Att alltid vilja vara smalast

Först ut som vanligt...

Veckans vikt: 63,5kg


och dagens ämne...

Jag har aldrig varit "den smala" bland mina vänner, eller i skolan. Och genom hela tonåren så sa mina smala tjejkompisar att jag var lyckligt lottad, främst pga att jag hade en c-kupa när dom sällan hade större än a-kupa. I tonåren var ju bröst så viktigt. Men jag undrar än idag ifall de verkligen sa så för att de faktiskt var avundsjuka, eller om det var ett lite snällare sätt för dom att be mig om att inte försöka gå ner i vikt (vilket jag försökte med jämt och ständigt).

Innan operationen skojjade många med mig och pratade vitt och brett kring hur mycket jag skulle rasa i vikt, men tillade minst en gång "bara du inte blir smalare än mig!". Och visst sa dom det med skojfrisk stämma...

Men jag vet ju av erfarenhet att människor är väldigt tävlingsinriktade. Flera av mina nära och kära är otroligt upphakade på att alltid vara bäst. Vem har snyggast partner, vem har sötast och duktigast barn, vem har finast lägenhet, vem får slita mest i skolan, VEM VÄGER MINST. Sistnämnda är en tävling jag alltid hatat. En siffra på vågen gör en inte bättre eller sämre än någon annan, men på grund av den underförstådda tävlingen känner man sig helt värdelös ifall man inte väger minst.

När jag var tonåring så hade jag en tjejkompis som var några år äldre än mig, och hon vägde nog en 20kg för mycket eller så. Och jag minns henne med värme i hjärtat, för den enda åsikten jag hade om hennes kropp var att hon var MJUK OCH GO och väldigt vacker.
Jag hade andra vänner med ungefär samma övervikt, men dom tänkte jag inte på som vackra eller mjuka. Dom var runda, stela, blyga och annat.

Jag har grubblat fram och tillbaka på senare år över detta. Varför var bara förstnämna härlig och vacker i mina ögon när de andra nästan kändes fula? Och sen slog det mig... hon pratade aldrig om sin vikt eller kropp. Hon tyckte om att träna lika mycket som hon tyckte om att äta, och hon studsade genom tillvaron med glädje. De andra kände en ständig press på sig att banta, samtidigt som de ofta berättade för mig om sin trasiga barndom, tröstätande och annat. De levde inte, de bara våndades.

Så länge man faktiskt deltar i tävlingen är det väl en sak (även om jag själv ogillar hela tävlingskonceptet), men att hoppa ur tävlingen och sedan hoppas på att de andra deltagarna ska misslyckas tycker jag är ett obehagligt tankesätt.

Varför ska man önska andra de problem man själv vill bli av med? Man blir inte smalare eller vackrare bara för att man umgås med någon som väger mer än en själv, eller är mindre vacker än en själv.

En gång i skolan (när jag vägde 35-40kg för mycket) var det några pinnsamala tjejer som drog i skinnet på sina magar och försökte avgöra vem av dom som var tjockast. Efter några minuter fick jag nog och gick fram till dom och sa att INGEN av dom hade ens en antydan till fett, och de började genast protestera. Då slog jag ut med armarna och sa "Okejdå. Men föreställ er min kropp varenda gång ni känner er tjocka då, för tro mig då kommer ni känna er modellsnygga". De blev knäpptysta och jag gick därifrån.

VARFÖR tävla? Varför önska andra olycka? VARFÖR tycker folk om att trycka ner andra i skorna med hjälp av sin egen framgång?

Att jämföra sig med andra och kanske vara avundsjuk tycker jag är förståeligt, men att vara SÅ avundsjuk pga tävlingsinriktan att man önskar andra motgång... det får det att krypa i skinnet på mig.


Jag mår skitdåligt över hur min kropp ser ut, hur degig magen är och hur skrynkliga brösten är. Men jag önskar faktiskt inte att mina vänner med snygga slanka kroppar ska bli gravida med femlingar och få förstörd mage ändå. Det skulle inte göra mig ett dugg lyckligare, utan TVÄRTOM! Mina vänner skulle ju bli extremt olyckliga och få komplex av en sådan händelse, och att gotta sig i deras olycka vore otäckt och elakt i mina ögon...


Detta får mig även att tänka på hur arga tjocka blir när en smal klagar över att Hon tycker att hon själv är tjock. Jag kan förstå varför en smal väljer att vända sig till en överviktig när hon vill prata om dieter och liknande, för vem vet bättre än någon med uppenbara viktproblem? Vem förstår våndan över kroppskomplex bättre än någon som är ÄNNU större? Jag förstår precis varför de vänder sig till en överviktig person. Problemet är att de helt och hållet glömmer bort hur mycket deras beteende sårar genom handlingen.

I mina ögon är det lika respektlöst som att säga "Fyy vad jobbigt det är att springa. Jag ooorkar bara inte motionera" till en rullstolsbunden person.

Sen finns det förstås tävlingsmänniskor som med all säkerhet står och gnäller över sin kropp när en överviktig står precis bredvid, JUST för att de gillar att trycka ner andra med sin egen framgång. Just för att de själva känner sig snyggare genom att jämföra med någon som enligt deras standard är sämre.

Tävla. Jag har aldrig gillat att tävla. inte på gympalektionerna eller i livet. Enda sättet jag tycker tävling är okej, är väl typ sällskapsspel isåfall. Då går ingen hem och gråter efteråt.