Pusha mig

Först av allt: Tack till alla som Gratulerar mig för min viktminskning hittills!

För 8-12månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli normalviktig igen, ens med en operation. Jag trodde att jag skulle max komma ner till 80-75kg (om ens det) och sedan tvärstanna. Jag hade glömt att det går att ändra sig, att man kan ändra sina matvanor, och att man kan vara lycklig utan att försöka äta sig till det.

Idag visar min ticker att jag gått ner 34kg, och bara har 11kg kvar.



För det första måste jag erkänna att jag knappt tror det är sant. Jag? Gått ner 34kg? HAHA. När jag tittar i spegeln ser jag ju fortfarande samma tjej... fast visst, numera ler jag. Och lite smalare & snyggare är jag ju. Men 34kg? Jag förstår ärligt talat inte vart dom kilona satt (men jag KÄNNER vart dom satt. Jag KÄNNER på och i min kropp hur förändrad den är. Så även om mina ögon sviker mig, så VET jag sanningen).

Och nu, när tickern visar 11kg kvar (tills jag väger 65kg) så känns det inte rätt. Jag tror faktiskt att jag ska försöka ta mig ner till 60, även om det faktiskt räcker gott och väl med 65. För även när andra inte trodde att jag skulle klara av att leva ett lyckligt liv efter den här operationen så har jag gjort det, även när en del inte trodde att jag skulle kunna ändra mitt destruktiva ätbeteende så gjorde jag det.

Men framförallt; jag har bevisat för mig själv att jag KAN. Så jag ska nog inte bara nöja mig, jag ska nog försöka nå mitt drömmål. För jag kan!

Ps. Nu när jag är med i 70-klubben LÄNGTAR jag helt overkligt mycket tills jag hamnar på 70kg och kan ta nya bilder. Jag tittar på mina -30kg bilder och känner hur NYFIKEN jag är. Känslan kan väl liknas med känslan man hade som barn den 1 dec, och man ville att det skulle bli julafton så snabbt som möjligt.