Sist jag såg MIG SJÄLV i spegeln, så var jag ungefär 15år. Därefter började sakta men säkert en annan person titta tillbaka från glaset.
Jag skrev ofta i mina dagböcker osv att jag inte kunde förstå vem tjejen i spegeln var. Att när jag tittade i spegeln så kunde jag inte se mig själv, utan bara en främling. Och när jag tittade i hennes ögon så kändes det som att det inte fanns någon själ där bakom. Hon kändes död, livlös, inuti.
Självfallet skedde det inte snabbt, utan successivt innan det riktigt var sådär illa att jag tyckte hon verkade död inombords.
Är för övrigt den där främligen i spegeln som blev mitt alterego Fattie. Den anonyma, olyckliga tjocka tjejen som sökte svar och stöd på internet och genom vården.
Nu.. för någon vecka sedan när jag gick förbi spegeln, så stannade jag till och bara stirrade. Jag tittar mig i spegeln dagligen, men det är på nåt sätt, ett mer studerande sätt jag tittar på mig själv. Vart fett försvunnit, vart huden hänger osv. Men nu när jag bara tittade rakt av på personen i spegeln så fick jag syn på Mig Själv.
För första gången på över 5 år så tittade JAG tillbaka från glaset. I ögonen fanns det liv. Jag såg personen jag var innan Fattie, och det var så otroligt för hon har blivit vuxen!Fattie kommer nog alltid vara en del av mig, men att inte längre vara fången i hennes kropp, att äntligen ha brutit mig ut ur vad som känts som ett fängelse i så många år känns otroligt.
För många år sedan skrev jag i min dagbok "Är det normalt att förlora sig själv?"... Jag kände mig så vilsen, jag kände verkligen hur JAG försvann. Och nu.. ÄNTLIGEN.. har jag hittat mig själv igen.
..Finns nog många som tycker jag är löjlig. Men jag grät av lycka den där dagen när jag insåg att JAG tittade tillbaka från spegeln.
Jag vet inte alls hur de är. Men på min remiss från sjukhuset, stog de nått om 3månader. Men, nu håller dom ju på med amssa nedskärningar och skit, så nu vet jag inte alls hur de är.
SvaraRaderaMen "alla" tjatar om vårdgarantin och åberopa vårdgarantin. Jag fattar ingenting om de, haha! :)
Så vi får väl se hur lång tid de tar. Men jag räknar inte med att jag får komma i år, utan kanske nästa år, slutet på nästa år. Känns dock väldigt långt bort..
Precis! Jag VET att jag aldrig skulle klara av att gå ner 40-50 kilo. De är ju ändå måååånga kilon! Dessutom vet dom inte vad dom pratar om, för inte har dom, dom där kilona själva!!!
Jag tycker de är jättebra att de pratas om operationerna! Bara pisitivt, på alla sätt :)
Självklart ska jag blogga om de :D Men, de blir när jag vet mer och hur de blir. Men självklart kan jag hålla dej upptaderad, hur de än blir :) Bara roligt!
Jag fick bara en kommentar ;)
Jag får oxå upp en ruta när jag postar mina kommentarer till dej, men funkar alltid andra gången :)
Jag tror det är fler människor än du som tänker så här, som känner likadant. Jag har inte tappat bort mig själv men jag har aldrig gillat mig själv. Kanske kommer det nu. Jag kommer följa din blogg och dina skriverier.
SvaraRadera<3
SvaraRaderaJag ler stort när jag läser detta! Jag förstår precis hur du känner! Jag tittar också mig själv i spegeln men på något sätt så är det inte jag själv som tittar tillbaka. Någonstans där inne finns jag, men det är ett "skal" ivägen.
SvaraRaderaDu har förändrats något otroligt! Din hals, haka, kinder, axlar, ansikte.. det syns så otroligt mycket! Jag beundrar dig något otroligt! Du är grym!:D Kram!
Jo, jag tycker det hjälper. man blir iaf väldigt mätt! :D och dricker man med sugrör så blir det extra gott tycker jag =)
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag hittade din blogg genom en annan blogg. Jag känner EXAKT detta du beskriver. Mina mått är nästan samma som dina. Jag är 10 cm längre än du men väger lika mycket som du, när du vägde som mest. För bara några år sedan vägde jag 60 kg, vilket jag gjorde under hela mitt "vuxna liv" (låg mellan 60 och 65, men aldrig över det) förrän jag fick barn nr 2 och 3 jättetätt och dessutom sedan började med minipiller som fick mig att gå upp 30 kg inom ett halvår.
Vad jag än gör idag så lyckas jag ej gå ner dessa kilon och jag står inte ut med mig själv. Har blivit nästan folkskygg pga hur jag ser ut nu. Vill ej gå ut, rädd att möta någon som känt mig som "smal" och se deras tankar "oj vad hon har blivit fet" i ögonen.
Mina mått:
Hals: 38 cm
Höger överarm: 38 cm
Vänster överarm: 38 cm
Byst: 122 cm
Midjemått: 108 cm
Magen (tjockaste): 128 cm
Rumpa: 127 cm
Höger lår: 77 cm
Vänster lår: 76,5 cm
Höger smalben/vad:
Vänster smalben/vad:
Mitt bmi ligger idag på ca 37. Jag är en sådan som tröstäter när jag mår dåligt och det är svårt att bryta. Ju fetare jag blir, destom mer tröst "behöver" jag ju. Det är korkat, jag vet, ändå är det en impuls som är omöjlig att kontrollera (för mig åtminstone).
Tycker det är modigt att göra en gbp. Jag är så rädd för operationer. Livrädd! Så jag vågar inte ens söka hjälpen.
Var hos läkare idag och de tog prover på sköldkörteln. Får se vad proverna säger.
Kanske vågar jag en dag!
Trodde ALDRIG att jag skulle finna mig själv i en situation där jag skulle vara fet! Jag vet inte vem som stirrar på mig i spegeln. Jag vet bara att jag känner inte henne, jag accepterar henne itne och jag står inte ut med henne. Undviker att titta på henne för det gör mig sjuk av sorg och självförakt.
Du har verkligen lyckats! En stor eloge till dig! Så modigt!
/ Anja (smal inuti)
Vad duktig du varit! Gillar ramarna med. :) En funktion i ditt bildredigeringsprogram eller hur har du fixat dem?
SvaraRadera