Oprah

Jag brukar avsky Oprah, men dagens avsnitt fick mig att fastna, och tillochmed gråta.

Det handlade om överviktiga (gravt överviktiga) tonåringar, och den bakomliggande anledningen till att de åt sina känslor. Föräldrar och syskon deltog också i programmet, och man fick se hur en terapeut hjälpte dom att få ur sig känslorna istället för att stänga in dom, och hon hjälpte föräldrarna att kunna lyssna på sina barns plågoandar (utan att ge svar på tal, utan enbart lyssna och finnas där för sina barn).


En flicka grät och skrek under övningen "Jag är arg för att..." att hon var arg över att hennes mamma var hennes bästa vän, eftersom hon inte hade några andra vänner. Och hon var arg för att mamman klandrade sig själv för dotterns övervikt, när dottern ansåg att mamman faktiskt aldrig kunnat förhindra det.

Under samma övning skrek en annan flicka att hon var så arg att hon hellre ville vara död än överviktig.

En annan skrek att hon var så arg att hon ville riva sönder vartenda fotografi som fanns på henne.

Jag grät under det här programmet. För jag förstod dom allihopa. Jag har också velat vara död. Jag har också våndats över att mina föräldrar klandrar sig själva. Och i takt med att jag blev större blev mina föräldrar även mina vänner (nu hade jag iof andra vänner också... men föräldrarna fick en helt ny roll i mitt liv).

Tänk ifall folk förstod det här. Att bakom övervikt ligger sällan dumhet eller att man enbart är lat, eller äääälskar att äta. Det handlar om något helt annat oftast. Att man är deprimerad, känner sig missförstådd, har problem hemma, etc.

Det är ganska nyligen jag själv kom på varför jag började äta så mycket och så fel, och varför jag inte brydde mig. Dels fick jag svårigheter i skolan, men ovanpå det började jag känna mig osynlig för min dåvarande pojkvän (samt att hela förhållandet blev en emotionell bergochdalbana). Dom två faktorerna fick mig att äta allt mer och oftare. Nu går jag inte i skolan längre, och jag gjorde slut med pojkvännen som ändå inte var kär i mig längre. Och plötsligt känner jag inget behov av att äta konstant och onyttigt? Jag UNDRAR vad deeet kan bero på? Hm?

Ps. HÄR återberättas hela programmet på engelska!

-----lite senare------

Kom på att de som faktiskt vet vem jag är kanske tycker orsaken till mitt emotionella ätande låter underlig, eller tycker att det inte stämmer överens med vad jag sagt om mitt & exets förhållande genom åren (för gud ska veta att jag var duktig på att aldrig nämna de djupa avgrunderna förhållandet hamnade i mellan varven). Det hela är ganska enkelt... Han var otrogen flera gånger, han svek mig flera gånger, och tillslut övergav han mig utan att vilja släppa mig fri riktigt. Och Ja, jag ljög som bara den genom åren eftersom jag själv visste hur folk skulle reagera.

PS! Nu är det totalt minus 10 kilo sedan operationen!