En boll av sorg-känsla

Nu har jag gått runt i snart en vecka och känt en växande sorg-känsla i bröstet. Varenda kväll expanderar den tills den näääästan bryter igenom ytan, men stannar där. Jag blir trött, nedstämd och känner en konstig rastlöshet, dessutom spelar jag sorglig musik dygnet runt. All glad och hipp musik irriterar mig när jag är sån här (?!)

Jag vill få ut den. Jag vill gråta rejält, mycket länge och häftigt och få ut den där bollen av sorgkänsla. Jag vill sjunka ihop på golvet och gråta så häftigt att jag knappt får luft. Sånt där befriande få-utlopp-för-allt-och-inget-som-är-fel på en och samma gång.

Det här är nytt för mig faktiskt. Jag brukar alltid kunna frammana gråt när det behövts. Man lyssnar på den absolut sorgligaste musiken man vet. Man tittar på gamla bilder av tider man saknar eller minns med vånda. Man skriver ner precis ALLT litet som smått man tycker är jobbigt. Men inget har fungerat den här gången! Det känns som att släpa på en väska betong.. den här känslan slöar ner mig på ett svårförklarat sätt.

Jag har bättrat mig med monstret Glufs-Glufs nu iaf. Äter ungefär 0,5dl jordnötter på kvällen, och istället för kakor mumsar jag på physalis bär (blir dock väääldigt många... borde ju egentligen försöka motarbeta BETEENDET och inte VAD jag proppar i mig). Blir jag sugen på dagen tar jag en kiwi eller ett stort glas osockrad nyponsoppa.

Och promenadglädjen håller i sig, jag blir helt rastlös ifall jag inte kommer ut minst en gång om dagen och rör lite på mig. Jag har trots allt hela fötterna fyllda med skavsår och ÄNDÅ tycker jag det känns härligt att gå. Min faster verkar ha haft rätt, man blir beroende?

.... nu ska jag försöka göra saker som behöver göras men som jag har skjutit upp och förhalat, eller känt mig för orkeslös och nedstämd för att ta itu med. Vi får väl se ifall det går bättre idag med att vara produktiv?


URS. Jag hatar att vara kvinna! Och nej jag tänker ICKE skylla på pms, mens eller något annat. Den här formen av inre-sorg-känsla har jag upplevt ända sedan jag var under 5 år. Frågade min mamma när jag var ca 6-7år varför man ibland kände sig så väldigt ledsen när man inte hade något att vara ledsen för, och då sa hon att det är för att jag är flicka, och att flickor ibland blir sådär ledsna utan anledning.


Ps. Om jag hinner ska jag försöka skriva mer på Fatties historia ikväll/inatt, det känns väldigt skönt att skriva av sig om allt det där faktiskt..