Ojsan hoppsan. Nu var det längesedan jag skrev här! Kan förklaras med flera saker.. har bland annat varit för lycklig för att sitta vid datorn, har även varit för sur för att vilja diskutera min hälsa.
Innan jul så vägde jag 102kg. Nu väger jag 95. Är väldigt glad över detta, men mår fortfarande inte tipp-topp direkt. Och där kommer de (förhoppningsvis) glada nyheterna in!
Den 12 Mars så ska jag till en kirurg för att diskutera GBP op. YES! Och jag hoppas att min viktnedgång enbart har positiv inverkan på mötet, och inte negativ. Dessutom hoppas jag att han lyssnar till mig ordentligt. Ska ta med mig en tabell för att redovisa viktökning, viktnedgång, bantningsmetoder/dieter, samt vilka krämpor/skador jag fått pga vikten.
Här är de olika metoderna jag prövat:
14år: MYCKET nyttig kost & daglig motion
15år: Åt minimalt. Mycket fruktdieter & vatten
16år: Viktklubben hos aftonbladet
17år: Nutrilette & motion
18år: Dietist på sjukhuset
19år: Reductil i 2månader
20år: Diverse dieter
Men nu ska jag göra annat!
Ciao
fredag 29 februari 2008
fredag 22 februari 2008
Tjat tjat.
Ja, jag kan visst inte sluta tjata. Men jag känner att föregående inlägg behöver en uppföljning. Vart ska jag börja? Ehhm.. Feta människor är inte lyckliga. Nu pratar jag inte om de som har ca 5kilos övervikt, utan nu pratar jag om de som är sjukligt feta. Som jag själv. Jag har, sedan jag var 14 sagt till mig själv att jag kan fixa vad som helst. Oavsett hur fort kilona steg på vågen så fortsatte jag hela tiden att intala mig "Jag ska banta bort dom. Även om jag inte klarar det idag, så kommer jag klara det imorn". Nu har jag slutat ljuga för mig själv. Jag har inte karaktär nog att banta bort halva mig själv. Men oavsett vad som händer inom den närmsta framtiden så ska jag satsa helhjärtat på det jag påbörjat. Ett bättre liv.
Varför jag har hakat upp mig så på en GBP op. är helt enkelt för att hjälpen finns inom räckhåll, men kan jag nå den? Jag är så stor, att det kan gå månader mellan de tillfällen jag faktiskt hittar kläder som passar. Jag är så stor att jag har mängder av ÅLDERSKRÄMPOR. Jag är så stor att jag riskerar att få ett flertal sjukdomar. Men det är inte säkert att jag är tillräckligt stor för att få den hjälp jag verkligen vill ha. Jag undrar hur jag kommer reagera, om kirurgen säger att jag väger 10kg för lite? Kommer jag bli så arg och ledsen att jag går hem och börjar pressa i mig fett och socker bara för att gå upp 10kg så jag får hjälp? Jag har faktiskt tänkt säga till kirurgen att jag sökt hjälp just nu för att jag inte vill att det här ska fortsätta, att jag inte vill att det ska gå längre.
Har hört många säga att en GBP är en genväg. Men idag läste jag en blogg skriven av en tjej som genomgick op. för ca 20 veckor sedan. Och efter att ha följt hennes resa har jag bara en sak att säga: GENVÄG MY ASS!
Men nu är det sent. Måste sluta. Räknar dock dagarna till den 12e mars... 20 dagar kvar.. Bye
Varför jag har hakat upp mig så på en GBP op. är helt enkelt för att hjälpen finns inom räckhåll, men kan jag nå den? Jag är så stor, att det kan gå månader mellan de tillfällen jag faktiskt hittar kläder som passar. Jag är så stor att jag har mängder av ÅLDERSKRÄMPOR. Jag är så stor att jag riskerar att få ett flertal sjukdomar. Men det är inte säkert att jag är tillräckligt stor för att få den hjälp jag verkligen vill ha. Jag undrar hur jag kommer reagera, om kirurgen säger att jag väger 10kg för lite? Kommer jag bli så arg och ledsen att jag går hem och börjar pressa i mig fett och socker bara för att gå upp 10kg så jag får hjälp? Jag har faktiskt tänkt säga till kirurgen att jag sökt hjälp just nu för att jag inte vill att det här ska fortsätta, att jag inte vill att det ska gå längre.
Har hört många säga att en GBP är en genväg. Men idag läste jag en blogg skriven av en tjej som genomgick op. för ca 20 veckor sedan. Och efter att ha följt hennes resa har jag bara en sak att säga: GENVÄG MY ASS!
Men nu är det sent. Måste sluta. Räknar dock dagarna till den 12e mars... 20 dagar kvar.. Bye
torsdag 21 februari 2008
Fetma & GBP
Det är inte sådär skitofta jag lämnar ut mig helt, men jag har nu suttit i nära en timme och bara längtat efter att allt ska lösa sig för mig. Och då pratar jag om vikten. Vikten är inte allt, och även om jag fick som jag ville så skulle inte resten av alla mina problem lösa sig, men många skulle det. Knäna skulle inte värka så mycket, knäskålarna skulle inte hoppa ur led, ryggen skulle inte göra ont varje morgon, och det skulle inte vara tungt att andas när jag ligger ner. Faktum är att jag redan bett min läkare om hjälp, samt konsulterat en annan, och bägge två sa samma sak: "Det enda som hjälper är drastisk viktnedgång. INGET annat hjälper"...
söndag 18 november 2007
Fröken L
Det är lite lustigt, alltid när jag pratar med fröken L så halkar vi in på vikt, välmående, kost osv. Och nu frågade hon mig just om vi ska försöka bli lite hälsosamma de sista sex veckorna av året. Och jag tror faktiskt att jag ska haka på. Köpa nutrilette för en hel vecka och verkligen försöka.
Känns inte så härligt att väga 100kg faktiskt.
Vill helst komma under 100 strecket så snabbt som möjligt.
En gång i tiden tänkte jag faktiskt ”Jag ska aldrig låta mig själv bli så fet att jag väger 80kg!” Haha. Se vart mitt optimistiska tänkande fört mig :P
Lite tänkvärda citat:
De som inte tror att de har tid med fysisk
Aktivitet måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom!
//Edward Stanley
Life is what happens when you're bissy making other plans
//J.Lennon
Känns inte så härligt att väga 100kg faktiskt.
Vill helst komma under 100 strecket så snabbt som möjligt.
En gång i tiden tänkte jag faktiskt ”Jag ska aldrig låta mig själv bli så fet att jag väger 80kg!” Haha. Se vart mitt optimistiska tänkande fört mig :P
Lite tänkvärda citat:
De som inte tror att de har tid med fysisk
Aktivitet måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom!
//Edward Stanley
Life is what happens when you're bissy making other plans
//J.Lennon
måndag 12 november 2007
Remiss & Tresiffrig Vikt
Något som gör mig ledsen är hur jag hela tiden sviker mig själv. Jag bestämmer mig för att försöka, och är väldigt peppad och målinriktad, men redan dagen efter så är jag knäckt. Som mest har jag väl lyckats hela tre dagar i rad, men misslyckats därefter. Eller, misslyckas är fel benämning.. JAG GER UPP. Jag ger efter för suget och begäret.
Bara nu så sitter jag och tänker på pasta, pizza och godis.
Har sparat några artiklar jag hittade på aftonbladet.se och hoppas att de ska inspirera mig. Jag måste hitta någon form av gnista jag kan pusta på tills den börjar brinna. Jag måste hitta orken, viljan och motivationen. Jag vet inte hur, men jag ska.
Sen har jag både en glad och hemsk nyhet. Den bra nyheten är att jag gick till min läkare och hon skickade en remiss till ett sjukhus som utför GBP operationer. Jag kommer bli ditkallad och få prata med folk och mamma har lovat att följa med mig som stöd.
Den hemska nyheten är att jag fick väga mig hos läkaren.. Jag väger 100kg.
Jag väger tresiffrigt.
Och vad som är ännu hemskare.. är att jag försöker dämpa sorgen över vikten med mer godis.
Hela tiden.
Jag vet att det låter som att jag gett upp, men det har jag inte.
På ett eller annat sätt ska jag lyckas få grepp om mitt liv.
Bara nu så sitter jag och tänker på pasta, pizza och godis.
Har sparat några artiklar jag hittade på aftonbladet.se och hoppas att de ska inspirera mig. Jag måste hitta någon form av gnista jag kan pusta på tills den börjar brinna. Jag måste hitta orken, viljan och motivationen. Jag vet inte hur, men jag ska.
Sen har jag både en glad och hemsk nyhet. Den bra nyheten är att jag gick till min läkare och hon skickade en remiss till ett sjukhus som utför GBP operationer. Jag kommer bli ditkallad och få prata med folk och mamma har lovat att följa med mig som stöd.
Den hemska nyheten är att jag fick väga mig hos läkaren.. Jag väger 100kg.
Jag väger tresiffrigt.
Och vad som är ännu hemskare.. är att jag försöker dämpa sorgen över vikten med mer godis.
Hela tiden.
Jag vet att det låter som att jag gett upp, men det har jag inte.
På ett eller annat sätt ska jag lyckas få grepp om mitt liv.
onsdag 10 oktober 2007
Motivation
Detta är första gången jag skriver. Om jag faktiskt lyckas med detta jag förutsatt mig att lyckas med så kanske jag lägger upp detta på internet senare. På ett sätt får jag lust att skriva ”trots att det aldrig lär hända.. Jag har ju aldrig lyckats tidigare” men det vore ren och skär lögn! Jag har faktiskt lyckats tidigare. Inte att nå mitt slutgiltiga mål, men jag kom till första etappen. Förvisso hade jag medicinsk hjälp den gången, och nu kan jag inte få det. Men jag kan lyckas ändå.
Vad som startade detta var ganska skilda saker.
Min kära mor bad mig att höra med min läkare om det var möjligt för mig att få en GBP (Gastric Bypass), det är en operation där man förminskar magsäcken och kopplar om tarmarna. Vilket det verkar som att jag kan få då jag är tillräckligt stor nu. Dock måste jag ha bevisat att jag verkligen försökt gå ner i vikt på egen hand först, samt ha varit mentalt stabil i ungefär ett års tid innan operationen.
Jag var inte speciellt sugen på en operation, då livet blir så annorlunda efteråt. Visst är den bevisat effektiv, men man kan aldrig någonsin äta mer än som ett litet barn kan, och man kan inte äta hårdkokt pasta, segt kött, citrusfrukter osv. Och självfallet kan det uppstå komplikationer, samt att man aldrig kan vara helt stolt över viktnedgången. Man har ju inte lyckats själv.
Pratade med en gammal vän.. Hon blev helt bestört när jag nämnde operation som lösning. Hon menar på att allt går, det enda hindret är en själv. Hon satt och pratade länge med mig om olika metoder, tankesätt och motivationer för att göra detta utan kirurgi.
Och hennes ord gjorde intryck.
Och jag själv då? Vad tycker jag?
Jo.. Allra helst vill jag lyckas på egen hand. Jag vill kunna säga till folk en dag att jag bantade bort halva min kroppsvikt med ren viljestyrka! Men samtidigt har jag försökt så många gånger och aldrig nått mitt mål, och det får mig att vilja genomgå operationen så jag slipper våndas mer. Så jag slipper lida. Men då tänker jag förstås inte på hur man lider efter operationen. Den biten glömmer jag gärna.
Det finns människor som börjat skrika och skälla på mig när jag nämnt operation som alternativ, och jag tror inte att jag ska ta fler råd från dessa personer. Inte för att deras idéer är dåliga, utan för att de engagerar sig för mycket. De lägger sig i för mycket. Och jag står inte ut när andra ska bestämma över mig, och säga vad jag mår bäst av. Därför tänker jag nu göra det här själv. Jag tänker bossa över mig själv, för då kan jag inte bli arg på någon annan, eller säga att jag skiter i allt för att någon annan drivit mig för hårt. Det är jag mot mig själv.
På ett sätt vill jag säga att hela den här resan kommer börja HÄR och IDAG. Men det tänker jag inte alls säga. Jag ska göra upp en ordentlig plan och ett bra schema, och när jag märker att jag verkligen följer det så har min resa börjat. Det kan bli imorgon, det kan bli om en vecka.
Men nu ska jag banne mig göra detta.
Vad som startade detta var ganska skilda saker.
Min kära mor bad mig att höra med min läkare om det var möjligt för mig att få en GBP (Gastric Bypass), det är en operation där man förminskar magsäcken och kopplar om tarmarna. Vilket det verkar som att jag kan få då jag är tillräckligt stor nu. Dock måste jag ha bevisat att jag verkligen försökt gå ner i vikt på egen hand först, samt ha varit mentalt stabil i ungefär ett års tid innan operationen.
Jag var inte speciellt sugen på en operation, då livet blir så annorlunda efteråt. Visst är den bevisat effektiv, men man kan aldrig någonsin äta mer än som ett litet barn kan, och man kan inte äta hårdkokt pasta, segt kött, citrusfrukter osv. Och självfallet kan det uppstå komplikationer, samt att man aldrig kan vara helt stolt över viktnedgången. Man har ju inte lyckats själv.
Pratade med en gammal vän.. Hon blev helt bestört när jag nämnde operation som lösning. Hon menar på att allt går, det enda hindret är en själv. Hon satt och pratade länge med mig om olika metoder, tankesätt och motivationer för att göra detta utan kirurgi.
Och hennes ord gjorde intryck.
Och jag själv då? Vad tycker jag?
Jo.. Allra helst vill jag lyckas på egen hand. Jag vill kunna säga till folk en dag att jag bantade bort halva min kroppsvikt med ren viljestyrka! Men samtidigt har jag försökt så många gånger och aldrig nått mitt mål, och det får mig att vilja genomgå operationen så jag slipper våndas mer. Så jag slipper lida. Men då tänker jag förstås inte på hur man lider efter operationen. Den biten glömmer jag gärna.
Det finns människor som börjat skrika och skälla på mig när jag nämnt operation som alternativ, och jag tror inte att jag ska ta fler råd från dessa personer. Inte för att deras idéer är dåliga, utan för att de engagerar sig för mycket. De lägger sig i för mycket. Och jag står inte ut när andra ska bestämma över mig, och säga vad jag mår bäst av. Därför tänker jag nu göra det här själv. Jag tänker bossa över mig själv, för då kan jag inte bli arg på någon annan, eller säga att jag skiter i allt för att någon annan drivit mig för hårt. Det är jag mot mig själv.
På ett sätt vill jag säga att hela den här resan kommer börja HÄR och IDAG. Men det tänker jag inte alls säga. Jag ska göra upp en ordentlig plan och ett bra schema, och när jag märker att jag verkligen följer det så har min resa börjat. Det kan bli imorgon, det kan bli om en vecka.
Men nu ska jag banne mig göra detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)