"Jag har läst om det i tidningen"

Detta är min hälso/viktblogg, och därför skriver jag inte uteslutande om GBP operationen, utan mer om hur jag mår och känner i allmänhet. Men det här inlägget handlar om just GBP operationer.

Varje gång jag berättar för någon ny att jag opererat mig så rynkar dom pannan (eller ser förvånade ut), berättar att de läst i tidningar och sett dokumentärer på TV om det hela, och sedan avslutar dom med att säga att det är "häftigt" att de nu faktiskt känner någon som gjort en op. och det känns bra. Nu när jag redan gjort open så är det ingen som gnäller eller lägger sig i beslutet.

MEN! Jag märker allt oftare att folk verkar tro att detta är en operation med så mycket mer nackdelar än fördelar. De läser i aftonbladet om hur det gått snett för si och så många personer. Hur stackarna som gjort magsäcksoperationer får leva på dropp, blir jättesjuka eller går upp precis alla kilona de tappade.

Och de stackars personerna som tidingarna skriver om säger varenda gång att dom bara vill uppmärksamma folk på att det inte är någon mirakel-lösning, och att de vill visa världen hur illa det KAN gå.

Okej... men när tidningarna UTESLUTANDE skriver om allt negativt... hur ska folk då få chansen att veta hur BRA det kan gå? och dessutom.. visst tycker jag jättesynd om dom som opererat sig och som det sedan gått snett för. Men jag tycker det lyser lite "idioti" över hela deras uttalande i pressen.

"Hade jag vetat så hade jag aldrig" eller "jag hade mycket hellre velat vara tjock än haft det såhär" etc kan man läsa i varenda snyftartikel. Läste dom inte på om riskerna innan eller?

När jag började läsa på om operationen så var jag lika sugen på den som jag var livrädd för den. Jag läste om varenda komplikation och varenda rosenröd solskenshistoria. Jag ville vara väl informerad om ALLT, så jag var beredd på att det kunde gå otroligt snett.

Och när jag var så påläst jag kunde bli, då började jag väga riskerna mot fördelarna, odds mot odds.

Och vad fick Mig att bestämma mig i slutändan? Varför valde jag att genomgå en operation som KUNDE ge mig ett vidrigt och knappt livsdugligt liv ifall något gick snett?

Jo, för JAG tyckte inte att JAG levde. Jag kände att jag stod helt still och var oförmögen att förbättra min livssituation. Jag kände att MITT liv helt enkelt inte KUNDE bli värre än det redan var.

Hela min kropp värkte och skrek i protest mot min övervikt. Jag fick svårt att andas, jag fick bröstsmärtor, jag kunde inte promenera mer än några minuter utan att bli andfådd, mina knän, rygg, nacke ja ALLT värkte dagligen. Ovanpå det stod jag inte ut med att visa mig bland folk, så jag var isolerad, ensam och olycklig. Mentalt och fysiskt så var varje dag som tortyr.

Jag hoppade in med båda fötterna när jag fattade beslutet att operera mig.

Så varenda gång jag läser snyftartiklarna där dessa människor säger att de hellre varit tjocka, att de aaaaldrig skulle opererat sig om de VETAT, och att de vill VARNA folk -då blir jag förbannad.

Det ÄR ofantligt synd om dom det går snett för. Men faktum är att de var idioter som opererade sig om de inte var väl medvetna och accepterade riskerna.

INGEN tvingade dom att fatta beslutet.

Jag är skittrött på all skräckpropaganda. Om man har en hjärntumör och opererar sig så finns det en enorm risk där med, men inte tusan hör man snyfthistorier om det.