Fatties historia - del III

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III - AKTUELL
Fatties Historia - del IV

(Nästan hela det här inlägget handlar om en enda händelse, och det känns nästan fjantigt att gå in på det hela så djupt, då det på många sätt säkert är något de flesta klassar som typiskt tonårstjafs. Men jag kan inte klämma ihop historien mer än jag gjort här, och av någon anledning kan jag inte se tillbaka på det hela som en liten obetydlig tonårshändelse heller.. av någon anledning minns jag det lika tydligt som igår, och jag kan inte släppa det. Eloge till dom som orkar läsa hela alltet - som dessutom låter precis likt något hämtat ur en snörvlande tonårings dagbok)


Snabb återblick:
13-14år hände allting med min bästa killkompis.
14-15år var mitt första halvår med pojkvännen, och allt negativt och stressladdat var knutet till min pojkvän, staden han bodde i och människorna han umgicks med. Det VAR.
och den här händelsen utspelade sig när jag var 15 år:

Jag har ju tidigare nämnt att startskottet på min tonår gjorde mig mycket förvirrad och fick mig att bete mig illa.. Utöver min bästa killkompis hade jag även en bästa tjejkompis, mina två bästa vänner hatade varandra, och i slutändan valde jag min bästa killkompis. Och inte nog med att jag "valde bort" min tjejkompis, jag var otroligt elak mot henne. Så när en ny tjej började i min klass (under första året jag var ihop med min pojkvän), så blev jag otroligt glad över att hitta en ny tjejkompis. Vi kan kalla henne Marie.

Vår vänskap växte långsamt men stabilt, och Marie blev en av de närmsta vännerna jag någonsin haft. Och hon hade en rejält knepig livshistoria, och aktuell livssits. Hon berättade om hur hon druckit sig full och gjort dumma saker när hon var nätt och jämnt tonåring, och hon berättade hur hennes pappa misshandlade henne. Min älskade och stackars-stackars vän. Men i skolan mådde hon bra. Där var hon omtyckt och älskad av alla, lärare som elever, och i alla årskurser. Men vår vänskap tog en oväntad vändning. Vi brydde oss FÖR mycket om varandra. Försökte bestämma hur den andre skulle leva sitt liv, tycka och tänka. Det blev en maktkamp som efter en tid orsakade mer skada än nytta. Vi var 15år. Jag insåg att ingen av oss skulle må bra av det hela i längden, så jag försökte lite smidigt trappa ner på vårat umgänge, och tillslut gav hon upp. Hon slutade fråga mig om vi skulle hitta på något, hon slutade att ringa. Jag kände att jag gjort något riktigt bra. Dels hade jag avslutat den destruktiva vänskapen, och jag hade dessutom gjort det utan att vara elak, kritisera henne eller liknande. För hennes del måste det hela ha verkat som en vänskap som rann ut i sanden. Det kändes viktigt att inte bli osams med henne då jag redan gjort mig osams med två nära vänner (som nämnt..), samt att vi fortfarande var "tvingade" att umgås. T.ex. det faktum att vi två plus ett gäng tjejer övade efter skoltid på en sketch vi skulle framföra på julavslutningen. Så jag tyckte det var skönt att det gick så smidigt att avsluta vänskapen... Men jag upptäckte snart att jag nog misstagit mig.

Några gånger kom jag på henne med att stirra argt på mig, och jag fick dåligt samvete. Men vad kunde jag göra, förklara för henne? Nej det skulle nog bara göra skadan värre än den redan var. Tiden gick och till min lättnad så slutade hon att blänga på mig.

Men en dag när jag kom till skolan och gick fram till mina klasskamrater och hälsade, så vände de sig bort och fortsatte sin konversation som om de inte märkt mig. Jag stod tyst och väntade, väntade på att någon skulle hälsa eller uppmärksamma min närvaro. Istället gick de sin väg tillslut. Jag funderade över om jag kanske gjort något för att förarga dom, och sökte mig därför till nästa klunga med skolkamrater jag fick syn på, men fick samma kyliga bemötande igen. Lagom tills klockan ringde och det var dags att gå till första lektionen så hade jag blivit totalignorerad likt luft av varenda själ jag närmat mig. Jag kände mig fastfrusen i marken och förvirrad. Hela dagen fortsatte på samma sätt... Jag visste inte om jag borde skrikit eller gråtit ögonen ur mig, men nästa dag blev jag stående likt en staty framför skolan, livrädd för hur dagen skulle bli och vad som skulle hända när jag gick in.

Då plötsligt tog någon mig om armen och sa "Kom så går vi in", och när jag tittade mot rösten så fick jag syn på min gamla bästa tjejkompis. Tjejen jag "valt bort", som jag plågat, kallat fula ord, och varit så elak jag bara kunnat mot. Tjejen som inte försökt prata med mig och som jag vägrat att ens titta åt det senaste året. Och hon stannade vid min sida hela dagen, och alla nästföljande dagar. Den återfunna vänskapen var stel och osäker, men hon låtsades som om det jag utsatt henne för aldrig ägt rum..

Jag försökte prata med en lärare om vad jag upplevde, men blev bemött av ett dum-slätt ansikte som mumlade att hon inte förstod vad jag menade. Att hon minsann inte märkt att någon skulle behandlat mig annorlunda. Och visst, blev någon ihop-parad med mig på en lektion så tilltalade personen mig, men endast gällande uppgiften. När jag gick till lokalen för att öva på sketchen inför julavslutningen en dag så fann jag rummet tomt, och drog slutsatsen att det hela måste ha blivit avstyrt, antingen för att tjejerna tappat lusten eller för att den brustna vänskapen mellan mig och Marie förstörde hela nöjet.

Hemma var det ganska okej, men av spridda skäl fick jag berättat för mig att mina föräldrar var elaka tyranner som förstört andras liv. Min frustration över svartsjukan i kärlekslivet och maktlösheten i skolan förstärkte en växande ilska som praktiskt taget exploderade vid denna "nyhet". Jag började se på mina föräldrar som dubbemoraliskt bottenskrap. Och blev då vilsen på allvar.

Ingen trygghet hos min pojkvän och hans familj, för jag visste inte vilka som ljög eller talade sanning där. Ingen trygghet i skolan där min enda vän varit min värsta fiende, och definitivt ingen trygghet i hemmet där De Onda styrde.

Jag började leva framför datorn, och min trogna följeslagare var alltid ett stort glas med en havre-choklad-smet. Jag hade inte den mentala styrkan att faktiskt köpa riktigt godis påväg hem från skolan vid det här laget, utan kastade mig hem så snabbt jag kunde utan att stanna en sekund längre än nödvändigt på vägen. Och tankarna snurrade inom mig gällande många saker, men främst skolkamraterna; "Vad i helvete kan jag ha gjort för att de ska hata mig? Vad kan jag ha sagt?"

(Jag känner att jag MÅSTE flika in: Jag försökte faktiskt inte prata och umgås med ALLA i min klass. Hade jag gjort det så hade det nog funnits en del som inte behandlat mig som luft. Men som tonåring tänker man inte på att söka sig till folk man inte är vän med eller inte har något gemensamt med. Jag kände det som att ALLA ignorerade mig, eftersom DOM jag ansåg mig vara vän med- DOM jag tidigare umgåtts med och tyckte om- det var ALLA DOM som ignorerade mig)

Men så en dag efter skolan så såg jag sketch-gänget gåendes mot lokalen vi brukat öva i. Då dessa tjejer inte gick i min klass, och inte heller tillhörde folket jag en gång umgåtts med så vågade jag faktiskt ropa och fråga vart de var påväg. De var aningen stela och kyliga, men en av dom valde att svara mig; "Vi är påväg för att öva på sketchen". Jag kände hur magen knöt sig men frågade ändå varför ingen brytt sig om att berätta för mig om de ändrade tiderna för att öva. Då började hela klungan att titta häpet på varandra, och tjejen som svarat mig sa "Marie ändrade tiderna, och sa att du hoppat av?".

Kanske var jag lite naiv som tonåring, eller trög, eller också ville jag helt enkelt inte acceptera vad som faktiskt var ganska uppenbart. Men där och då blev jag tvungen att inse, att jag inte kunde bryta vänskapen med någon så omtyckt och populär utan konsekvenser. Jag blev varken ledsen eller arg, men otroligt bitter och frustrerad. Jag var maktlös. Jag visste inte vad hon gjort för att vända alla jag en gång kallat vänner emot mig, och jag kunde inte åtgärda problemet heller.

Julavslutningen kom och jag satte mig ner på en rad med armarna i kors och inväntade sketchen jag blivit utslängd från att vara med i. Plötsligt kom en flicka -från några årskurser under mig- springandes och lade sitt huvud i mitt knä medan hon grät våldsamt. Den här flickan såg upp till Marie, vilket gjorde mig förvirrad av situationen jag plötsligt befann mig i. Flickan bönföll mig att vara med i pjäsen, eftersom min roll hängde ihop med hennes, och genom att hoppa av hade jag fått henne utesluten ur sketchen. Jag blev rasande. Inte nog med allt jag hittills blivit utsatt för, nu hade jag dessutom blivit påslängd någon form av "skurk"-roll av Marie, och som resultat hade jag nu en gråtande flicka i knäet som trodde allt var mitt fel. Jag förklarade att jag inte hoppat av utan blivit utslängd av Marie, och att det tyvärr inte fanns något jag kunde göra.

Och av någon anledning, så trodde den här flickan på mig. Flickan som svansade efter Marie likt en hundvalp varenda dag.. Hon rusade in på närmsta toalett och smällde igen dörren efter sig, varpå Marie kom springandes och försökte övertala henne att komma ut. När hon inte lyckades så rusade hon fram till mig och började skrika högt att jag var vidrig som ljög och vände en av hennes bästa vänner emot henne. Det hela blev värre, för under sketchens framförande så rusade den lilla flickan fram till scenen och kastade en sko rakt i huvudet på Marie. När avslutningen var över så började jag och Marie gräla, vi skrek och klöstes och det hela var nästan overkligt. Men plötsligt fick Marie en blick i ögonen, och hon tittade sig snabbt omkring. Jag följde hennes blick och insåg att vi var så gott som omringade av hela skolans elever... Och plötsligt sjönk hon ihop på golvet och började snyfta våldsamt. Några tjejer hjälpte henne upp och de sprang alla iväg till närmsta toalett där jag hörde dom säga tröstande ord till henne.

Jag stod kvar, omringad av de argaste och mest dömande blickar jag någonsin fått, och förstod inte riktigt vad som hänt. Tjejen (den enda som umgicks med mig) slet tag i mig och drog ut mig ifrån lokalen. När vi gått i några minuter insåg jag att jag hyperventilerade och skakade. Det kändes som om blodet i mina ådror kokade och att jag skulle explodera när som helst. Tjejen strök mig över ryggen och uppmanade mig att andas lugnt, och då brast det. Jag både grät och skrek av ilska "Jag hatar henne! Faaaaan vad jag HATAR henne!". Och där satt jag och hyperventilerade och skakade i säkert en timme medan tjejen jag behandlat som skit försökte lugna ner mig..

Därefter hände något förvirrande (förvirrande eftersom jag VISSTE att mina föräldrar var ondskan i fast form). Min mamma tvingade ur mig sanningen om vad som försiggick i skolan då hon märkte att jag betett mig underligt, och när jag väl talade om i korta drag vad som pågick så ringde hon rektorn och krävde att något skulle göras. Rektorn svarade att hon visste om att jag sagt till några lärare att jag blev "mobbad", men att lärarna inte sett något som bekräftade mina påståenden, och att skolan inte kunde anklaga elever för mobbning utan orsak. Då förbjöd min mamma mig att gå till skolan. Jag vet inte exakt hur hon gjorde, men mamma ringde runt till människor som hade "högre rank" än rektorn och efter det sista samtalet hon gjorde dröjde det bara två dagar innan ett brev damp ner i vår brevlåda från rektorn; där hon bad mig och mina föräldrar att komma till skolan för ett möte med Marie, hennes föräldrar och hela lärarkåren. Jag hade varit hemma i över två veckor innan brevet kom.

Vi åkte till skolan, och jag har nog aldrig känt mig så liten och bräcklig som den dagen när jag gick genom skolans korridorer med mina föräldrar på vardera sidan om mig. Men en gnista hopp hade tänts inom mig. Kanske skulle jag få upprättelse nu, kanske skulle vad som än fått alla att vända sig emot mig vara över snart. Rektorn öppnade dörren till lärarrummet och vi klev in. Och den där gnistan slocknade omedelbart.

Lärarna såg uttråkade och mest av allt irriterade ut, och i en fåtölj satt bildlärarinnan med Marie i knäet. Marie snyftade medan lärarinnan strök henne över håret och hyssjade lugnt, Maries pappa satt på en stol och tittade fundersamt på sin dotter, hennes mamma var inte där. Jag och mina föräldrar föll ihop i närmsta soffa och väntade.. Rektorn började prata. Hon sa saker i stil med "Fattie känner ju uppenbarligen.." och "Fattie upplever det hela som..". Det var ett riktigt fint "Det hela är bara i ditt huvud, och nu är vi tvingade att ta itu med ett problem som egentligen inte existerar" -tal. Marie snyftade några gånger att hon inte förstod varför jag trodde att hon gjort något alls. Ingen sanning kom fram, ingen lösning föreslogs.

Plötsligt hade min pappa ställt sig upp och han pekade på Marie och röt att det var skamligt hur en liten flicka lyckas manipulera vuxna människor lika effektivt som flera kända diktatorer genom historien gjort. Då propsade rektorn snabbt på att vi skulle ta en kafferast. Jag stod vid maskinen och kände att det nog var lika bra att byta skola vid det här laget, då Marie gled upp bredvid mig och log försiktigt. "Du Fattie, allt det här är ju bara ett enda stort missförstånd. Kan vi inte bara kramas, förlåta och glömma allting?" sa hon. Jag tittade på henne och insåg att min pappa hade rätt, det var nästan så att JAG trodde henne nu. Drottningen av Manipulation stod i egen hög person framför mig och gav mig en enkel utväg. Kunde hon spela teater så kunde väl jag -kände jag. Så vi ställde oss inför våra föräldrar och hela lärarkåren, kramades, bad om ursäkt och sa att allting var glömt och förlåtet. Hennes pappa tittade fortfarande på oss med fundersam blick, mina föräldrar nickade långsamt och rektorn såg ut att vilja skåla i champagne. Det hela gjorde mig illamående.

I bilen påväg hem så sa mina föräldrar att jag var smart. Då trodde jag att dom menade "smart" som i "att inte bråka mer om saken". Nu förstår jag att dom menade "smart" som i "att spela efter spelets regler".

Redan dagen därpå pratade alla klass-o-skolkamrater med mig som vanligt igen. Faktum var, att de låtsades som om ingenting någonsin hade hänt. Om jag inte redan hade varit så säker på att det var Maries förtjänst att jag blev utfryst, så hade det hela varit ett skrattretande starkt bevis. Men hur hon gjorde det vet jag inte, och fick aldrig veta.

Ps. Tjejkompisen jag varit elak mot, visade sig ha ett hjärta av guld. Andra skulle säkert ha känt att jag fick vad jag förtjänade, men istället tyckte hon synd om mig och valde att vara där för mig trots att jag inte förtjänade det. Detta karaktärsdrag visade hon många gånger genom åren framöver, och hon kommer alltid vara någon som jag minns med värme, kärlek och beundran.