Masken så många bär

Veckans vikt: 66,0kg

Ojojoj. Bara 6 kg kvar till målvikten, nya mått, och nya bilder!

(Bild tagen från http://jontee.blogg.se)

Jag känner mig väldigt tudelad numera. Den här nya personen jag är, och den gamla personen jag var. Jag MINNS exakt hur jag tänkte, kände och resonerade, men samtidigt är jag inte sådan längre.

Pratade med en vän idag, vi irriterade oss på överviktiga personer som säger att de SKA banta, att de SKA träna, att de SKA sluta med godis osv, men sedan kastar ut all självdisciplin genom fönstret så fort de går förbi godishyllan på ica.

Mitt i diskussionen så insåg jag, att det är väl lätt för mig att säga "Det är bara att bestämma sig". Jag har redan gått igenom den mest plågsamma tiden då suget smög sig på gång på gång varenda dag. Efter en tid blir det mer en vana, och det blir enklare att säga nej till sig själv.
Men i hur många år var inte jag sådan då, att jag sa gång på gång att jag SKA, men aldrig levererade? Hur kan jag med att sitta och vara irriterad på människor, när jag VET hur OMÖJLIGT det faktiskt kan vara? Det är INTE enkelt, det är INTE bara att säga nej till sig själv. Det funkar inte så.

Istället kanske man ska försöka se på situationen ur ett annat håll? VARFÖR kan man inte säga nej till sig själv? VARFÖR kan man inte motstå det där suget? Är den EGENTLIGA orsaken psykologisk? I mitt fall var den ju det, varför skulle den inte kunna vara det för andra då också? Och om den inte är psykologisk, vad beror då detta enormt, overkligt starka sug på? Jag vet inte, men jag tycker nog att alla som känner sig sjukligt beroende av att äta, oavsett mat eller godis borde fråga sig själva VARFÖR.

En enkel orsak säkert alla överviktiga känner till; är ju att man är olycklig över att vara överviktig, och man tröstäter som följd. Den mycket välkända onda cirkeln! Men är man absolut inte olycklig över något annat i sitt liv då? Äter man ENDAST när man tänker på sitt missnöje över sin kropp? Eller tröstäter man kanske omedvetet av flera andra orsaker också? Genom att fokusera ALLT missnöje på just sin kropp, så blir det väldigt enkelt att blunda för vad för annat i ens liv som kanske gör en olycklig.

Jag har ingen aning om hur andra förutom jag själv fungerar, men jag börjar ändå tro mer och mer att övervikt inte beror på att man råkar gilla att äta mer än andra gör. Kanske har man en sjukdom som påverkar hur kroppen tar upp födan, eller också är problemet psykologiskt. Kanske är man inte ens medveten om att man är olycklig eller missnöjd, och det gör ju det hela ännu svårare.

Det är SÅ lätt att irritera sig på folk som säger att de SKA och SKA men alltid ger upp. Vad som inte är lätt, är att förstå att lösningen kanske inte är självdisciplin och motivation. Vad som inte är lätt, är att se förbi ansiktet på en person som skrattar och plockar colanappar från godishyllan, och se vem som VERKLIGEN gömmer sig bakom leendet. Vad symboliserar colanapparna? Vad för tankar eller känslor kan personen undvika/sopa undan genom att äta istället?


När jag försöker prata om sånt här med människor som aldrig haft rejäl övervikt så märker jag att dom inte förstår, och hur skulle dom egentligen kunna? Har man aldrig någonsin haft så många kilon att det känts helt omöjligt att gå ner dom, hur ska man då kunna förstå tröttheten, hopplösheten, och nedstämdheten som medföljer?

När jag var som störst, så var jag förtvivlad över att ingen förstod hur hårt, tungt, hopplöst och OMÖJLIGT det kändes att försöka gå ner i vikt. Hur bara TANKEN på att banta fick mig att vilja sova resten av mitt liv. Att folk försöker skälla på en, eller smälla en på fingrarna när man åt hjälpte INTE. Oförståelsen kan göra en människa SÅ ensam och olycklig.


Så nästa gång jag kommer på mig med att tänka något elakt, förutfattat och fördomsfullt så ska jag hejda mig själv och försöka se förbi personens mask. Jag ska göra mitt bästa för att visa förståelse. Det är jag skyldig mitt Tjocka Jag.