Mitt stora problem...

Veckans vikt: 65,5kg

Träning träning och åter träning. Varför ska det vara så svårt att lyfta på arslet och träna? VAD tar egentligen emot? Inte är det lathet. kanske var det lathet förr, men inte nu längre.

När jag städar så brukar jag göra som så att när jag är helt klar, så vrider jag upp volymen på mp3-spelarn och bara dansar konstant i minst 30min. När jag är klar så dryper jag av svett och är så torr i halsen att jag inte kan prata. OCH JAG ÄLSKAR DET. Jag älskar hur blodet pumpar som besatt genom mina ådror och hur hjärtat nästan slår sig ut ur bröstkorgen på mig.

Så.. denna enda gång i veckan, efter 1-2timmars städning (och jag dansar nonstop trots att jag dammsugar också) så "tränar" jag... men bara genom att skutta runt och se miffo ut. Tror knappast jag utsätter mina muskler för någon större påfrestning...

Så VARFÖR har jag noll lust att gå ut utomhus på promenader? Varför får jag nästan ångest när jag funderar på gym eller simning? Och varför tycker jag inte att zumba "är samma sak" som när jag dansar miffodans?

... Jag kanske fortfarande går ner i vikt.. men nu känns huden SÅ lös. Hela kroppen på mig är som gelé, och jag har INGEN styrka i armarna.. Mitt mål med allt detta var inte att bli smal å snygg, mitt mål med operationen, den nya livsstilen osv var ju att bli SUND & frisk. Inte bara gällande mat, utan även gällande fysisk aktivitet.

Så hur fanken ska jag få igång mig själv?
Jag har en kompis (som bor i en annan stad), och jag VET att om hon bodde här i stan, så hade hon bakbundit mig med munkavel å SLÄPAT mig till gymmet vid det här laget. För i hennes ögon skulle det ALDRIG räcka med att äta vettigt, en sund stark kropp är nog ÄNNU viktigare i hennes ögon än att skippa chokladen på helgen. Och hon har ju HELT rätt.

Urs vad arg jag är på mig själv. Jag försöker frenetiskt finna en logisk förklaring till att jag verkligen skiter i att träna. Funderar på om det är som med godiset, psykologiskt i grunden? Eller är det som de flesta säger: en vanesak?

Hittills har jag daltat med mig själv och tänkt på allt det positiva. Att jag promenerar numera istället för att ta bussen överallt, att jag älskar att ut och gå (i sällskap dock), att jag ALDRIG tycker det känns jobbigt när någon ber mig att göra något som kräver fysisk ansträngning.. Men det räcker ju inte. Speciellt inte när jag är arbetslös å inte gör ett piss om dagarna!

Jag är faktiskt väldigt säker på att jag kommer nå mina efterlängtade 60kg, men jag inser mer och mer att det är inte dom där siffrorna som är mitt mål. Jag har gjort allt jag ville, förändrat allt jag ville, ändrat mitt sätt att tänka, gått ner nästan all min övervikt, det är bara en enda punkt jag hittills inte kunnat pricka av, och det är TRÄNINGEN.

Så, kort sagt. Jag tänker inte skåla i champagne förrän jag fått in en träningsrutin. Det spelar ingen roll ifall det bara är en enda timme på gymmet i veckan, jag SKA lära mig att ta hand om min kropp.


... Det finns två saker utöver träning jag vill göra regelbundet, och det är yoga och meditation. Yoga för att träna uthållighet osv (har hört mycket om yoga som ska vara bra för "kropp & själ"), och meditation för att det tydligen ska förbättra koncentrationen OCH motverka dysterhet. Om det är humbug eller inte har jag inte en aning om, men man kan ju inte veta förrän man försökt?



Ps. Åker bort i några dagar och lär därför inte blogga. Men jag återvänder inom en vecka ;)