Hjälp & Stolthet

Alltid har jag, både som barn, tonåring och vuxen frågat ut i rymden "Varför låter sig vissa bli sådär enormt stora?". När jag sett dokumentärer på tv om människor som är så överviktiga att de inte kan gå längre, så har jag alltid undrat vad det är för fel på dom, hur de kunnat ignorera något på det sättet.

En gång såg jag en dokumentär om en man som var helt enorm (inte världens tyngsta man dock...), och i intervjun så berättade han att den dagen han klev ut genom dörren, och bröt av sig båda benen så insåg han att han var tvungen att göra något åt sin vikt.

........

För mig är detta helt abnormt och skrämmande otroligt. HUR kan en människa INTE inse att man behöver göra något åt vikten förrän tyngden av ens egen kroppsmassa krossar benen som håller upp en?


Att leva i självförnekelse eller att omedvetet blunda för sanningen är något jag kan relatera till. När jag var som störst, så såg jag inte att jag var så stor som jag var. Det är nästan uteslutande genom gamla bilder jag tittar på NU idag som jag inser hur stor jag faktiskt var.


Jag kunde se bristningarna, jag kunde se vart fettet lade sig i veck, jag tyckte kroppen kändes otymplig och tung, jag kände mig ful... MEN. Siffrorna på vågen existerade inte. För 110kg kunde ju inte Jag väga haha neeeejdå. Och massan, min kroppsvolym? Den var ju inte så farlig. Neeejdå. Jag var ju ooovanligt snygg för att vara fet, jag hade ju tillochmed midja!

Det var lite likt en anorektiker fast omvänt varenda gång jag tittade på min kropp i spegeln. Jag såg att jag inte var smal, men jag såg ändå inte hela sanningen.

Men någonstans, långt in i bakhuvudet, så var det en röst som ALLTID påminde mig om sanningen. Jag kanske inte kunde se den eller acceptera den fullt ut, men en del av mig lät mig aldrig förneka den helt.


Jag tillhör ju kategorin som "lät mig själv bli fet" enligt många, men inte enligt mig själv. Jag körde på godisförbud, träning, självsvält, viktväktarna, buljongdieter, nutrilett, spridda tvivelaktiga dieter (morot, kålsoppa, groddar etc), viktprogram på internet, att gå till en dietist, prova medicin (reductil)... Jag gjorde allt. Jag försökte allt. Och när jag en dag vägde tresiffrigt bad jag min läkare om en remiss för operation, för jag visste inget annat nytt jag kunde prova.

Mina ögon kanske inte kunde acceptera sanningen, men något inom mig drev mig alltid framåt, fick mig att alltid försöka.

Jag vet att många inte vill operera sig eller ta medicin, av många orsaker. Något jag ofta hört är att personen ifråga vill ha gått ner SJÄLV, med EGEN viljestyrka. Och jag förstår dom på sätt och vis, för dessa tankarna har jag i huvudet än idag. Det hade varit underbart att kunna säga till folk att jag gått ner nästan 50kg genom en makalöst nyttig kosthållning och hård träning, det smäller ju högre än att mumla "Jag har gjort en Gastric Bypass".

Så varför bad jag min läkare om en remiss? Varför försökte jag inte själv mer? Varför gav jag inte det hela ytterligare några år innan jag tog till det absolut sista och mest drastiska alternativet?

För att jag vill leva här och nu. Jag vill inte jaga en dröm som KANSKE slår in. Och vad hade jag hittills fått för resultat genom åren av att kämpa för egen maskin? VIKTUPPGÅNG. Ibland små nedgångar, men alltid följt av värre uppgångar.

Jag insåg, att om jag inte var villig att göra VAD SOM HELST, att utsätta mig för ALLT, att ta emot HJÄLP och svälja stoltheten, då var jag ju en sån där som "lät mig själv bli fet".

Väger stolthet tyngre än lycka? Än bättre hälsa? Är det verkligen något negativt ALLS med att göra något som förbättrar ens hälsa och välmående markant?

En del av mig tycker att alla måste få köra sitt eget race, göra det som känns bäst för dom själva, men en annan del av mig har så svårt att acceptera att folk är för stolta för att erkänna att de behöver hjälp. Att de kanske faktiskt inte klarar av allting helt själva. Jag tycker absolut att man ska göra sitt yttersta för att klara av att nå sitt mål, jag tycker INTE man ska luta sig tillbaka och ge upp. Men det finns ju en gräns. När man gör samma misstag om och om igen, när man egentligen bevisat hundra gånger om för sig själv att man faktiskt inte klarar det på egen hand?

Varför ständigt leva ett liv då man tänker "nääästa sommar. DÅ ska jag komma i DE DÄR jeansen. Nästa jul, dååå ska jag minsann få plats i den där röda klänningen!". Att tänka så, att leva så, åt upp mig från insidan. En del av mig blev LÄTTAD när jag blivit så fet att jag kunde få en operation. Det kändes som att jag äntligen kunde få den mest drastiska och slutgiltiga hjälpen en människa KAN få när man har viktproblem. "När man slagit i bottnen finns det bara en riktning att ta, och det är uppåt"


Jag säger inte att jag har rätt och att alla som vägrar hjälp har fel, däremot förstår jag dom inte. Och antagligen förstår väl inte dom mig heller.



..Förra veckan köpte jag hem ett paket kakor, och tänkte att jag bara skulle ta någon enda i veckan till en kopp kaffe. Sedan dess har jag avverkat inte mindre men tre hela ballerina-rullar. Jag vet exakt varför jag äter, men det är ingen ursäkt. Har nu slängt kakorna (4e rullen!) som var kvar och förbannat mig själv för att jag halkat av spåret. För att jag släppt ut min frosseri-demon ur sitt fängelse...


Det var detta som fick mig att börja tänka på det här med att vissa vägrar hjälp. Bara för att man fått hjälp så betyder det inte att allting fixar sig, att allting löser sig, att suget försvinner, att disciplinen blir stark. Det är alltid upp till en själv, oavsett om man har gjort en operation, tagit medicin eller börjat med terapi. I slutändan står man helt ensam, utan någon annan att skylla på eller att be om att fatta valen åt en.

Har en väldigt rar faster som uppmärksammat att jag saknar motionsrutin, hon drog ut mig på en fantastiskt vacker och härlig timlång promenad igår och imorse. Hon vill försöka hjälpa mig att få in motionsrutinen jag saknat hela mitt liv, och jag ska göra mitt bästa för att inte göra henne eller mig själv besviken. Nu inför jag nolltolerans mot kakor, tillochmed i sociala sammanhang, och en rejäl kraftansträngning för att få in promenadrutin i mitt liv!

Jag ska låsa in min demon igen, och jag tänker fortsätta att ta emot all hjälp jag kan få. Jag tänker vara TACKSAM för hjälpen och svälja min stolthet, för det enda den där stoltheten någonsin gjort för Mig, är att dra mig djupare och djupare nedåt.