Naken och blottad

När jag var stor så tänkte jag konstant "Ingen vill ha mig för jag är tjock. Jag är ful och tjock. Om jag bara vore smal! Då skulle jag ha jättelätt för att hitta någon!"

Gissa vad? Det visade sig att det inte är så det funkar.
Nu har jag blivit "smal", och det känns nästan mer hopplöst än någonsin. Med kläder på har jag ofantligt bra självförtroende numera, men när jag ser mig i spegeln i underkläder så sjunker självförtroendet i bottnen.

Men det är ju bara utsidan. Jag har märkt att det är min insida jag har dom värsta komplexen för numera!

Jag känner mig inte tillräckligt smart när jag öppnar munnen och pratar, jag skäms över att jag inte jobbar eller pluggar, det känns som att jag säger helt fel saker gång på gång, jag ifrågasätter min personlighet, jag blir livrädd varenda gång jag berättar något personligt eftersom jag är rädd att verka konstig, självömkande eller annat.

Fick frågan idag "Är du dålig på att städa?"
och jag svarade ärligt att "Ja, det är jag".
En annan gång fick jag frågan "Är du dålig på att laga mat?"
och jag svarade även då att "Ja, det är jag".
Vid båda tillfällena så förklarade jag även att det beror på att jag är ensam och tycker det är tråkigt att äta ensam, att laga mat ensam, och att eftersom det så sällan kommer hem folk till mig så blir jag slarvig med städningen. Mitt i konversationen insåg jag att jag måste ju framstå som en tjej som skiter i precis allt bara för att hon är ensam.... Så som det smarthuvud jag är, utbrast jag
"Haha gud vad patetisk jag låter!" vilket jag är säker på bara förvärrade bilden jag ger av mig själv till andra.

Nu när killar faktiskt är intresserade av mig, så känner jag mig mer naken och blottad än någonsin. Nu när de väl pratar med mig och är nyfikna på vem jag är, så känns det som att mitt inre skakar av rädsla.

För nu riskerar jag ju inte att bli nobbad för mitt yttre, utan för mitt inre.

När jag var tjock så hade jag så lätt för att acceptera VARFÖR killar inte tittade åt mig (tragiskt nog. Jag intalade mig stenhårt att ingen någonsin skulle vilja ha mig ifall jag var tjock)... Men att få nobben för ens personlighet är på en helt annan nivå för mig...

Hittills har jag inte seriöst "dejtat" någon, men det finns en kille jag är intresserad av, och varenda gång jag öppnar mig så känner jag hur rädslan kommer krypandes. Jag är fullständigt livrädd för att jag ska säga något, eller göra något som avskräcker honom.

Och det lustiga är, att han nog är den sista jag bör vara rädd för.
"Om man inte kan vara ärlig om sig själv till sina vänner, då är dom nog inte mycket att hänga i granen ändå" sa han till mig ikväll. Något som verkligen värmde.


Jag skalade av mig mina kilon, min sköld, den jag kunde skylla allt på. Och nu står jag här, naken, blottad, och är fullkomligt livrädd för att andra ska tycka att min insida är ful.