Kärlek (insidan räknas inte alltid..)

Det är lustigt... Dagen då jag beslöt mig för operation var jag förlovad med en kille sen 5 år tillbaka. Samma kille som var emot operationen kan ju tilläggas. DÅ, när jag bestämde mig, så var det för att jag kände att min hälsa tog stryk, och jag kände mig ful.

När jag väl gjorde operationen hade jag varit singel i 8 månader. Och det går inte en dag utan att jag tänker "Tack gode gud att jag bestämde mig för detta i god tid så jag är på väg nu". För jag är ensam, mot min vilja. Och något jag lärde mig mina första 8 månader som singel var att många killar var VÄLDIGT intresserade av mig tack vare min moral, min personlighet och intressen, men så fort de fick veta att jag var i en tung viktklass så var det som att de bränt sig, och de flydde fältet så snabbt de kunde.

Läste i "Kan Jag Bli Smal" -bloggen om hur den tjejen mådde dåligt av nätdejtande, då man förr eller senare alltid måste förklara att man är tjock. Och ifall man väl väljer att stämma träff så blir killen besviken, och man själv blir sårad.

Nu kan jag säkert hitta NÅN kille. Gud ska veta att det finns desperata människor därute. Men jag vill inte vara med någon bara för att jag inte kan få bättre. Jag vill vara med någon jag blir kär i. Sen ifall personen är skitsnygg eller apful spelar mindre roll. Men jag vill inte "behöva nöja mig" med någon jag aldrig skulle älska på allvar. Om jag vill vara med någon för att jag är kär, och inte för att det är mitt enda alternativ, då måste jag bli smalare.

Och vilka är det som stöter på mig i dagsläget? Karlar som är gamla nog att vara mina fäder eller alkoholister... Det säger en del om hur desperat dom tror jag är.

Registrerade mig på en datingsite idag, men valde att varken lägga upp bild eller skriva någon personlig text. Varför? Jo för fd grannpojkar, fd klasskompisar osv är medlemmar. Hur ska jag våga skriva ärligt och öppet om mig och vad jag söker när jag vet att dom kan hitta mig där? Jag har valt att vara osynlig för omvärlden i flera år, och det är så otroligt svårt att bryta det mönstret.

Jag lärde mig aldrig att dejta och flörta, jag lärde mig aldrig hur man hittar killar, jag lärde mig aldrig något av det där, för den första pojkvännen jag fick förblev min pojkvän tills jag blev vuxen. Och NU, när jag väl är singel, så är jag så tjock att inga killar ens ser åt mig.

Därför är jag evigt tacksam att jag valde att göra operationen. För nu är jag halvvägs. Det är fortfarande inga killar som ser efter mig, men de slänger inte saker på mig och skriker "FETTO" längre iaf (skrev om det för längesen...)


Om 20-25 kg är jag normalviktig igen. Jag hoppas jag finner kärleken i samband med att jag får en friskare kropp.