Det är ganska sjukt... Jag ägnade halva mitt liv åt att försöka banta ner mig, men lyckades aldrig. Jag klarade inte av att ge upp godis, fet mat, stora portioner etc. DET var anledningen till att jag gjorde operationen. Jag tänkte att även om den inte kunde hindra VAD jag stoppade i mig, så skulle den iaf hindra mig från att stoppa i mig de mängder jag brukade äta.
Jag klarade av nutrilett-perioden på 2 veckor eftersom jag helt enkelt inte hade något val. Ville jag ha operationen jag väntat så länge på, så var jag helt enkelt tvungen att härda ut, och plötsligt infann sig en disciplin och viljestyrka jag inte visste att jag hade.
Så när jag vaknade på sjukhuset, och fick äta de äckliga sjukhus-sopporna medan reklam för pizza, hamburgare, choklad och gud vet allt rullade förbi på TVn framför mig så kunde jag ju inget annat än tänka. Och allt jag kunde tänka på var att jag nu gjort det mest drastiska en människa kan göra för att gå ner i vikt.
Och om jag klarat att ringa och bråka med vården så länge, om jag klarat att leva på nutrilett i två veckor, om jag klarat att genomgå en operation, om jag klarat allt detta för att gå ner i vikt, varför skulle jag då inte klara att lägga band på mig en gång för alla?
Och i takt med att jag började gå ner i vikt, samt sa stenhårt tvär-NEJ varenda gång tankarna började vandra iväg mot mat-godis-oalltdetdär-hållet, så började jag snabbt märka i vilka situationer jag saknade mitt frossande mest, och med tiden började jag inse exakt vad som tidigare drivit mig till att stoppa i mig som jag gjort. Strikt avhållsamhet var tydligen det enda sättet för mig att få klarhet i mitt eget tidigare beteende.
Och idag, nu när jag vet VARFÖR jag åt som jag gjorde, samt har varit utan allt jag brukade tröstäta i 6 månader, så känner jag mig lite som en ny person. Mer på insidan än utsidan.
Jag är så otroligt tacksam gentemot tjockisen i mig, för utan henne hade jag inte opererat mig, utan henne hade jag inte tvingat mig själv att börja se inåt och TÄNKA. Utan henne hade jag inte fått insikten som tillslut gav mig självdisciplinen jag saknat i alla dessa år.
En kompis frågade mig för några dagar sedan om jag skulle klara av att leva tillsammans med en kille som typ.. köper godis 1-2ggr i veckan, gillar myskvällar med gotte osv. Om jag skulle klara det med tanke på att jag har satt förbud för mig själv, om jag är rädd att bli frestad i en sådan situation.
Jag svarade att "jag räknar med att det är precis så min framtida kille kommer vara". Nästan alla lever på det viset idag, och jag tänker inte försöka förändra någon jag älskar, eller missunna denne att gotta sig när han vill. Mina vanor och min kropp är ju MITT ansvar, och jag kan inte räkna med att omvärlden ska ta hänsyn till mig - TVÄRTOM - så är det jag som måste ta hänsyn till omvärlden. JAG måste vara stark, för ingen kan någonsin vara det ÅT MIG.
Det var dagens visdom från mig! Lycka till med vikten alla! :)
En vacker dag kanske även du och jag kan sitta men en LITEN godispåse någon gång ibland på fredagkvällarna när vi har skaffat oss en gottegris till pojkvän =) Man kan äta allt, men i lagom mängd.
SvaraRaderaJo, men första kilot nu var ju mest vätska och så men jag får kämpa på nu. Skulle verkligen vilja väga 79kg tills det att jag fyller 22år. 30e januari, mindre än 9veckor kvar och så kommer julen och nyår och förstör!! =)
Jättebra sagt/skrivet! :)
SvaraRaderaJag älskar att sätta mig ner och läsa din blogg, det är så väl skrivet, tänkbara ord och jag känner mig stolt över dig, en för mig främmande människa, men fasen, alla som har den inställningen som du har, den motivationen du ändå har haft inom dig som har sett till så att du fixat nutrilette perioden och hela vägen därifrån till hit, du förtjänar mer än en klapp på axeln. Du har varit fantastiskt!
SvaraRaderaJättebra skrivet.
SvaraRaderaJag tror att många tänker att det är jättesvårt att avstå, jättesvårt att låta bli och att det är hemskt när någon äter godis bredvid en. Jag vet inte hur det är för dig med sådant, men det är inte alls så för mig längre.
Jag hann aldrig bli riktigt överviktig (inte överviktig alls faktiskt) men under slutet av förra året (2009) åt jag hemskt dåligt. Kunde låta bli att äta fram till middagstid och då blev det en hel panpizza (en såndär rund alltså), läsk och senare godis som efterrätt. Var enormt sockerberoende eftersom allt jag åt var baserat på socker. Åt bröd istället för mat och resten bara godis och onyttigheter. Mådde jättedåligt och visste att låter jag det här fortsätta så kommer jag sitta här om ett år, väga 20 kg mer och må ännu sämre än jag redan gör.
Vid nyår slutade jag äta socker helt och började äta enligt LCHF och nu känner jag inget sug efter socker alls. Jag lever tillsammans med min pojkvän och han äter ju normalt, dricker cola och äter gärna både fikabröd och rostad franska - något jag älskade förut - och ris, pasta, potatis... Men jag klarar mig bara fint. Jag har helt enkelt gjort ett val och följer det. Dessutom smakar ju mat så mycket bättre när inte smaksinnet är förpestat av ett ständigt sockerintag... :)
Ifall inte JAG skulle ta ansvar för hur jag äter ska väl ingen annan göra det heller. Jag kan ju inte gå in på en restaurang och kräva att alla där inne ska gömma sina potatisar för att jag inte äter såna, precis som jag inte kan kräva att min pojkvän gör samma uppoffringar som jag.
Jag är jättestolt över mig själv som klarade att ta mig ur sockerbehovet (samtidigt som jag slutade röka cold turkey måste jag tillägga, inte för att jag verkar ha varit nikotinberoende eftersom jag inte kände något fysiskt av att sluta utan bara psykiskt, men det är ju ändå 2 saker samtidigt!) och du ska vara jättestolt! JAG är stolt över DIG, även fast jag började läsa din blogg för bara 2 timmar sen och inte har en aning om vem du är.
Nu blev det säkert jättesnurrigt, men jag hoppas du förstår vad jag menar.. typ. Vill också tillägga att din blogg är jättefin, jättebra upplägg, lättnavigerad och precis rätt saker är framhävda. Super! Du verkar vara en jättego tjej också.
Lycka till med viktnedgången, och med LIVET! :) Kram! /Räven