torsdag 7 januari 2010

Vara stolt eller skämmas?

Jag tror nog att jag berättat om min op för alla närmre vänner och bekanta vid det här laget... Men jag märker konstant ett dilemma när gamla vänner från ens förflutna kontaktar en på facebook, eller när man träffar helt nya människor.

Dilemmat:
Jag är SÅ stolt över mig själv. Jag är stolt att jag vågade genomgå operationen. Jag är stolt över att den här resan gjort mig självständig på en nivå jag inte ens visste jag hade. Jag är stolt över hur den här resan ändrat min syn på livet och mig själv. Jag är stolt på så många sätt att jag bara vill skrika ut min triumf.

MEN... Jag är VÄL medveten om vad en del folk har för åsikter idag. En del tycker att en sån här operation är fusk. Att man inte kan vara stolt överhuvudtaget om man haft hjälp av en op. Många tycker det är DUMT. Att man fixat något som inte behöver lagas. Ytterligare en del hyser agg eftersom det är skattepengar som bekostat operationen.

Så.. jag slits mellan att vara stolt och att vara rädd för att visa det. Varenda gång jag berättar att jag opererar mig så får jag en klump av oro i magen. HUR kommer personen att reagera?

Hittills har jag haft tur. De flesta verkar tycka att jag varit stark och modig som gjort detta. Men förr eller senare kommer det säkert dyka upp någon som istället reagerar negativt. Jag tror, att det bästa är att inte basunera ut min situation. Alla i min värld behöver ju inte veta, det räcker med att berätta lite sporadiskt för en del.


Men det är svårt. När man väl är stolt över något, då vill man verkligen skryta med det. Men jag ska hålla mig på mattan. Skryter ju så det räcker och blir över i den här bloggen ;)

Ps. Det här dilemmat dyker även upp i andra situationer. Ex; Om det kommer fram att jag var jättetjock innan och folk vill veta hur jag bar mig åt för att tappa så mycket vikt.

5 kommentarer:

  1. Hej

    Stå på dig och skit i andras åsikter. Du hade rätt till den, punkt slut! Hade inte du gjort operationen hade andra gjort den. Fusk - in my ass, vissa kan helt enkelt inte gå ner i vikt utan en operation, vi är alla olika.

    När jag stöter på gamla bekanta som undrar så säger jag helt enkelt att jag tröttnade på att vara tjock (varför dom nu har rätt att veta vilken metod man använde). Sen kan man alltid föra in ämnet på personen man möter istället.

    Kör hårt.

    Kram Sandra

    SvaraRadera
  2. vet precis hur du känner.. jag är med i det dilemmat.. ska man berätta för andra utanför den närmaste familjen?de lär ju se på en inom de snaraste att jag har gått ner, men det tar emot att berätta,, nästan så man skämms på nåt sätt att man har gjort en operation.. att man lät sig själv bli så stor till att börja med...

    SvaraRadera
  3. Baka är ju superkul, speciellt när man får hjälpa till och smaka ;) Såklart!

    Ja, jag skulle nog se de som nått positivt (klarar du, så klarar jag, typ). Synd!

    Nja, otur vet jag inte.. Men till en början var de nog de. Men sista åren är de ju maten och ingen motion som är boven, helt klart! Och 40 kilo på 9 månader, är påtok för mycket för en kropp! Dock gick jag ner 30 kilo när jag ammade, men gick upp 10 igen. Så jag står ändå 20+ sedan innan graviditeten..

    Vad sa du till läkaren då?
    För när jag kom till min läkare på VC (han är lite lätt udda ;)), kolla han på mej bara och flina, "Men du behöver väl inte de! Vad väger du då?". När jag sa vad jag vägde, höll han på ramla av stolen ;) haha!
    Men när vi pratat en stund, så var de inga tvivel, han skicka remissen direkt!
    Men, när han reagera så, hur ska då "proffsen" godkänna mej?!

    Innan jag blev med barn, tyckte jag att jag var mullig, men var ändå rätt nöjd med mej själv. Stor rumpa kommer jag ju alltid ha ;)
    Men efter att jag fick Elton och vet hur illa de är, att jag inte kan ha ett ända klädesplagg i min garderob (inte på lååååånga vägar!) och jag egentligen inte har orken att leka med min son, på de sättet jag VILL, då måste ju nått ändras!
    Speciellt när jag vet vilka gener jag har, då mamma är överviktig.

    Min mamma har egentligen tyckt länge att jag iaf ska FUNDERA på operation. Och har absolut beslutat mitt val!
    Jag har funderat "lite smått" på de, men inte RIKTIGT (som att jag verkligen skulle göra de).
    Men för några månader sedan, när jag än en gång inte klara av en "diet" och en tjej på nätet (som jag pratat med i några år) skulle ta sej i kragen. Då besluta jag mej, ringde läkaren dagen efter!
    Men just nu känns de så långt bort ;) Dom prata även om att dom har sagt upp massa folk på mitt sjukhus, så väntetiden ska bli ännu längre..

    SvaraRadera
  4. Jag förstår exakt hur du känner! Jag ska ju opereras den 27 och jag har berätta tför min släkt och typ 1 vän. Jag beundrar folk som gått ner i vikt, oavsett om dom gjort en operation eller gått ner på egen hand. En operation är ju egentligen inte en fuskutväg utan en hjälp på traven. En ny start. Man måste kontrollera sig fortfarande och inte stoppa vad man känner för i munnen. Jag tycker att du är otroligt duktig så skämmas är inte ens ett alternativ!:) Kram!

    SvaraRadera
  5. Det är ungefär som jag skrev i min blogg för ett par inlägg sedan, folk har verkligen åsikter om viktoperationer, och om du läste eller vill läsa det inlägget jag skrev så har jag även uttalat mig om andras åsikter att "en viktop. är att välja den lätta vägen" - där jag skrev att det är då verkligen inte lätt, det är ju en gigantisk omställning och det är mycket måltider att få i sig, bara mentalt är det en stor omställning och jag personligen tror inte alls att det är en speciellt "lätt väg" att ta när man väljer att göra en operation. Kram!

    SvaraRadera