Nu & Då (Fysiskt & Psykiskt)

Insåg idag att jag inte har huvudvärk. Det låter kanske inte ett dugg konstigt, men när jag vägde mellan 100-110kg så hade jag huvudvärk dagligen. Successivt i takt med viktminskningen så minskade huvudvärken, och idag så kan jag inte ens minnas sist jag hade huvudvärk.

Utöver detta så hittade jag ett gammalt dokument jag skrev hösten 2008 (vägde då 103kg). Jag skrev upp allt möjligt kring hälsan/övervikten som jag tyckte försämrade min livskvalité, och nu känner jag att jag faktiskt fått så mycket bättre livskvalité att jag vill göra lite nu & då jämförelser :)

DÅ (fysiskt)
"1. Det känns ungefär som att tyngdkraften på jorden ökat så kraftigt att jag knappt orkar stå upp vissa dagar. Jag är ofantligt obekväm, det känns som att jag har en väldigt tjock overall som gör det besvärligt för mig att göra de enklaste rörelserna. Att dra på mig ett par byxor, knyta skorna, och dyl är utmaningar. På bussen tar jag upp mer än ett säte..

2. Om jag stått eller gått mycket (4-5h) på en dag, börjar benen att skaka på mig. De skakar ofta så kraftigt att jag inte ens kan stå på dom. Det har börjat knäppa i knäna på mig, och jag får som en genomträngande ilande smärta bakom knäskålarna som strålar ut i benen. Exakt likadana ilningar har börjat uppstå i ljumskarna (höfterna?), och det känns en aning oroande.

3. Jag har ont (en slags.. dunkande dov smärta), i både armar, nacke, rygg, handleder, och framförallt svank och fotvristerna. Smärtan uppstår ibland utan att jag egentligen gjort något särskilt, men oftast när jag ansträngt kroppen (promenad eller lyft av saker).

4. Mellan varven upplever jag en slags huggande smärta i bröstet. Detta åtföljs ofta av kraftiga svettningar och häftig andning (som jag personligen tror beror på panik). Något som händer upp till flera gånger i veckan är en slags stickande smärta i lungorna när jag andas. Oftast kombineras det med känslan av att inte kunna ta tillräckligt djupa andetag. Både bröstsmärtorna och andningssvårigheterna brukar gå över efter 2-6min."

NU (fysiskt)
1. Jag känner mig otroligt rörlig, som om jag fått ta av en tvångströja! Jag tar vartenda tillfälle som infinner sig till att stå upp, promenera, dansa etc. Att röra sig har blivit en njutning! Jag kan lägga benen över huvudet, sitta på huk, sitta skräddare... saker som var fysiskt omöjliga för ett halvår sedan. och numera tar jag inte upp mer än ETT säte på bussen :)

2. Mina ben kan fortfarande börja skaka, men inte enbart av att stå upp. Utan då ska jag ha arbetat med något stående i mer än 8-10h. Höfterna kan knaka på mig numera efter långpromenader. Men ingetdera sitter i längre än några timmar, förr kunde det sitta i resterande dagen.

3. Ingen smärta! Ingen alls! någonstans alls!

4. Inga bröstsmärtor längre, och inga andningssvårigheter! Dock kan jag bli väldigt yr när jag överansträngt mig, så jag måste sätta mig ner en stund.


DÅ (psykiskt)
"1. Totalt kaos. Känner ett extremt behov (men även pressad) att visa mig stark, glad, väldigt hoppfull och ambitiös hela tiden. Varenda gång folk frågar hur jag mår, så kan jag riktigt känna hur leendet klistrar sig fast medan jag babblar på om mitt elände som om det vore något att skryta med. Och nu är leendet så inpräntat, att även när jag ska ha ett förtroligt samtal med någon så sitter jag där å flinar som en barbiedocka medan jag pratar om att jag är så nere vissa dagar att jag knappt reser mig ur sängen...

2. Mitt självförtroende är kört många meter under bottnen vid det här laget, och jag går igenom vissa dagar med en slags ”jag drömmer bara”-känsla. Världen känns väldigt overklig, och vissa dagar blir jag skrämd av hur snurrig och ofokuserad jag är.

3. Känner mig väldigt socialt tafatt. Har blivit uppmärksammad på att många tycker att personer i min storlek både är äckliga och ofta luktar illa. En del tror även att man är korkad om man är stor (är man smart så borde man ju ha vett att banta ner sig – ungefär). Detta resulterar i att jag får svårare och svårare att se folk i ögonen när jag pratar med dom, jag känner att jag ständigt måste ursäkta mig och min existens. När jag går in i affärer känner jag mig VÄLDIGT annorlunda behandlad, och när jag äter ute så kastar jag i mig maten så snabbt jag kan, så jag kan få gå därifrån fortast möjligt.

4. De enda jag vill umgås med är min familj o någon enda vän. Ser jag gamla klasskamrater på stan gömmer jag mig till och med (rusar in bakom ett hörn eller dylikt...)"

NU (psykiskt)
1. Vissa dagar biter jag fortfarande ihop när jag mår dåligt och låtsas som ingenting, men det är sällan. För det mesta säger jag direkt att jag mår dåligt om någon undrar, men oftast är jag väldigt glad, och är mer fylld med positiv energi. Jag är inte helt i topp, men att jämföra hur jag mår nu med hur jag mådde för ett år sedan är som att jämföra en död med en återuppstånden ungefär.

2. Jag känner mig inte fotomodell-snygg, men jag känner mig SNYGG. Jag känner mig inte så annorlunda från andra människor jag ser på stan. Jag smälter in, och när jag väl sticker ut så är det inte pga min vikt.

3. Är fortfarande lite tafatt, men inte alls i samma grad. Nu vågar jag söka kontakt och prata, jag dyker inte undan med blicken, och jag vågar tillochmed flörta. Jag känner mig fräsh och självsäker, och jag tror inte att folk tittar snett på mig eller tror jag är korkad längre.
Idag går jag alltid stolt genom affärerna, då jag aldrig stoppar ner godis, chips osv i korgen längre. Ingen ger mig beklagande eller fördömande blickar längre. Samma sak när jag äter ute. Nu när jag inte känner fördömande blickar bränna i nacken så kan jag njuta av livet, maten och allt därtill.

4. Jag vill inget hellre än umgås och träffa folk. Gärna mycket folk. Hela fester sprängfyllda med människor. Dessvärre har jag en ganska magert kontaktnät och får sällan tillfälle att faktiskt socialisera. Men önskan & viljan finns, och den är starkare än någonsin!


Så. Det var allt! Blev ganska långt, men kanske tycker någon utöver jag att det är kul att läsa. Sitter förövrigt och tycker lite synd om mig själv. Har blivit rejält förkyld och det är ungefär det värsta jag vet. Har alltid sagt "hellre magsjuk än rejält förkyld", och jag står fast vid mitt uttalande. fast.. NU när jag inte ens vet om det är fysiskt möjligt att kräkas längre så kanske det inte alls hade varit bättre.

Ps. Jag hoppas lite försiktigt att jag ska kunna komma ner till 70-72kg till jul. Det vore helt fantastiskt!