Ibland kliar det verkligen i fingrarna på mig, för jag vill sluta använda mitt alterego Fattie på den här bloggen, jag vill slänga upp en bild där jag inte censurerar ansiktet, jag vill bara rakt av vara Jag.
När dessa tankar dök upp i mitt huvud, och jag ÄNDÅ hejdade mig själv ifrån att fullfölja det så frågade jag mig Varför? Varför kan jag inte bara vara jag? Och jag insåg att enda anledningen till att jag skriver på det här sättet, att jag skriver precis vad jag tänker och känner, att jag vågar prata om hur osäker jag känner mig, eller hur irriterad jag blir på vissa människor... är för att jag inte behöver äta upp det sen.
Det finns ett fåtal människor som vet vem jag är, men det är också människor som jag litar på. Tanken på att någon gammal bekant (kanske tillochmed någon gammal ruskig ovän?) en dag skulle halka in här och hitta mitt ansikte på en halvnaken bild där jag väger 110kg gör mig rädd. Eller att denne skulle läsa någon väldigt intim text medan mitt namn och ansikte finns synligt i typ headern eller sidospalten.
På ett sätt tycker jag det är sunt att ha den här oron. Man ska nog inte vräka ur sig vad som helst samtidigt som folk verkligen vet vem man är, en anonym röst retar oftast inte folk på samma sätt som en välbekant.
Men å andra sidan känner jag sorg. Varför skäms jag så enormt för den jag är på insidan, och tidigare även var på utsidan? Varför kan jag inte -liksom så många jag känner- bara rakt uppochner stå för den jag är och var, vad jag tycker, tänker och säger? Varför känns det så viktigt vad andra vet och tänker om mig?
Jag vet inte. Kan man vara sig själv helt och hållet idag till 100%? GÅR DET? Alla ljuger, alla förskönar sanningen, alla väljer relativt noggrannt vad de väljer att säga högt eller vad de håller för sig själva i tankarna...
Hur vet man när man glidit för långt ifrån sig själv (lever en lögn), eller när man är FÖR mycket sig själv (egoistisk & utan hänsyn)?
Jag balanserar ständigt på denna linje. Jag vill vara någon folk tänker gott om men samtidigt vara mig själv. Det är inte lätt, men det går. Vissa människor faller bort ur ens sociala krets eftersom de inte tycker om ens sanna jag, andra faller bort för att man inte försöker anpassa sitt beteende tillräckligt.
Självförtroende. Det sitter verkligen inte bara i fläsket.
Förstår hur du tänker. Din blogg är ju personlig på ett helt annat plan än de flesta andra bloggar, till exempel min. Jag vill inte skriva riktigt personliga saker, om t.ex. min sjukdomshistoria, just för att jag inte är anonym. Tycker det är starkt av dig att lägga ut bilder på din kropp och skriva som du gör oavsett om du är anonym eller ej!
SvaraRaderaSvar: Tack! :D Är helt såld på helsvarta tatueringar, nästa 2 planerade blir på benen och i samma ”stil”, ganska kraftiga och helsvarta.
JA! Skaffa! *PROPAGERA* De är verkligen superbra. Funkar bra att bada med också ifall man tycker botten är obehaglig ;D Ger otroligt bra grepp dessutom eftersom det är laserskurna lameller i sulan, som små veck typ.
Ja fy så skönt, längtar verkligen till sommaren. Då lär man ju träffa mer nytt folk också, vintern var inte bästa årstiden att flytta på ur bekantskapskrets-perspektiv, i alla fall inte då man inte går på krogen så ofta (läs: typ alls) :D
Japp, handtryck var det. De är köpta på Zapata i gamla stan i Stockholm, de har ingen webshop men hela affären går i samma stil, FANTASTISK affär! Vet inte om du sett bilder på några av mina kläder tidigare men alla mina stora harembyxor och tunna färgglada skjortor kommer därifrån. Hippie-affär deluxe. Längtar otroligt till jag får lite pengar så jag kan åka dit och shoppa ;)
Jag tycker det är klokt av dig att gå efter din känsla, din intuition som säger dig att inte visa ansiktet.
SvaraRaderauscha ja jag vet vad du menar. Jag visar ju vem jag är på bloggen men jag sprider inte min bloggadress till folk utan bara i viktgrupper och så..men igår fick jag veta att en tjej på min jobb visst läser min blogg. Hon är supertrevlig och så..men jag kände ändå..ÅH NEJ!!!! Man är ju helt ärlig i bloggen och berättar saker som man egentligen tycker är sjukt pinsamt att erkänna att man tycker så....men jag har under dagen idag kämpat med att försöka ignorera de tankarna och istället tänka att det är faktiskt för MIG främst jag skriver bloggen..och ingen annan...men fy ja..hade bara önskat att INGEN jag känner hade läst den....
SvaraRaderaMitt i prick, som vanligt. :)
SvaraRaderaibland kan det vara skönt och vara hemlig, då kan man vara den man är utan att folk dömmer en samtidigt som dom gör det, önskar ibland jag var helt anonym, har läst några inlägg, och wow vad du tappat i vikt! du måste vara sjukt stolt över dig själv!
SvaraRadera