Har själv känt en tjej som bantade/tränade ner sig till normalvikt, och sedan fortsatte tills hon liknade ett skelett. Hon blev för övrigt inlagd tillslut eftersom hon höll på att utveckla anorexi.
Men jag är ju inte i närheten av den situationen, sådan vikt, eller den typen av beteende.
Är det en komplimang när folk säger sånt där?
Jag kanske överanalyserar...
Det är verkligen en kontrast. Eller är det precis samma sak fast från andra hållet? Från att alla jag känner försökt peppa mig, inspirera mig och tillochmed tjatat på mig att äta bättre, röra mig mer, gå ner i vikt osv.. så säger nu en del att jag tynar bort. Att jag kan stanna nu.Om jag når min drömvikt. Normalvikt. Kommer folk börja tjata på mig att äta mer då eller? Suck. Hade jag balanserat på ett väldigt lågt BMI - undervikt, så hade jag nog haft mer förståelse.
Jag vet inte alls hur man ska ta de! Jag kanske skulle ta de "på ett bra sätt" ändå.
SvaraRaderaNär jag ser på dina bilder, hur du ser ut nu, tycker jag att de "räcker". Jag tycker att vi människor är på tok för insnöade på siffror, i huvudtaget! Jag tycker egentligen inte att vikten (siffran) spelar så stor roll, huvudsaken är att man MÅR bra och känner sej bekväm. Och vad är "normalt" egentligen? Jag gillar inte äns ordet normalt..
Jag känner de. Jag hoppas att läkaren förstår de! För även om jag inte har tagit min läkare till hjälp, så har jag ju kämpat med vikten ändå. På många olika sätt!
Jag är het säker på att man bara vill spy på soppa efter ett tag ;) MEN, Den tiden går ju över!
Jag hatar redan dill ;) haha!
Jag (oj, vad många "jag" de blev..) är inte så orolig över godis, MEN jag vet att jag kommer "sakna" de. Vill man så går de!
Jag tror att det är som så att folk tittar på en och relaterar till hur man ser ut, mer än jämför med sig själva/andra personer/normen. När jag gick ned nästan 20 kg förra året så var det välbehövliga kilon, som lämnade en del överskott kvar på kroppen, men omgivningen kände att OMG, skall du gå ned ÄNNU mer, och jag förstod på dem när vi resonerade att de bara ville att jag skulle känna att jag var fin som jag var, att de hade en känsla av att jag hade gått ned otroligt mycket och inte såg det som att jag hade någon övervikt alls. Så kan det ju vara. :)
SvaraRaderaDet här kanske inte alls har med saken att göra, men kom att tänka på ett fall när jag läste ditt inlägg.
SvaraRaderaDet var på TV om en man som vägde så mycket att han knappt kunde gå, bara ett par meter i taget. Men en dag bestämde han sig för att gå ner i vikt. Han började träna hemma till en tränings-DVD och började äta bättre. Han gick ner flera hundra kilo och vägde ca 70-80kg när en läkare sa att han började bli för smal i förhållande till sin längd, att han måste börja äta mer. Han sa att det var som att säga till en narkoman att: Nu har du varit duktig en längre tid, ta dig en joint. Eller en alkoholist att ta sig en shot.
Han började äta mer och mer och var till slut tillbaka till sin gamla vikt, om inte än fetare. Till slut dog han av sin övervikt.
Som sagt, kanske inte alls är relevant, men kom av någon anledning att tänka på det när jag läste det du skrivit.
Men det kanske handlar om folks rädsla eller oförstående.
Om du känner att du måste gå ner de, för att du ska MÅ BRA, så är de självklart att du ska göra de!
SvaraRaderaMen, om man ser till din kropp, tycker jag absolut inte att du behöver gå ner mer! :)
Jag fasar lite inför mötet med kirurgen..
Hur blir de sedan då, är de han som godkänner mej? Direkt? Eller ska prover tas?
Bra gjort att välja bort godis totalt! Jag hoppas att även jag (på ett eller annat sätt, även om jag inte får operatineon), klarar av att leva ett "normalt" liv, utan att vara tjock och klara av allt de jag vill!
Nej, har inte berättat för nån annan än :) Lär nog göra de, när och om jag vet att de blir av!
Åh vet precis hur det är! Jag började dubblera två sporter för två år sen, vilket resulterade i att jag utan att anstränga mig helt plötsligt stod på 56 kg istället för mina 69 kg. Jag slutade aldrig äta, åt gjorde jag minsann men inte särskilt onyttigt vilket resulterade i att jag inte "åt upp mig" under helger eller vardagarna. Folk började kommentera, frågade om jag fått anorexia, om jag mådde bra? ifall jag inte skulle börja äta mer, gå upp i vikt? "du ser så tanig ut, ät" "du ska väl inte gå ner mer". Jag är 168 cm, och 58 kg för mig är inte särskilt lite?. Men det är hur folk alltid har sett en, skillnaden blir så stor att något måste vara fel. Jag blev så ledsen en dag att jag började gråta för jag orkade inte med kommentarena. Jag började äta som en häst av DET jag egentligen inte gillade att äta vilket resulterade i att jag gick upp RIKTIGT fort till hela 70 kg, och då såg jag inte ut som innan utan nu var det bara fett inte min vältränade kropp. Detta resulterade i att jag blev ännu deppigare! jag har nu som mål att gå ner till 60 igen där jag kände mig som hemma! Strunta i vad folk säger, känner du dig inte bekväm är du inte det?! det är din kropp ditt liv! vem har rätt att döma? Gör inte samma misstag som mig och låt andra ta överhand! :)ps. sen är det inte alltid siffran som gör kroppen, en som väger lite mer med mer muskler ser nästan alltid bättre ut än en med inga muskler och väger mindre. ha det bäst och lycka till!
SvaraRadera