Tandpressning

Jag tror inte jag har tagit upp det förr, så jag tänkte ta upp det nu.

För ungefär 1,5 år sedan började jag få en otrolig spänningshuvudvärk i samband med en tung depression. Det tog inte lång tid innan jag började uppleva en slags ömmande känsla i käkarna och en dag när jag satt och åt fick jag spotta ut maten då det låg benbitar i den. Vilket visade sig vara smulor av en av mina visdomständer. Det tog sin lilla tid men jag kom tillslut fram till att jag inte gnisslade tänder som vissa gissat utan pressade tänder (i sömnen).

Jag vägrade gå till tandläkaren eftersom jag helt enkelt inte hade råd, men efter ett halvår var hela tanden borta och allt som återstod var ett köttigt hål i mitt tandkött. Jag förstod att jag inte hade något annat val än att gå dit ändå, och väl där fick jag veta att ytterligare en av visdomständerna var så sönderpressad att det enda som återstod var att helt enkelt dra ut båda två.

Enligt vårdguidens hemsida:
"Det är oklart vad som gör att man gnisslar eller pressar tänder i sömnen. Om man pressar tänder när man är vaken beror det oftast på stress och ökad anspänning.
.... Om man gnisslar eller pressar tänder när man sover finns det oftast ingen behandling som kan göra så att man slutar."

Så vad jag försökt med är helt enkelt att använda en bettskena (tyvärr spottar jag oftast ut den i sömnen), ta milda muskelavslappnande tabletter (vilket fungerade en tid, men inte nu längre..), samt somna till rogivande musik ifall att tandpressningen nu beror på att jag känner mig stressad.

Tyvärr verkar ingenting fungera på sistone och Mr Bitey väcker mig ofta flera gånger i början av natten för att han hör hur jag spänner käkarna tills det knakar ljudligt...

Det är lustigt hur kroppen börjar bete sig när något inte står rätt till. Insomnia, tandgnissling, upprörd mage, kronisk trötthet...
Min förhoppning är att käkarna blir mer avslappnade ifall jag börjar må bättre mentalt. Det känns i alla fall som den mest logiska och rationella förhoppningen.


Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 7
Matvanor: Varierande - 2 mål om dagen + mellanmål

Små men säkra steg

Jag är frustrerad.
För jag är så ofantligt inställd på att få komma igång med träningen, och vad som sätter käppar i hjulen just nu är min ekonomi. Jag kommer givetvis behöva gymkort, men även träningskläder och skor (vilket jag i dagsläget inte äger), och det finns inte pengar till något utav det.

Möjligtvis romantiserar jag idén med att träna just nu. Då tjejen jag ska träna med kommer göra detta strax efter nio på mornarna föreställer jag mig hur jag tvingar mig upp på klockslaget varje morgon, äter en lagom stärkande men inte för mäktig frukost och ger mig iväg - för att därefter återvända hem, fullpumpad av adrenalin och villig att ta itu med alla måsten vardagen kräver.

Jag funderar på om jag borde se på träningsvideos på Youtube sålänge, försöka banka in en fysiskt ansträngande rutin på egen hand tills dess att jag får råd med gymkortet och allt därtill. Kommer det peppa mig eller avskräcka mig (för gudarna ska veta hur illa jag reagerar på träningsvärk...)? En annan del av mig försöker dock hyscha min alltför ivriga sida och intala mig att jag gör bäst i att ta ett steg i taget och låta saker och ting ta sin tid.


Men om jag ska prata om mer positiva ting!
90% av dagarna äter jag frukost, lunch och middag plus 2-3 mellanmål. Negativt kan vara att jag vissa dagar äter enformigt, men det känns bättre att äta enformigt än för sällan eller inte alls.

Jag har börjat kräla mig ut ur min egenvalda isolering. Givet är väl att det inte är fullt ståhej varenda dag, men om jag jämför med hur ofta jag brukade tacka nej, slingra mig eller hitta på svepskäl för att slippa lämna min trygghet bakom dessa väggar (som tidigare) så har det blivit otroligt mycket bättre. Kan erkänna att jag så sent som för några veckor sedan max lämnade min lägenhet en endaste gång per vecka, medan jag denna vecka åkt iväg till sociala tillställningar 3 gånger och imorgon blir det fjärde. För någon som aldrig kryper inåt i sig själv och upplevt depression eller annan psykisk åkomma som gjort att man blir socialt skygg kanske detta låter absurt, men jag kan intyga att för mig är detta en högst surrealistisk känsla. Jag kan inte minnas sist jag mådde så pass okej att jag kunde gå utanför dörren mer än en gång per vecka.

Jag har börjat fråga mig själv när allt detta började och hur mycket av min psykiska ohälsa som hänger ihop med min övervikt, och hur mycket av min övervikt som började med enbart dåliga vanor utan annan förklaring. För jag tror det är skrämmande enkelt att blunda för något som så lätt anses vara fult och tabubelagt idag - som psykisk ohälsa.

Här är en av mina favoritbilder som illustrerar hur frustrerande det känns för någon med psykisk ohälsa att bli bemött för oförståelse:
"Om fysiska åkommor bemöttes likadant som psykiska"

Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 5
Matvanor: Rutinmässiga - 3 mål om dagen + mellanmål


Dagens fråga:
Lider du eller någon du känner av någon form av psykisk ohälsa?
- isåfall vilken?
- har den påverkat din/dennes vikt?

73kg och medicin

Nu har det gått väldigt lång tid sedan jag sist skrev, och på ett sätt har det knappt hänt något alls, samtidigt som det såklart har skett en del. Det här inlägget är inte menat att låta dystert, utan ner på jorden och lite hoppfullt.

Först och främst känner jag nu att det är dags att skriva svart på vitt här - att jag haft problem med återkommande depressioner sedan jag var 18 år. Jag har hela tiden intalat att mig att det berott på olika underliggande anledningar. Utbrändhet i skolan, övervikten, etc. Men det senaste året har jag tänkt, grävt djupt i mig själv och insett att det faktiskt inte finns någon anledning till varför de senaste åren varit som de varit och att jag bara har mått sämre och sämre. Något i min kropp måste vara i obalans, och jag behöver svälja stoltheten och börja se över alternativen som finns helt enkelt för att få bukt med det.

För åren rullar förbi, jag blir äldre och det känns som att jag missar mitt liv på grund utav det här. Så jag ringde min läkare och bad om antidepressiv medicin för några veckor sedan. Jag har hittills märkt en ganska markant skillnad i mitt egna mående och min motivation. Jag har även slutat tröstäta (började tröstäta nån gång i somras och för en månad sen landade vågen på 73kg..) och jag hoppas medicinen kan hjälpa mig att få ett lite mer aktivt, socialt och rutinerat liv än vad det varit.

Jag har även fått en ny vän som bor väldigt nära, och det var nog hon som fick mig att inse hur viktigt det var att jag tog itu med det här en gång för alla om jag vill att livet ska röra sig framåt istället för att stå still.

Så kanske borde jag börja skriva här lite oftare igen, för nu har jag några kilon att bli av med, och jag behöver en plats att ventilera på.

Startvikt: 73kg
Medicin: Vecka 3
Matvanor: Rutinmässiga - 3 mål om dagen


Sen måste jag ändå fråga, känns det tråkigt när jag skriver om min psykiska ohälsa?

Kämpa FÖR SIG SJÄLV!

Jag har börjat undvika den här bloggen, och jag tror det beror på att den påminner mig om en tid då jag sprudlade av energi, motivation, djupa tankegångar och faktiskt genuint hopp om mig själv och min framtid. Något, som tyvärr verkar dala mer och mer ju äldre jag blir, och det här senaste året (sen förra sommaren) har verkligen sänkt mig, kantstött min självkänsla och tillslut drev det mig till ett självdestruktivt beteende jag hoppas på att kunna ta upp här när det inte känns lika känsligt och jag har fått större distans till det, för jag lyckades förvisso bryta cirkeln men det var inte särskilt länge sen.

Vad jag skulle vilja få ur mig idag är dock en liten fortsättning på det jag senast skrev, om att kämpa med vården.

Något jag knappast gjort en hemlighet av här, är att jag tror stenhårt på att en sundare livsstil och att återhämta sig från ätstörningar (vare sig det handlar om tröstätande eller självsvält) kräver att man lägger stor fokus på sin mentala hälsa först och främst. Att försöka äta bra och leva bra utan att ha utrett och åtgärdat roten till problemet är ju som att envist sätta plåster på ett brutet ben.

Detta är något jag så gott som blev nekad att göra det senaste året. Jag hade oturen att få en ny överläkare (psykiatriker) som viftade bort precis allting jag tog upp och bad om hjälp med, nonchalerade saker jag kämpat nästan hela livet att förbättra, och när hon tillslut hade tryckt ner mig i skorna så jag bröt ihop verkade hon nästan nöjd med sig själv. Med andra ord: den mest oprofessionella och opedagogiskaste läkaren jag någonsin haft oturen att träffa. Ovillig att lyssna, ovillig att hjälpa. Detta ledde till att min egen sträva efter ett hälsosammare liv både på det fysiska och psykiska planet tvärstannade och för varje gång jag klev in på hennes kontor smulades mina förhoppningar sönder om att få återuppta min kamp. Något som kändes vidrigt, för det är ju faktiskt MITT liv, MIN kamp och MIN hälsa, och jag blev ifråntagen möjligheten att försöka må bättre?

Så jag kontaktade en samordnare inom vården och bad om hjälp att få komma till antingen min fd överläkare eller en ny. Jag kontaktade precis varenda kontakt inom vården jag kunde komma på, drog i varenda tråd, pratade med alla som kunde ha goda råd. För jag insåg att låter jag en enda opedagogisk (och möjligen sadistisk) läkare hindra mig ifrån att hjälpa mig själv så kommer allting jag kämpat för genom åren vara förgäves. Inte en chans. Men hela tiden spinnade jag nedåt i den där förbaskade spiralen av självhat, tröstätande, ångest och nedstämdhet, och det blev bara svårare och svårare att försöka samla ihop någon ork och motivation att försöka få någon att hjälpa mig.

Men tillslut, efter närmare ett års slit så hade jag turen att istället få träffa en inhyrd manlig läkare ifrån Stockholm. Han var saklig, påläst och väldigt ner på jorden, han hade tillochmed goda råd och förslag på hur jag borde gå till väga för att öka livskvaliten på lång sikt både på egen hand och med vårdens hjälp. Det var fantastiskt. Jag kände mig så sedd, hörd och förstådd, och jag märkte tydligt hur han skiftade i bemötandet och tycktes respektera mig mer när jag själv uttryckte en stark önskan om att både själv och med rätt hjälp förändra, förbättra och sträva efter ett bättre liv.

Sååå, vad jag ville ha sagt med detta är väl helt enkelt att detta är vad som ockuperat mig och fick hela mitt liv att stå still i ett års tid. Eller nej förresten, inte stilla, det kändes som att jag började gå bakåt istället för framåt! Men nu sen en tid tillbaka har jag börjat treva mig åt rätt håll igen. Har velat så mycket kring huruvida detta är något jag borde skriva här eller låta bli, att hålla den här bloggen fri från allting som inte är kost-träning-o-vikt relaterat. Men det känns faktiskt som att jag vill vara brutalt öppen här på gott och ont, och jag vill skrika ut till världen att psyket hör ihop med kroppen och påverkar vad vi gör mot den. Att man kanske aldrig blir "klar" även om man når en målvikt eller är duktig och tränar. Livet är en ständigt pågående process av att kämpa för sig själv och sin lycka med så många olika medel.

Jag längtar tills jag slutar undvika den här bloggen som jag gjort och gör. Läste lite bland gamla kommentarer och kände hur mycket jag saknar att skriva av mig om mina tankar och upplevelser, och hur den här bloggen en gång i tiden var som ett bränsle för motivation och glöd för mig. Så många som skrev sånt här i kommentarerna:

"Jag snubblade in på din blogg och jag måste säga DEN ÄR ALLDELES FANTASTISK!!! Snubblade in gjorde jag för att jag googlade på frisyrer & dubbelhaka ;-) och när jag väl började läsa kunde jag knappast sluta."

"Måste börja med att säga att du verkligen är beundransvärd och väcker hopp i sååå många människor! ...[text relaterad till inlägg om hud]... Ja, jag ville väl mest att du skulle veta om hur bra din hud har dragit ihop sig igen, och tacka för att du skriver. Jag vet personer som verkligen får stöd och hopp av detta!"

"Har följt din blogg ett tag nu och ville bara säga att du är en inspiration för mig, alla dina bilder och texter om din resa ger mig så mycket att tänka på inför min egen viktnedgång. Har själv inte gjort en GBP även om jag funderade åratal på det, orsaken till att operationen inte blev av var att jag hittade en pulverkur som fungerar alldeles fenomenalt och är min väg till normalvikt. Jag känner igen mig själv i dina tankar och funderingar, kommer ofta på mig själv med att utbrista högt "Men *exakt* sådär tänker ju jag med!" när jag läser dina inlägg. Du har hjälpt mig att komma underfund med massor om mig själv jag inte hade en aning om. Tack för det!"

För det blev en sån otrolig ge och ta "relation" när jag aktivt bloggade. Ni som skrev att Jag kunde ge stöd och inspiration, detsamma gjorde ni för mig när jag fick sådan fantastisk respons. Jag blev glad, upplyft, peppad och så mycket mer. Ibland fick jag även tankeställare så jag blev tvungen att tänka om. Så om jag inte skrivit det tidigare skriver jag det nu, tack ni alla som någonsin skrivit något uppmuntrande till mig. Sådant kan vara som balsam för själen!


Och så vill jag avsluta för den här gången med att berätta två jättehärliga grejer som hänt i mitt liv väldigt nyligen. Det första som hände var att ytterligare en av mina syskon nu magsäcksopererat sig. Så nu är vi fyra stycken i min familj som äter små barnportioner. Hen råkade tyvärr ut för en del komplikationer direkt efter sin operation som gav mig en sten i magen en tid, men det löste sig och viktnedgången är i full gång.

Den andra händelsen... är att min fina underbara Mr Bitey gick ner på knä och gav mig en ring och frågade mig om jag ville spendera mitt liv med honom. Det var nog det mest romantiska jag någonsin fått uppleva, och sen dess har vi blivit bjudna på förlovningsmiddagar både hos hans och mina föräldrar, blivit gratulerade av vänner och gråtit av lycka i varandras armar.


Hoppas ni alla har en underbar sommar trots det envetna regnet!
/Fattie

Nytt år igen!

Ännu en gång är det ett nytt år med nya möjligheter, och för min del har det inneburit lite småförändringar men inga större fantastiska projekt. Det enda som pågår är att jag inte bara försöker skriva klart Fatties historia utan även har påbörjat ett ny-gammalt projekt som jag hoppas att jag ska klara ut, för jag känner att jag hamnat i den där onda cirkeln gång på gång att aldrig slutföra något helt. Så det enda jag faktiskt tänker hoppas på framöver är att för en gångs skull slutföra detta! Jag tror min självkänsla skulle må bättre om jag lyckades göra mig själv mer produktiv.

Utöver att fokusen glidit från bloggen på grund av detta projekt (som faktiskt glädjer mig) så har min fokus stulits av vården. Jag har alltid uppmanat folk (även i den här bloggen) att kämpa för sin hälsa och välmående hur dåligt man än mår, hur tungt det än är, för ingen annan kan kämpa åt dig, ingen annan än Du kan veta hur du mår och vad just du behöver. Så det är vad jag spenderat de senaste tre månaderna med, att kämpa för mig själv.

Vill inte gå in på riktigt vad det gäller då det inte är relaterat till operationen, men kände ändå att det kan vara värt att skriva här, för att påminna mig själv och andra att allting är en kamp och att man aldrig får ge upp. Jag har kämpat förr och gått segrande ur striden. Det har sällan varit lätt eller gått fort, tvärtom, men i slutändan har det varit värt det.

Så, jag hoppas ni alla hade ett underbart år och fått en fin start på det nya! //Fattie

Liten update

Vad kul att flera verkar nöjda med hur jag fortfarande skriver här!
Har varit sjuk några dagar men arbetar på fortsättningen av fatties historia och hoppas kunna publicera den om några dagar, fick extra motivation av att flera faktiskt verkar genuint intresserade!

Tills dess, ta hand om er! /Fattie

ps. Några har kommenterat att det inte gått att lämna kommentarer eller att det varit spärrat, det stämmer inte, utan varför kommentarerna inte syns direkt är för att jag måste godkänna dom först. Detta beror på att det nu och då trillar in kommentarer som jag anser högt opassande. Kränkande uttalanden om överviktiga människor, uppmaningar om att svälta sig själva med mera. Så länge man lämnar hänsynsfulla kommentarer, eller har en poäng med det man skriver godkänner jag dom.

Er åsikt?

Hm, jag får inte så mycket feedback på det jag skriver nu för tiden, antar att det är lite mitt eget fel eftersom jag varit väldigt inaktiv mellan varven... Men såvida blogspots statistik inte är helt åt skogen är det ändå ett hyfsat antal personer som kikar in här och därför undrar jag:


1. Har jag blivit sämre? Skriver jag om tråkiga saker, har jag blivit enformig eller uttryckt min åsikt i något på ett sätt som uppfattas negativt?

2. Vad skulle Ni vilja att jag skrev om eller fokuserade på?

3. Finns det något som saknas i den här bloggen? Någon fråga eller situation värd att spekulera i som jag fullständigt missat? Eller något helt annat?


Skulle bli superglad för att få veta vad ni tycker!