Utställningsdjur

As always...

Veckans vikt: 63,5kg

Jag börjar blir mer och mer irriterad av hur annorlunda folk ser på mig. JA det är jättekul att fler killar kastar blickar åt mitt håll, JA det är jättekul att främlingar är mer sociala och framåt med mig, och JA det är UNDERBART att flera närstående kommenterat hur jag blivit som en ny person med ny livsglädje och jävlar anamma.

MEN

nästan 90% av gångerna jag träffar folk, så börjar de prata vikt, träning och kost med mig. Det är väl i sin tur okej, men de frågar allt oftare vad min hemlighet är. DET ÄR INGEN HEMLIGHET?! Alla vet mycket väl att jag opererat mig. Jag har ingen gyllene magisk lösning till andra. Det är som om alla tror att jag gömt en kruka med guld och inte vill dela med mig :(

En annan sak är att jag känner mig väldigt objektifierad, och nu menar jag inte av killar... Jag hade köpt en ny tröja och när jag ändå svängde förbi en vän så tog jag av mig jackan för att fråga vad hon tyckte om den. Utan ett ord rusade hon iväg och hämtade sin sambo och sa
"SER du hur OTROLIGT slank Fattie blivit?! SER DU?! Så slank skulle det inte vara fel om jag var va?".
Jag stod tyst och väntade medan hennes sambo nickade lite stumt och gick därifrån, sen väntade jag tyst en stund till utan att vännen sa något. Då tillslut frågade jag
"sååå.. vad tycker du om tröjan då..?"
och vännen tittar på mig
"Jojo den är fin. Vad är det för storlek? Du måste ha JÄTTELITEN storlek nu?"

JAG BLIR SÅ URLESS. Jag känner mig som ett utställningsobjekt ibland! En del lyssnar inte ens på vad jag säger, utan allt dom ser är EN FÖREDETTA TJOCKIS. Jag vill inte bli dragen i armen, nypt i kroppen och få höra hur folk pratar om min kroppsbyggnad som om jag inte kunde höra? Lite grann ibland är okej, jag kan tillochmed själv prata om min egen viktnedgång o allt och tycka det är kul att dela med mig. MEN INTE VARENDA GÅNG! Och just detta.. att de ska prata om hur fantaaaastisk jag är, det är uttröttande. Jag är inte någon superwoman? Och jag vill absolut inte att andra ska se mig så heller.

Något lustigt är en snubbe som jobbar på min närmaste mataffär... när jag var stor så log han alltid stort mot mig, småpratade och var jättegullig. Han kunde verkligen sätta guldkant på mina dagar och fick mig att känna som att jag dög trots att jag var stor.

... Han har slutat prata med mig. Han ler inte mot mig längre heller. Har inte en aning om varför, men det känns lustigt att EN av hundra avviker. När hela världen blivit mer accepterande och mindre fördömande, så är det EN som reagerat negativt (av vad jag märkt iaf?).


Urs... på ett sätt känns det som att jag gnäller och gnäller alltmer när jag egentligen borde vara tacksam, glad och försöka bortse från allt smått som är dåligt och istället fokusera på hur mycket som blivit bättre i det stora hela. Jag kan inte låta bli att haka upp mig på småsaker antar jag...

Är fortfarande sjuk, trodde i några dagar att det nästan blåst över, men så kom det tillbaks! Eländiga dumma skitförkylning. Jag kan inte fatta att den håller i sig!!
.. Kanske därför jag känner mig så grinig och gnällig. Jag blir sån när jag är sjuk. Fast det är ingen ursäkt! Måste jobba på att inte haka upp mig på det negativa! Grubblar man för länge på dåliga saker märker man snart knappt av allt det som faktiskt är bra!!

Ps. Har fjärilar i magen och oro i kroppen. Skrivit tidigare om hur naken och blottad jag känner mig nu när jag inte längre kan skylla vart och vartannat på att jag är tjock... Jag är intresserad av en kille och försöker verkligen vara mitt bästa och intressantaste när jag pratar med honom, men istället blir jag flamsig, svamlar och känner hur hela hjärnkontoret stängs av. Nu hjälper inte en smal kroppshydda mig! Tänk om allt löste sig och man fann kärleken på två sekunder bara genom att vara smal? Det hade varit grejjer det :P Men som det är så får jag helt enkelt jobba min väg framåt... precis som med allt här i livet ;)