Ge aldrig upp!

Anja, jag kände så med dig när jag läste din kommentar (<--länk, nedanstående citerad kommentar är nedkortad) till "Inte längre en främling", och eftersom du inte har någon blogg att svara i så svarar jag dig i detta inlägg:

"Anja sa...

Hej
Jag hittade din blogg genom en annan blogg. Jag känner EXAKT detta du beskriver. Mina mått är nästan samma som dina. Jag är 10 cm längre än du men väger lika mycket som du, när du vägde som mest. För bara några år sedan vägde jag 60 kg, vilket jag gjorde under hela mitt "vuxna liv" (låg mellan 60 och 65, men aldrig över det) förrän jag fick barn nr 2 och 3 jättetätt och dessutom sedan började med minipiller som fick mig att gå upp 30 kg inom ett halvår.

Vad jag än gör idag så lyckas jag ej gå ner dessa kilon och jag står inte ut med mig själv. Har blivit nästan folkskygg pga hur jag ser ut nu. Vill ej gå ut, rädd att möta någon som känt mig som "smal" och se deras tankar "oj vad hon har blivit fet" i ögonen.

Mitt bmi ligger idag på ca 37. Jag är en sådan som tröstäter när jag mår dåligt och det är svårt att bryta. Ju fetare jag blir, destom mer tröst "behöver" jag ju. Det är korkat, jag vet, ändå är det en impuls som är omöjlig att kontrollera (för mig åtminstone).

Tycker det är modigt att göra en gbp. Jag är så rädd för operationer. Livrädd! Så jag vågar inte ens söka hjälpen.

Var hos läkare idag och de tog prover på sköldkörteln. Får se vad proverna säger.

Kanske vågar jag en dag!

Trodde ALDRIG att jag skulle finna mig själv i en situation där jag skulle vara fet! Jag vet inte vem som stirrar på mig i spegeln. Jag vet bara att jag känner inte henne, jag accepterar henne itne och jag står inte ut med henne. Undviker att titta på henne för det gör mig sjuk av sorg och självförakt.

Du har verkligen lyckats! En stor eloge till dig! Så modigt!

/ Anja (smal inuti)"


Svar:

Jag förstår hur du känner, och är väldigt ledsen för din skull. Rädslan att träffa någon som tidigare bara sett dig som smal känner jag också igen. Jag själv brukade hoppa in bakom hörn och gömma mig ifall jag såg någon gammal bekant komma gående på stan eller liknande. Att se folks beklagande miner, eller att de rentav inte känner igen en längre är plågsamt på ett sätt som är svårt att beskriva med ord.

Och att man tröstäter för att man är överviktig är absolut inte korkat. Det är en ond cirkel som jag tror alla som tröstäter är väl medvetna om, och är ledsna över.

Vad tråkigt att du är rädd för operationer, men samtidigt är ju inte en gbp operation det enda sättet att gå ner i vikt. Tvärtom! Om du känner att du inte klarar av att ta itu med din vikt helt själv så kanske du skulle söka hjälp i form av Kognitiv Beteende Terapi, dietist, eller medicin?

Jag har själv en underfunktion av sköldkörteln, och trodde att all min övervikt skulle försvinna när jag började ta medicin för det. Men eftersom jag fortsatte att tröstäta och äta dåliga/onyttiga saker så fortsatte jag att öka i vikt. Så oavsett vad dina prover säger så vill jag råda dig att på något sätt (med eller utan hjälp) försöka ta itu med det du är medveten om påverkar din vikt.

Bara det faktumet att du är medveten om vart problemet ligger (t.ex. tröstätandet) tyder ju på att du har självinsikt, och det är ju jätteviktigt när man vill gå ner i vikt!

Ingen tror nog att de ska bli väldigt överviktiga, och om det väl händer så blir man både chockad, knäckt och väldigt ledsen. Det ÄR svårt att acceptera, och ännu svårare att ta itu med. Folk som själva aldrig behövt banta eller liknande har lätt att hacka på överviktiga och tjata på dom att ta itu med övervikten, men de har ingen aning om vilken tung uppgift det är!

Jag tror du har jättegoda förutsättningar att gå ner i vikt, sluta bara aldrig att hoppas och sluta aldrig försöka! BE OM HJÄLP ifall det känns för tungt! Det är INGET FEL med att be om hjälp när man känner att man är i behov av det!

Jag önskar dig ett STORT lycka till!
/Fattie