Julbords-Soppa?

Och nu är det bara en månad kvar tills jag ringer till Byhåla och besvärar dom igen. Känns skönt. Underligt nog så hoppas jag innerligt att mitt julbord kommer bestå av köttbull-o-prinskorvs-soppa, omelett med kantarellstuvnings-soppa, julskinks-soppa osv. SÅ MYCKET längtar jag.

Elefanten i röd klänning

Idag tittade jag på bilderna av min äldsta systers bröllop, och när jag såg elefanten i den röda klänningen satte jag nästan i halsen. Herregud. Jag har verkligen noll uppfattning om hur stor jag verkligen blivit. När jag tittar i spegeln kan jag fortfarande tycka att jag är måttligt snygg, det enda som gör mig uppmärksam på min storlek är hur lite ork jag har nuförtiden, och hur besvärligt allting känns. Men att jag faktiskt ser ut som en elefant hade jag ingen aning om...

Det är väl för väl att jag gått ner 3kg den senaste månaden, ska fortsätta vara duktig, vill ju verkligen följa kirurgens råd, och dessutom ökar mina chanser att få en titthåls-op om jag går ner 5kg till.

Fy tusan..

Byhåla

Var i Byhåla igår för mitt återbesök hos kirurgen, kändes overkligt att det faktiskt gått 6 månader. Hursom. Kirurgen frågade om jag arbetade, påpekade att jag måste försöka gå ner kilona jag gått upp det senaste halvåret, frågade om jag funderat och var helt och hållet säker. Därefter sa han att han godkänt mig för op, och att jag är satt i kö, och han skrev även dit att jag kunde komma med kort varsel.

Kirurger är inte riktigt som vanliga människor, de verkar så kalla och osociala. Som om de inte visste hur man faktiskt hanterar en icke-sövd person. Men det viktiga är ju att de lyssnar, å det gjorde min kirurg.

Bad även att få prata med en sköterska för att ställa lite frågor, och gud vad frustrerande. Jätterar ung tjej va hon, men hon var även en sån typ av person jag hatar. När jag sa, att det känns som att mitt liv står helt stilla i väntan på op, och att det är av den anledningen jag tryckt på så väldigt för att det hela ska gå fort, så sa hon åt mig att jag måste fortsätta leva undertiden jag väntar. Hon började prata en hel del om hur jag borde leva mitt liv. Sånt hatar jag. HON vet INTE hur mitt liv är, och hur jag mår, och hur jag fungerar. Att säga till mig "du borde gå och simma" känns ungefär lika realistiskt som att säga till en annan person "du borde gå ut på stan helt näck". Jag fick försvara mig en hel del, mig själv, mitt val, och min sits. Det hatar jag. Jag hade precis blivit godkänd och satt i kö, så jag trodde att allt det där skitjobbiga tjatet med att försvara den jag är var överstökat. Men tydligen inte.

Hon sa även att det var över 30 patienter som skulle opereras nu, och att alla ville bli inringda med kort varsel om något dök upp. Då sa jag "när jag blev uppringd av en sköterska i typ.. april eller när det var, så sa hon att ingen som varit tillgänglig med kort varsel behövt vänta längre än 3 månader. Och det var det argumentet som fick mig att inte kräva att få byta sjukhus", hon frågade vilken sköterska jag pratat med, och sa sen "men.. jaha.. ja det är ju vår chef.. men det där med 3 månader.. det är ju inte så vi gör saker här..." mumlade hon.

Men jag ska bannemig ringa varenda månad nu för att höra mig för hur det går. Och när det gått 3månader, och om jag inte fått någon op. Då ska jag ringa fröken-sköterska-chef som lovade mig. För fan heller att jag tänker vänta ett helt år i kö när jag blivit lovad annat! *förbannad* det var faktiskt illa nog att jag blev påtvingad 6 månaders betänketid...

Nej, mamma har minsann lärt mig att vill man få någon hjälp inom vården så får man hjälpa sig själv. Man ska stå på sig, bli arg när de strular till det, ringa och tjata, bråka och ställa till besvär. Man ska göra allt för att visa JAG GER MIG INTE. Och tjaaa.. det funkade ju sist jag ringde Byhåla. Att kräva förflyttning till annat sjukhus, för att sedan bli uppringd av chefen är inte alls pjåkigt enligt mig!

Tid för återbesök

Nu har jag äntligen fått min tid! Den 15 september är det dags för återbesök hos kirurgen. Känns pirrigt trots att jag i princip bara ska kliva in i rummet och säga att jag har bestämt mig.

Men jag ska verkligen understryka att jag vill bli uppringd så fort det blir en öppning eller en ledig op tid.

Förhoppningen är ju att jag får en op innan årets slut. Fröken J har sagt att hon följer med mig dit om inte min mamma kan :D vore gött med sällskap. Sist fick jag spendera en hel dag i "livliga" Byhåla helt själv. Yey...

PIRR

Gömmer mig

Det är så dumt. Jag är så dum. Jag avskyr personen jag är. Blivit. Det känns som att jag gömmer mig bakom mitt tjockis-jag, och med det som sköld beter mig hur jag vill. Fuck. Hatar regn. Det förstör mitt glada sinne.

Jag vill åka till Byhåla så de snittar upp mig. Jag vill nå min normalvikt inom ett år (hahaha, yeah.. like THATs gonna happen!). Jag vill vill ha det här livet, fast i en annan färg..

Vikt-tankar

Jaha, nu är jag inne i en "jag kan inte sluta tänka på operationen"-fas igen. Suck suck suck. På ett sätt.. när jag tittar på alla fakta, så finns det verkligen ingen anledning till att jag inte skulle få min op. Jag ligger till och med över den lägsta BMI gränsen för en sån op. Men när jag går igenom det i huvudet.... "Varför skulle jag få den hjälpen tillslut? Jag som aldrig lyckas genomföra mina planer? Jag som misslyckas med allt jag förutsätter mig? Varför skulle jag helt plötsligt få det jag velat ha så länge?" Det känns overkligt och inte möjligt om jag ska vara helt ärlig.

Det känns precis som när jag var liten och önskade mig något riktigt innerligt. Jag trodde verkligen att jag skulle få det jag önskade mig, men i slutändan blev jag alltid så besviken, eftersom min önskan aldrig besannades.

Jag pratade lite inne på forumet för viktopade. Det är ett bra ställe att söka sig till när man vill ha stöd. Och där sa de något till mig, som jag faktiskt inte tänkt på själv. Dels att negativiteten gentemot en sån här operation ofta består i oförståelse från andra människor. Att de inte förstår ens oförmögenhet att banta ner sig själv.

Och när det sades sådär, svart på vitt, insåg jag hur sant det var. Att jag alltid stretat emot när folk försökt hjälpa mig, och ge mig råd ang vikten osv. Det har varit för att de inte förstår. De förstår inte hur jag känner, hur jag fungerar. Jag vet inte hur andra känner när de ska vara nyttiga/banta, träna osv. Men jag vet hur jag mår. Och jag mår så dåligt att jag inte klarar av det.

Men för att ställa motfrågan till alla som tänker "Varför bantar hon inte bara ner sig för egen maskin?" för visst är det en väldigt bra fråga:
Varför vill jag göra ett enormt ingrepp på min egen kropp, som kommer att åtföljas av smärta, besvär och en enorm livsomställning som är helt oåterkallig? Varför lägger jag mig under kniven, och låter dom stympa mig? Det kanske är den frågan ni borde ställa er istället.

Sedan anser en del även att man tar en genväg. HAH! Förlåt mig, men ordet "genväg" är så fel det bara kan bli. Efter en sån här operation så spyr man ständigt, eftersom magen knappt rymmer något alls. Man har ont och mår skitdåligt ofta. Vilket inte är så konstigt när någon gått in i ens kropp och skurit ut delar som var menade att stanna kvar. Man är tvingad att ändra hela sin livsstil för att faktiskt kunna leva. Och det innebär risker. Och detta ska man leva med resten av sitt liv. Enkel bekväm genväg va? Jätteskönt verkligen. Luta dig tillbaka o njut bara!

En tjej skrev dessutom något ofantligt bra på forumet!
"Det jag undrar är om de hade varit lika negativa om vi hade haft t.ex en tumör som vi skulle operera bort. Då hade det varit självklart med en operation även om man kan få komplikationer av den och riskerar att tumören kommer tillbaka. För då "vet" man att fördelarna överväger nackdelarna. Jag tror att de finns för lite kunskap i samhället om den här typen av kirurg. Det som cirkulerar mest är rykte och all denna sensationsjournalistik.."

För att avrunda. Trots allt detta negativa vill jag ändå genomgå det här ingreppet. Varför? För att nu ser jag ingen annan utväg. För att nu är jag less på min sits. Jag är less på att vara fet, jag är less på att ha ont, jag är less på att vara så extremt obekväm i min egen kropp. Jag vill faktiskt leva. För det gör jag knappt nu.


Nej nu tror jag att jag tjatat nog.
Bye

Nag nag nag

Jag har gått omkring o tänkt "feta människor som lyckas banta ner sig till min vikt mår ju toppen å börjar få livet back on track.. så jag borde verkligen försöka se allt från den ljusa sidan o kämpa mer" och tro mig, jag har försökt, och det har hjälpt i flera fall. Men t.ex. det här med orken (jobb). Det är ju skrämmande att HALVTID får mig att däcka som om någon skjutit mig med en bedövningspil för elefanter! Och det är skrämmande att jag alltid är så seg, och får ont av en 5min promenad. Mamma har påpekat så fint att jag nog har askassa leder. Låter ju bra. MÅTTE ALLT GÅ SOM PÅ RÄLS I SEPTEMBER SÅ JAG KOMMER UR DEN HÄR SITSEN!! *ber liten bön