Självkänsla & omvärlden

Självförtroendet har växt successivt i takt med viktminskningen, och vissa dagar stiger det mig nästan åt huvudet.

Jag har märkt att jag tidigare måste ha varit väldigt osynlig. För ju mer jag gått ner i vikt, ju mer ler folk mot mig, de blir mer och mer sociala och vänliga. Jag märker det främst hos männen, men i viss mån hos kvinnor också.


När jag flyttade hemifrån så var det en lång process. Bar hem lådor o kassar i veckor, månader. Var alltid något jag glömt att ta med mig eller att köpa. Mina grannar såg mig kånka på saker, men erbjöd sig aldrig att hjälpa, o inte heller presenterade dom sig (men jag tänkte inte ens på det då om jag ska vara ärlig. Jag hade ingen erfarenhet av hur man som nyinflyttad brukar bli behandlad).
Men igår när jag kånkade hem en flyttlåda med porslin jag fått av mamma så stötte jag på en kille/granne som omedelbart erbjöd sig att bära den åt mig. Vad som chockade mig ännu mer var att han visste på vilken våning jag bodde. Och en annan gång så råkade jag på en nyinflyttad kille som hälsade på mig o presenterade sig, o när jag står på balkongen så har jag upptäckt en grannkille som tidigare aldrig hälsade, numera alltid vinkar när han ser mig.

Sånt här hände aldrig förr. Såhär blev jag aldrig bemött förr. Jag var osynlig. Jag blev aldrig erbjuden hjälp. Ingen presenterade sig någonsin. Och nu... det är en otrolig förändring.

Ett annat exempel är mina syskonbarn (de är under 4 år gamla). För bara ett halvår sen så såg de nästan besvikna ut när jag kom på besök, som om de hoppats att någon annan skulle kommit igenom dörren. De ville sällan krama mig, och de sa sällan något till mig ifall jag inte tilltalade dom först.
Men numera när jag kommer på besök skiner dom upp som små solar. De vill kramas mycket, de drar i mig och berättar om saker de tycker är viktiga, de ska leka och busa och rida på min rygg. När vi tittar på tv så kryper de upp i knäet på mig och myser. Sist jag var där så lät dom mig tillochmed natta dom...

Att ha orken att leka och busa med ungar man verkligen älskar, och bli älskad tillbaka just för att man har orken att äntligen vara den roliga busiga mostern de vill att man ska vara? Det är en obeskrivlig känsla. När jag satt med dom i knäet igår... det var så underbart att jag var på vippen att grina. Jag hade ingen aning om att tillochmed barn kunde uppfatta en så annorlunda pga vikten. Men nu känns det så självklart. Varför skulle dom tycka om någon som aldrig orkar busa, springa, leka osv med dom?


.... Jag är på ett sätt ganska glad att jag var lyckligt ovetande om vad jag "missade" när jag var tjock. Jag tror inte min självkänsla hade kunnat överleva med vetskapen om att jag blev SÅ VÄLDIGT annorlunda behandlad pga mitt utseende/vikt.
Trots att jag inte längre borde bli överraskad av folks ofantligt vänliga (o plötsliga) bemötande så blir jag det. Varenda gång blir jag paff och larvigt mycket smickrad. Nästan.. osunt smickrad.

Har varit ute på krogen en hel del på sistone (mest på grund utav att jag blivit utbjuden av vänner som varit i stan över jul), och... HJÄLP? Jag var ute på krogen några gånger som tjock, och det var aldrig någon kille som ens såg mig i ögonen. NU, så blir jag nypt i ändan när jag står i baren, jag behöver nästan aldrig dansa ensam mer än 5 minuter innan jag fått "sällskap", och under julveckan var det 5 eller 6 olika killar som bad mig att följa med dom hem över natten!
I början tog jag allting som kom i min väg som smicker, jag kände mig vacker, och jag kände mig bekräftad. Nu har det naiva ruset lagt sig, och jag inser att jag inte borde bli smickrad av sånt beteende. Det är faktiskt inte gulligt utan äckligt att bli behandlad på det sättet. Men den tjocka flickan i mig som suktat efter bekräftelse i så många år, hon suger i sig allt som en svamp. Trist nog.


Och nuuu.. så tänker jag nämna något jag aldrig dragit upp i den här bloggen tidigare, för att det känts så intimt.. Jag har en vän (kille) som jag inte träffat på flera år, men som varit medveten om hur mycket jag ökade i vikt. Han har konstant under hela vår vänskap flörtat & gett mig komplimanger för min personlighet, min intelligens, min moral, ja.. allting Jag Är inprincip. Han har velat ses en längre tid (innan min op), men jag har sagt nej eftersom jag inte vågade när jag var tjock. Nu, efter att ha blivit objektifierad av så många killar inser jag att vad som gör mig knäsvag är inte en komplimang för mitt utseende, utan en komplimang för den Jag Är. Nu vet jag inte om den här killkompisen är ute efter ett förhållande eller ej, och jag kan heller inte veta exakt vad jag känner för honom... Men det känns som att han är den enda riktigt vettiga killen jag lärt känna på flera år. Så det ska bli spännande när/om jag träffar honom igen. Och även ifall ingenting händer så har jag lärt mig vad för typ av kille som förmodligen skulle göra mig lyckligast, och det är den typen som tycker om mig för hur Jag Är, inte för hur mitt skal ser ut....

OjojOJ så långt detta blev! Hade inte tänkt babbla på såhär mycket om just detta... men men. gjort är gjort ;)

Ps. Något som dock gnager i huvudet på mig fortfarande (nu mer än någonsin)... är hur det syns på kroppen att man VARIT riktigt tjock. Jag har fått bekräftat att många tycker jag är vacker med kläder på, men utan då? Tanken på att visa mig i en bikini eller liknande gör mig alldeles svimfärdig. Vad ska folk tycka och tro? Och den dagen jag väl blir intim med någon... hur kommer jag ta det ifall han reagerar negativt? Jag är en person som oroar mig mycket för saker som kanske inte ens är aktuella än på länge... så jag längtar efter den dagen jag träffar någon som tycker jag är vacker som jag är. Jag har på känn att detta sista tvivel, den sista biten av mitt riktigt dåliga självförtroende inte kommer att försvinna förrän jag får höra att jag är fin som jag är, av någon som inte bara säger så för att vara snäll....