Monstret Glufs-Glufs är lös

Nu har det hänt. Något som inte skett sen INNAN den 8 Juni 2009...

Veckans vikt: 59,5kg

Och det är att jag inte bara stått still, utan faktiskt gått UPP 0,5kg. Och jag vill understryka att detta INTE gör mig ledsen, utan jag är snarare glatt överraskad.

Jag fick följande fråga igår:

"Nyfiken sa...

Hej! Jag har en kanske lite annorlunda fråga... När man gjort en gastric bypass opertation, hur gör man då för att sluta gå ner i vikt när man nått sitt mål? :P Är väldigt imponerad av dig, du har varit oerhört duktig!"

Och den här frågan passade bra inför dagens inlägg. Jag har tidigare skrivit att jag väger mig dagligen eftersom min våg även är min "kompass". Har jag ätit mycket pizza, snabbmat, fikat och/eller brukat alkohol under en vecka så ser jag det varenda dag på vågen. Hittills har det visat sig eftersom siffrorna stått still medan jag ätit för mycket dumt, men den här veckan...
Den här veckan har jag ätit löjligt mycket kakor och jordnötter. Jag återkommer till detta strax.

För att svara på frågan mer direkt:
De flesta som opererar sig går ner i vikt, men olika mycket. Vissa når aldrig sin målvikt alls. Oftast stannar man när man gått ner så mycket kroppen är redo att släppa ifrån sig, och det är inte alltid hela övervikten utan bara en väldigt stor del av den. MEN. Visst finns det dom som opererar sig, och sedan inte kan hejda sin viktnedgång. Det KAN bero på att de äter för dåligt, och då är det ändrade matvanor som gäller främst. Äter man rätt/bra men går ändå ner och börjar bli för smal så kan man få näringsdrycker (läkare ordinerar som jag förstått det) som stabiliserar vikten. Med andra ord behöver man inte vara rädd för att tyna bort, det finns sätt att ta till ifall vikten inte stannar av sig själv.


Och nu åter till mig. När jag äter så dumt man bara kan, trots mina små portioner: så tvärstannar jag i vikt. Och av den anledningen känner jag mig stolt över mig själv, för hade jag inte piskat mig själv att äta bättre och utesluta vissa saker hade jag kanske stannat för alltid nånstans mellan 80-70kg. Att operera sig är inte HELA lösningen, men det är en knuff som förhoppningsvis sätter igång en att SJÄLV ändra på sig.

Och angående nötterna och kakorna den här veckan. Jag har känt mig orolig för en närstående, OTROLIGT orolig, och det är jag fortfarande. Jag känner mig vilsen i kärleksträsket och vet inte riktigt hur jag ska te mig. Mitt eget privata liv är på bättringsvägen, men har åkt på några rejäla gupp på vägen de senaste två veckorna, och jag har varvat mellan otroliga glädjetjut till att ligga och snörvla i fosterställning.

Och hur valde jag att hantera allt detta? Jo jag öppnade grinden till monstret Glufs-Glufs (min magdemon) bur och lät honom härja fritt. Självfallet önskar jag att jag hade låtit bli detta.

Jag har sedan operationen lärt mig hur mycket jag kan äta av olika saker utan att få magont (för att jag äter för mycket) eller för att slippa illamående (äta för mycket av något väldigt sött eller fett). Så den här veckan har jag - varenda ledig stund jag fått - ätit tills jag blivit svimfärdig, och sedan krypit ihop till en boll på min soffa för att vänta ut illamåendet och magontet. Och väl medveten om att jag blir sånhär varenda gång jag börjar äta nötterna och kakorna så gjorde jag om det, om och om igen. Ibland flera gånger om dagen.

Detta är Fattie. Jag ÄR och kommer alltid förbli Fattie, och det är såhär jag gör när allting blir mig övermäktigt. Skillnaden på Nu och Då är att jag faktiskt vet om att jag självmedicinerar min smärta och vånda genom att äta. Oavsett vad eftereffekten blir så gör jag det.

Många tycker det är så hemskt med anorektiker och bulimiker som svälter sig själva, som torterar sina kroppar. Men ser de en tjock människa blir de fyllda av fördomar och tycker inte synd om personen alls, utan tänker mer än oftast på att personen är lat och saknar självdisciplin. TRO MIG. Att äta trots vetskapen om hur dåligt man kommer må efteråt, att äta när man vet att man bara kommer ligga och kvida i över två timmar... för det krävs det en sjuhelsikes SJÄLVDISCIPLIN. För detta är inte något nytt beteende för mig. Skillnaden är att jag nu äter ½ ballerinarulle och ½ påse jordnötter för att bli ont-i-magen-mätt och må illa, förr krävdes det kanske 1 hel chipspåse, 200g chokladkaka, donuts, dip, 1,5l läsk osv. Mindre mängd, samma slutresultat, samma inbitna destruktiva beteendemönster.

Hursomhelst.. i fredags insåg jag flera saker. En av dom var att jag måste sluta hata min kropp. Jag får helt enkelt börja försöka välja plagg osv som framhäver det bra och döljer det dåliga. Det är så man SKA göra. Det är så alla andra gör för tusan.
Sen köpte jag hem mängder med grönsaker och har lagat kycklingwok fyra gånger både i fredags och igår. Jag slutade inte med nötterna och kakorna, men hälften av gångerna jag ville äta min smärta så lagade jag riktig mat istället. Jag har koppel på monstret Glufs-Glufs, dessvärre är grinden till hans bur fortfarande öppen. Jag ska se till att stänga den igen.

Så.. varför är jag mitt i denna röra glad över att se ett plus på vågen? Jo. Jag har drömt mardrömmar som jag skrivit om tidigare, att jag tynar bort väldigt snabbt och ingen ser mig, ingen vill hjälpa mig, och tillslut dör jag. Så jag är glad att min vikt inte går nedåt hur som helst, utan att den bara gör det när jag äter som bäst. Jag är glad att det finns något som påminner mig om att vad jag gör mot mig själv har konsekvenser!

Idag kommer jag ha ganska fullt upp, men jag ska försöka hinna med att skriva fortsättningen på Fatties historia.


Ha en fin söndag alla, och var rädda om er!