Smal eller tjock, världen är hård likförbannat..

I huset bredvid mina föräldrars hus bor det ett äldre trevligt och VÄLDIGT pratglatt par. De har alltid engagerat sig i saker som rör vår familj, sjukdomar, arbetslöshet, överviktsproblem osv.

Det är inte det att vi i min familj pratar vitt och brett om våra problem, utan vissa människor är helt enkelt bara väääldigt duktiga på att dra information ur andra, som detta äldre par. Och vi tycker väldigt mycket om dom, fast ibland är de alldeles för påträngande. Framförallt den äldre farbrorn.

När jag var som störst så brukade han läxa upp mig och ge mig långa föreläsningar kring hur viktigt det var att inte vara tjock, eftersom att kroppen tar stryk. När jag hade gått ner nästan 30kg råkade jag på honom igen, och denna gången gratulerade han mig och sa att han tyckte jag var så duktig. Under samma samtal så sa han
"Ja du har väl lättare med det sociala nu kan jag tänka mig? Och med killar? Ja för innan när du var sådär enorm"- och här sträckte han ut armarna för att gestikulera att jag tidigare var i elefantstorlek-"så lade dom väl alla benen på ryggen så fort dom såg dig?".

Mötte på honom för några dagar sen igen, och när jag sa att jag nu gått ner 46kg och bara hade 3-4kg kvar så sa han "Nämen! Vad duktig du varit! Men nu räcker det. Dom där sista kilona behöver du ju inte gå ner".


... Jag börjar tröttna på det här fenomenet. Tidigare hade alla en åsikt om att jag var tjock och behövde banta, när jag gått ner hälften av övervikten fick jag beröm, och nu säger folk åt mig att det räcker, att jag ska sluta.

Varför är dom där sista kilona så farliga att gå ner? Varför sticker det så illa i ögonen på folk? Jag är 1,60cm lång, och att vilja väga 57-60kg är inte någon skrämmande låg vikt?

Och skulle jag mot alla odds fortsätta gå ner och närma mig undervikt, då skulle jag ringa min läkare och förklara situationen så att hon kan skriva ut näringsdrycker åt mig för att stabilisera vikten. Jag har ingen som helst önskan att likna ett skelett.

För ca en månad sen, efter att jag äntligen kommit under 70kg så drömde jag mardrömmar en kort period. De handlade alltid om samma sak, att jag ställde mig på vågen och upptäckte att jag plötsligt bara vägde 43kg ungefär. I drömmen rusade jag alltid runt och försökte be vänner och familj om hjälp, men ingen lyssnade. Jag brukade ställa mig ytterligare en gång på vågen och upptäcka till min förskräckelse att jag gått ner ännu mer, till 35kg eller nåt. Och därefter så satte jag mig bara ner och grät uppgivet, och undrade om jag skulle dö.

Så varken mitt medvetna eller undermedvetna har en önskan om att gå ner för mycket i vikt.


Såna här uttalanden som det här inlägget brukade göra mig sur när jag var stor. Jag kategoriserade problemet som ett "lyxproblem". Jag tänkte att jag skulle bytt ut min övervikt och trötthet, mot en smal människas kropp vilken dag som helst, oavsett om andra hade åsikter och synpunkter på min nya kropp.

Jag kan inte säga att jag hellre velat vara stor och blivit lämnad ifred angående vikten. Men däremot så har jag verkligen insett att vikten inte är allt här i livet. Vilken vikt man än har eller vilka matvanor man än har, så kommer det alltid vara fel.

Har en väldigt god vän som åt och tränade sig ifrån sin övervikt och blev väldigt smal och vältränad. Hon pratade ofta om att hon tyckte omvärlden blivit hårdare sen hon blev smal, att folk plötsligt ansåg att hon inte fick klaga över något. För är man smal ÄR man lycklig och har inga problem.

Jag var en av dom som alltid irriterade mig på att hon klagade. För vad var hennes problem jämfört med mina? Och nu idag, skäms jag över att jag var så insnöad på mig själv att jag inte förstod vad hon försökte säga, när hon förtvivlat försökte förklara att allting blir inte bra bara för att man blir smal. Jag är personen hon vill kunna lätta sitt hjärta hos och få sympati hos, och jag viftade bort hennes problem varenda gång...

Som stor upplevde jag världen hård och dömande. Det fanns ingen plats eller kärlek för en ful tjockis som jag själv. Och visst stämmer det till viss del, världen är elak och hård, framförallt mot överviktiga. Men tro inte att ens värld blir fylld av kärlek och lösta problem när man gått ner i vikt, för visst slipper man tjatet om att banta, visst slipper man glåpord som "Fetto" av främlingar, och visst passar kläderna från affärerna bättre.
Men priset är att alla tycker du SKA vara lycklig och bekymmerslös. Du SKA inte HA något att klaga över. Och du får ABSOLUT INTE ha komplex längre, för något alls. Om du försöker lätta ditt hjärta så kanske du inte blir bemött med samma sympati du brukade få. "Ensam är stark" har fått en HELT NY innebörd för mig nu...
Smal eller tjock, världen är hård likförbannat.

Så, summan av kardemumman enligt mina erfarenheter hittills, är att som smal så syns man mer, och får mer uppmärksamhet (framförallt på krogen och liknande), men omvärlden blir hårdare och man förlorar nästan sin rätt att klaga, eller också trivialiserar människor ens problem.


Jag är så glad åt att inte ha ont i kroppen längre, och jag är så glad över att jag inte längre är rädd för att gå ut. Men jag är också aningen skakad av hur mycket allt annat också förändrades. Det känns lite som att ha vaknat upp i en helt annan värld.

Varenda kruka med guld i slutet av regnbågen är halvfylld med kolbitar.