Mina värsta stunder

Jag vet knappt ens hur jag ska beskriva åren som varit...

Jag har varit mullig hela livet, och i tonåren så slutade jag stoppa i mig onyttigheter eftersom jag var livrädd för att bli tjock. Jag blev inte smalare av att hålla mig undan läsk och godis, men jag stod iaf still i vikt.

Såå.. allting började med att min pojkvän tjatade på mig, han tyckte jag var tråkig som aldrig åt popcorn på bion, eller tog ett glas cola när det bjöds. Så, för att verka mer rolig och mer frisläppt började jag äta och dricka onödiga onyttigheter igen. Sen började vi få problem, och jag dämpade vartenda svek med mat och godis. Men eftersom jag blundade för problemen, så blundade jag även för mitt sätt att hantera känslorna, och därför märkte jag inte vad jag gjorde för fel, jag märkte bara att jag gick upp i vikt.

Det är nog först nu, så långt efteråt som jag kan se klart. Kan se mönstret. Godiset, maten och allt därtill blev min vän när jag var ensam vid teven. Blev min klippa varenda gång något hände i familjen. Och när killen jag trodde att jag skulle leva hela mitt liv med successivt började prioritera bort mig så snurrade jag bortom all kontroll.

Jag minns inte exakt vilka mängder/vad jag åt under vilka år. Men under 2 år (det var då jag dels hade mest psykiska svårigheter, samt insåg hur extremt olycklig jag var i mitt förhållande som jag ville ut ur) var jag som allra värst. Jag gjorde inget annat än åt.

Så VAD åt jag? Detta är ungefär vad jag åt varje eller varannan dag:
FRUKOST

1 kopp varm choklad
1 glas apelsinjuice
4 rostade mackor med MYCKET brieost
1 kokt ägg

LUNCH/MIDDAG

2 paket nudlar

/eller/
3 portioner pasta med sås och smält ost
/eller/
1 hel pizza (extra ost, sås, pommes, etc)
o oavsett alternativ så drack jag ett stort glas cola till

KVÄLLS-SNACKS

200g chips/ostbågar
1,5dl gräddfils dip
100g chokladkaka
4st dubbla stycksaker
2st donuts
2liter läsk

Det är ju inte direkt ett mysterium VARFÖR jag blev fet som en flodhäst... Utöver denna väldigt hälsosamma kosthållning (som innehöll NOLL frukt & grönsaker) så levde jag i en sittande (vid datorn) eller liggande (i sängen framför teven) ställning. Varenda gång någon undrade om jag ville hitta på något så ljög jag ihop en undanflykt, och jag undvek att behöva gå utanför ytterdörren överhuvudtaget. ENDA gångerna jag gick ut frivilligt var för att köpa mer mat eller godis.

Så. När jag åt såhär nästan varenda dag, var jag VERKLIGEN fast. Om jag gick utan choklad en enda dag fick jag enorma humörsvängningar och ibland började jag gråta. Frosseri-beteendet var så djupt rotat att det var allt jag var. Det fanns inget annat.

När jag tänker tillbaka på det, så blir jag ledsen. Jag visste ju inte VARFÖR jag gjorde sådär, varför jag åt sådär. Jag sa om och om igen till mig själv att jag hade bristande självdisciplin, att jag var extremt beroende, att jag åt för att jag var ledsen för att jag var fet (en ond cirkel) och allting kändes så hopplöst. Jag tänkte ofta att jag inte ens brydde mig ifall jag föll ner död. Men lagom tills operationen började jag inse varför jag ätit som jag gjort. Vad för faktorer som utlöste det beteendet hos mig. Och ju mer jag rotade i mitt inre, ju mer förståelse fick jag för mitt självdestruktiva beteende. Jag tror lösningen är olika för alla, men för min egen del så sitter inte lycka i att unna sig ätbara ting. Min lycka sitter i att inte väga som en babyelefant. Min lycka sitter i att kunna le mot en kille och få ett leende tillbaka.

Men jag hade aldrig kommit dit jag är idag utan operationen, så mycket vet jag. Jag behövde en spark i baken. Jag behövde något som fick mig att "låsa in demonen" så jag fick känna hur det var utan den. Och nu är jag fri.

DÄRFÖR tänker jag aldrig riskera att fastna där igen. DÄRFÖR tänker jag aldrig någonsin ens smaka på en godisbit igen. Ibland känner jag det där gamla suget, det är ju inte lika starkt, mer som en skugga av sitt forna jag, men varje gång blir jag lika livrädd. Det tog en operation och flera månaders avhållsamhet att ta mig hit, och nu gäller det att ALDRIG ge efter. Att aldrig tänka "bara en smakbit" eller "lite lite kan väl inte skada". Andra kan. Och andra får. Jag gläds för dom. Men för min del är det över nu.

För jag litar inte ett dyft på mig själv.