion
15år: Åt minimalt. Mycket fruktdieter & vatten
16år: Viktklubben hos aftonbladet
17år: Nutrilette & motion
18år: Dietist på sjukhuset
19år: Reductil i 2månader
20år: Diverse dieter

Men nu ska jag göra annat!
Ciao

Tjat tjat.

Ja, jag kan visst inte sluta tjata. Men jag känner att föregående inlägg behöver en uppföljning. Vart ska jag börja? Ehhm.. Feta människor är inte lyckliga. Nu pratar jag inte om de som har ca 5kilos övervikt, utan nu pratar jag om de som är sjukligt feta. Som jag själv. Jag har, sedan jag var 14 sagt till mig själv att jag kan fixa vad som helst. Oavsett hur fort kilona steg på vågen så fortsatte jag hela tiden att intala mig "Jag ska banta bort dom. Även om jag inte klarar det idag, så kommer jag klara det imorn". Nu har jag slutat ljuga för mig själv. Jag har inte karaktär nog att banta bort halva mig själv. Men oavsett vad som händer inom den närmsta framtiden så ska jag satsa helhjärtat på det jag påbörjat. Ett bättre liv.

Varför jag har hakat upp mig så på en GBP op. är helt enkelt för att hjälpen finns inom räckhåll, men kan jag nå den? Jag är så stor, att det kan gå månader mellan de tillfällen jag faktiskt hittar kläder som passar. Jag är så stor att jag har mängder av ÅLDERSKRÄMPOR. Jag är så stor att jag riskerar att få ett flertal sjukdomar. Men det är inte säkert att jag är tillräckligt stor för att få den hjälp jag verkligen vill ha. Jag undrar hur jag kommer reagera, om kirurgen säger att jag väger 10kg för lite? Kommer jag bli så arg och ledsen att jag går hem och börjar pressa i mig fett och socker bara för att gå upp 10kg så jag får hjälp? Jag har faktiskt tänkt säga till kirurgen att jag sökt hjälp just nu för att jag inte vill att det här ska fortsätta, att jag inte vill att det ska gå längre.

Har hört många säga att en GBP är en genväg. Men idag läste jag en blogg skriven av en tjej som genomgick op. för ca 20 veckor sedan. Och efter att ha följt hennes resa har jag bara en sak att säga: GENVÄG MY ASS!


Men nu är det sent. Måste sluta. Räknar dock dagarna till den 12e mars... 20 dagar kvar.. Bye

Fetma & GBP

Det är inte sådär skitofta jag lämnar ut mig helt, men jag har nu suttit i nära en timme och bara längtat efter att allt ska lösa sig för mig. Och då pratar jag om vikten. Vikten är inte allt, och även om jag fick som jag ville så skulle inte resten av alla mina problem lösa sig, men många skulle det. Knäna skulle inte värka så mycket, knäskålarna skulle inte hoppa ur led, ryggen skulle inte göra ont varje morgon, och det skulle inte vara tungt att andas när jag ligger ner. Faktum är att jag redan bett min läkare om hjälp, samt konsulterat en annan, och bägge två sa samma sak: "Det enda som hjälper är drastisk viktnedgång. INGET annat hjälper"...