Myntet har två sidor

Hur många gånger har jag inte hört saker som "Jag blev mobbad i skolan för att jag var tjock", "ingen vill ha mig för att jag är tjock" eller "Jag bantar, tränar och kämpar men går ändå upp i vikt! Livet är SÅ orättvist!" ...

På ett sätt är ju dessa uttalanden säkerligen varken lögn eller icke-tragiska... men de är enormt VANLIGA.

Många tror och tycker att man inte styr över sina känslor och hur man reagerar på händelser, och till viss del kan jag hålla med, men på ett annat sätt är det skitsnack. Precis i stundens hetta är man absolut slav under oövervägd REAKTION, men det är vad man bestämmer sig för att göra, tänka, känna EFTERÅT som spelar roll.

En god vän säger ofta till mig att "Tagga ner" när jag blir hysteriskt känslosam, något jag blir helt vansinnig över. Ingen människa kan ju bara välja att SLUTA känna, eller hur? Korrekt. Men man kan ta några djupa andetag och FÖRSÖKA lugna ner sig, och EFTERÅT kan du VÄLJA hur du ska ta till dig erfarenheten.


Nu tar jag mig själv och mina erfarenheter som exempel.

Som barn var jag rund, hade pojkfrisyr och var kristen. Inga pojkar frågade någonsin chans på mig och inga populära tjejer ville umgås med mig. Jag hade ett fåtal vänner och oftast var de själva också satta i facket "icke-populär".

JUST DÅ var jag väldigt ledsen över detta. Jag önskade mig långt vackert hår, att vara smal och populär.

Men som äldre har jag VALET att se på detta årlånga scenario på två olika sätt:

A. Jag var mobbad och utstött, socialt missanpassad och ensam. Jag fick ta dom vänner som helt enkelt ville ha mig. Hade jag sluppit detta hade jag säkert aldrig börjat tröstäta! Världen är ond och orättvis! JAG HATAR MIN UPPVÄXT! Varför klippte mamma av mig håret så jag såg så otjejig ut?! Förstod hon inte hur ful alla tyckte jag var?! Och varför skulle mina föräldrar hjärntvätta mig till att tro på gud?! Varför gav dom mig inte chansen att själv välja? Jag blev retad om och om igen för att jag trodde på gud! Varför gav dom mig godis överhuvudtaget? Varför hade dom grädde i såsen?! De borde tvångsbantat mig! Hela min barndom var en lång tortyrperiod!

B. De vänner jag väl hade kommer jag minnas för livet. Med dom fanns aldrig några krav på att vara någon jag inte var, utan jag kunde alltid vara mig själv, och dom tyckte om mig, kravlöst. Och vilka underbara föräldrar jag har, som försäkrade mig om att det fanns en Gud som alltid höll mig om ryggen, och som tog emot alla som dog med öppna armar, som älskade mig villkorslöst och förlät mig för allt ont jag gjorde. Vilken kärleksfull och förlåtande miljö jag hade lyckan att växa upp i! Och vad glad jag är över att mina föräldrar aldrig någonsin ens antydde att jag var mullig utan såg till att jag fick ordentlig lagad mat varje dag, att de gav mig näringsriktig kost som växande barn behöver. Visst var det synd att jag ofta kände mig tjock, utstött, ful osv i min barndom, men vad bra JAG blev tack vare det! Vilken chans jag fick att utvecklas och sträva efter att bli intressant! Vad snäll och fylld av empati jag blev! Vilken bra människa min uppväxt gjorde mig till.

Nu har jag iof överdrivit båda tankesätten, men det är för att skapa en rejäl kontrast. Man kan faktiskt VÄLJA hur man ska bära med sig minnen och händelser.

Jag tycker INTE att jag blev mobbad som barn. Jag har blivit utsatt för mobbning EN GÅNG under mitt liv. Det var i tonåren, mobbningen varade i ungefär 6 månader, och berodde inte på min vikt. Utöver den gången anser jag inte att jag blivit mobbad, och jag anser inte att jag blivit ärrad för livet heller.

Det finns alltid två sidor av ett mynt, men det verkar som att väldigt många stirrar sig blinda på ena sidan.

Offer-rollen är löjligt populär idag. Att bli ömkad och daltad med är också otroligt populärt, så populärt att tillochmed populära människor kliver in i offer-rollen nu och då. Och varför skulle man inte tycka om det? Folk som ständigt försäkrar en om hur bra man är och klankar ner på alla som säger motsatsen.

Vad som dessutom hänger ihop med offer-rollen är ifrånsägandet av allt ansvar. Inget är ens eget fel utan allt ont som händer en är olyckliga omständigheter, en orättvis värld, dålig uppväxt, elaka människor etc. Vad bekvämt och enkelt när ingenting någonsin är ens eget fel, och att man inte rår över något. Det är bara svart på vitt skitsynd om en.

Men sanningen som alla vet, är att världen inte är svart och vit. Den är sprängfylld av gråa nyanser. De allra vackraste, mest populära och elakaste människorna kan var precis lika djupt olyckliga som den stackars mobbade tjockisen som gömmer sig på rasterna. Precis som att denna stackars mobbade tjockis kanske har en helt underbar familj, är intelligent och får en fantastisk uppväxt, kanske den populära elaka tjejen blir slagen hemma av sin alkoholiserade mamma.

Alla och ingen är offer. Världen är absolut och totalt orättvis.

Och jag säger inte att man inte har rätten att tycka synd om sig själv, men jag tycker också att man ska FÖRSÖKA se ifall ens tillvaro verkligen är helt becksvart. Vänd på myntet och se vad som finns på andra sidan! Något man envist alltid tänkt på som tragiskt och nedbrytande kanske EGENTLIGEN varit något som gjort dig till en starkare människa på flera punkter?


Ojoj så jag skenade iväg i detta inlägg, känns knappt som att det ens har att göra med vikt... Vad som fick mig att tänka på detta var helt enkelt olika saker. Någon som snyftat fram en lång och tragisk mobbningshistoria från barndomen då hon var tjock, en annan som förtvivlat lättar sitt hjärta kring att hon inte förstår varför hon går upp i vikt trots "bättre kost och motion"... Så det var prat om tjockhet som triggade tankegången..

Offer-rollen är i mina ögon förödande. Man nedvärderar sig själv samtidigt som man ifrånsäger sig allt ansvar för den man är och vad man gör. Man KAN ha varit med om tragiska saker UTAN att vara ett offer 10 år senare. Det är INTE mindre synd om en bara för att man inte ömkar sig själv.

Styrka. Det är ett ord jag tänker på varenda dag, ett ord som dyker upp i känslostarka filmer, böcker och låtar. Det som inte dödar oss - stärker oss. Inget är mer kliché, och inget är mer sant.

Jag vill inte vara ett offer, jag vill vara stark!

Ps. Jag vet lika många som tänker precis såhär, som de som inte kan eller vill tänka såhär. Jag vet att detta inte är något nytt alls (får ofta kommentarer om hur folk redan är väl medvetna om det jag uttalar mig kring), men jag känner mig lika förbluffad varenda gång jag pratar med någon som klistrat sig fast i offerrollen SÅ hårt att de inte ens ser möjligheten till att bryta sig loss...