Sanningen gör för ont

Är det bara jag, eller har den senaste innegrejjen bland viktkämpare blivit att "kompensera" för det man äter?

Förr kändes det som att det var undanflykter (& att UNNA sig saker) som var innegrejjen. "Jamen det är ju jul, då MÅSTE jag ju unna mig...." eller "Jag åt massa dumt igår... men min pappa fyllde ju år... då MÅSTE man ju ta iaf en liten tårtbit?", och självbedrägeri tog plats i var och varannans mun också; "Jag är så stolt! Jag åt MYCKET mindre än jag brukar! Bara hälften så stor tårtbit på kalaset i fredags, bara 2dl chips under filmkvällen i lördags, och jag tog bara EN av varje kaka på besöket hos mormor!" ..... Det finns aldrig några tillfällen då man MÅSTE äta dumma saker, EGENTLIGEN eller hur? Jag tror inte att en nötallergiker skulle ta av födelsedagstårtan om den innehöll nötter, och inte en själ skulle bli sur för att han lät bli! På högtider finns det alltid MAT att fylla magen med istället för godis, och att halvera fett&socker-intaget är fortfarande inte direkt bra, iaf inte ifall man fortfarande äter mer än de flesta efter halveringen.

Dock vet jag att det faktiskt FINNS folk som blir sura när man tackar nej till tårta, godis, alkohol osv. men då gäller det ju att STRUNTA i vad dom tycker. Det är ens egen kropp, ens egen hälsa, och ens egna regler som SKA gälla. Jag vill faktiskt gå så långt som att säga att de som blir sura - när deras gäst med 20kilos övervikt tackar nej till den hembakta kakan de slavat med i två timmar - är självcentrerade och fullkomligt idiotiska PUCKON. Du som tackar nej och bemöts av ett sånt här pucko, stå på dig och kom ihåg att Du inte behöver eller ska känna dig skyldig! Du sätter din hälsa framför puckots ego, vilket är HELT rätt!

Faktum är att man inte behöver ge upp livets goda för att man vill leva sundare, man kan festa till det ändå. Kan dra ett exempel jag OFTA tänker på;

I tonåren när jag var hemma hos min dåvarande pojkvän under påsken, så hade hans mormor frågat vad för typ av godis jag tyckte om. Jag hade svarat henne att jag försökte gå ner i vikt och därför inte åt godis just då. Några dagar senare på påskafton kom hans mormor förbi och började dela ut påskägg till alla, och räckte även ett till mig. Jag blev förkrossad och kände att INGEN tog min viktkamp på allvar... Men hans mormor log lite busigt mot mig och nästan fnittrade "Öppna det!", så det gjorde jag.

Hon hade fyllt hela ägget med färska jordgubbar.

Än idag känner jag ofta att detta var det bästa och godaste påskägget jag någonsin fått. Dels för att jag faktiskt fick mitt "påskgodis" trots att jag bantade, och dels för att en vänlig själ uppmärksammade min kamp, men ändå tyckte att jag inte skulle behöva gå miste om något.



Men för att återgå till det jag skrev allra överst; är det nya grejjen nu? Att kompensera? Jag har många vänner som säger saker i stil med "Jag syndade i helgen.. drack både läsk, åt chips och köpte en påse med blandgodis... men jag ska gå ut på en promenad i eftermiddag för att kompensera!"

.... Iof hänger nog detta "kompensation"-tänk ihop med självbedrägeri, för som jag skrivit tidigare INGA ÄR SÅ INSATTA I VAD SOM ÄR RÄTT KOST OCH MOTION SOM ÖVERVIKTIGA! För vi vet ju att en promenad, varken på 20min eller på 1,5 timme kommer förbränna det där. Genom att "synda" och sedan "kompensera" så går man back.
DOCK finns det undantag!
Jag känner inte många, men några få som faktiskt tränar på gym OFTA. Ibland varenda dag... och jo. De som tränar kroppen SÅ mycket kan nog äta godis på helgen med vetskapen om att de kommer förbränna vartenda uns. Men som sagt, de kompenserar inte med en kort promenad EN GÅNG, utan TIMMAR och åter TIMMAR på gymmet. Det är lite skillnad det.

Jag var en mästare på undanflykter, självbedrägeri och allt därtill i många år. Offer-rollen jag skrev om här nedan, var något jag iklädde mig också eftersom jag inte vågade, eller klarade av att inse att orsaken till att jag var överviktig och olycklig, var min egen oförtjänst. Det gjorde för ont för att gå att acceptera.

Jag "kompenserade" enligt mig själv många gånger (fast lika ofta struntade jag i det, antagligen för att jag innerst inne visste att jag inte skulle kompensera PÅ RIKTIGT och för ALLT jag stoppat i mig), jag tyckte att jag bantade HEEEEELA tiden (men att svälta sig själv 2 dagar för att sedan proppa i sig det värsta man kan komma på de nästföljande 5 dagarna, och sedan börja om igen är inte att banta... Samma sak om man bantar en månad och sedan motsatsen de nästföljande 4 månaderna), när jag fick struma så att min ämnesomsättning nästan stängde ner helt så var jag snabb att berätta för hela världen att det var STRUMANS FEL att jag var tjock. Att jag mofflade in chips och choklad var och varannan dag valde jag (dock omedvetet) att inte tänka på.

Jag säger absolut inte att man VÄLJER att äta sig tjock. Jag säger heller inte att man VÄLJER att blunda för vad man gör mot sig själv. Det är faktiskt HELT TVÄRTOM. Man klarar inte av sanningen, den gör för ont, man blir för besviken på sig själv av den. Den mänskliga hjärnan är en otrolig skapelse, den kan tillochmed begrava plågsamma minnen så djupt att vi inte ens vet om att händelser i våra liv ägt rum. På samma sätt kan den skydda oss mot saker vi inte kan acceptera, saker som vi inte är redo för att förstå och bearbeta. Det tråkiga är att det ofta tar så otroligt lång tid för oss att faktiskt bli redo att se sanningen, för vissa tar det några år, för andra en hel livstid.


Ps. När jag skriver om avhållsamhet från kakor, tårta, godis, läsk etc. högre upp i inlägget, så syftar jag inte på ett livslångt förbud. Men majoriteten av folk som försöker gå ner i vikt försöker ju även hålla sig undan allt sådant I SAMBAND med försöket. Jag menar alltså att MEDAN MAN SJÄLV BESTÄMT SIG för att helt och hållet LÅTA BLI det rejält onyttiga, så ska man inte låta ett pucko komma och rasera ens viljestyrka. När du sagt nej till dig själv så är det DET du ska följa, och det är först när DU säger att det är okej att börja äta onyttiga saker igen som du bör göra det. DU ÄR DIN EGEN CHEF i kampen om ett bättre liv!