Komplex & Triumf

Jag träffade som sagt min op-kompis samma dag jag landade på 60kg, och det var superkul att träffas och prata. Mycket för att hon är i samma sits som jag. Vi pratade om magkatarr, bekräftelsebehov, matvanor, överskottshud och mycket mer!

Det är svårt att beskriva hur det känns att få beröm, komplimanger och få höra så gott som varenda dag (och ibland fler gånger om dagen) hur otroligt snygg och smal man blivit.

I början SÖG jag i mig ALLT gott folk sade om mig, och ibland är det fortfarande kul att få höra, men jag har börjat bli lite obekväm på sistone också. Att inspirera andra med sin framgång är SUPERKUL! När någon närstående stolt berättar hur hon/han gått ner si och så många kilon och säger att jag inspirerat dom så blir jag otroligt lycklig.

Men jag känner mig inte så där drop dead gorgeous som så många säger att jag blivit. Med kläder på känner jag mig förvisso supersnygg, men jag vet ju vad som döljs därunder. Den vetskapen gör att jag inte är helt bekväm, den vetskapen gör att jag fortfarande inte är nöjd.

Missförstå mig inte, att passera som snygg utåt sett underlättar mycket i livet enligt mig, och jag ÄR lyckligare och mer social tack vare det, för att inte tala om hur underbart det är att ha en kropp som är SÅ mycket friskare nu. Det är en befrielsekänsla som knappt går att beskriva i ord. Jag HAR äntligen sluppit ut ur mitt fettfängelse (som jag brukade kalla min stora kroppshydda).

... Den senaste månaden har 4 olika killar frågat mig om jag tränar mycket, eller också har de sagt något i stil med "Du tränar en del va?" medan de synat min kropp. Jag har inte en susning om varför, då detta är killar som INTE känner mig, och INTE sett mig när jag var tjock. Jag vet inte om jag ser vältränad ut, eller om det bara är någon lam form av raggningsreplik, men sådana uttalanden, precis som de helt överväldigande komplimangerna får mig att krypa ihop inombords.

Vältränad? Knappast. Jag känner mig som en bedragare, som en falsk person. Ingen anar vad för sladdrig kropp som gömmer sig under kläderna.

Och då har jag ändå haft tur enligt ALLA (och Jo, jag menar ALLA. Har inte mött på NÅN som förstått hur mycket jag våndas över mitt skinn) som inte fått mer överflödig hud än jag har.. Om jag räknar ihop hur många centimetrar som försvunnit med dessa 50kilon så är det totalt 256cm. 2,5m har försvunnit från min kropp totalt. Jovisst är jag tacksam över att magen inte hänger långt ner på låren i ett enda stort hudveck... men jag hatar den ändå.

Samma dag jag tog helkroppsbilderna så tog jag dessa bilder senare samma dag. Dels för att visa vad jag menar med att jag tycker magen är ful, men också för att visa ett "fysiskt besvär" som plötsligt infann sig för en hel del kilon sedan. Alla bilder går att klicka på för att se i full storlek.

Börjar med att visa lite från sidan. Jag har definitivt inget stort häng, men jag har en liten påse som hänger.

Och nu "besväret": Det lätt rödflammiga området är vart tros-o-byxkant sitter, och det både bränner som eld och kliar så att jag blir vansinnig! Tar ALLTID bilder på morgonen innan jag haft på mig byxor (eller också går jag utan byxor i några timmar innan), för annars vet jag att magen ser knölig å flammig ut. Har hittills inte hittat några byxor eller trosor som inte gör att magen börjar klia och svida...

En närbild...

Jag ska verkligen ta mod till mig och lägga mig i bikini på stranden i sommar, men jag bävar. Jag HOPPAS såklart att jag antingen får noll reaktioner på min kropp, eller också positiva, för kanske kan det få mig att sluta hata magen så som jag gör just nu..


Men nog om mina komplex! Jag vill berätta något som VERKLIGEN förgyllde min -50kilo dag!!

När jag var ung tonåring så brukade jag och min bästa killkompis smyga undan i största hemlighet för att kyssas och mysa. Vi började med det eftersom vi helt enkelt inte hade någon annan, samt att det kändes tryggt att "öva" med en kompis som inte ställde krav.

Men självfallet skedde det som alltid sker i en sådan situation. Jag blev upp över öronen förälskad i honom, och han förklarade att han helt enkelt inte kände på samma sätt. Som den dumma tonåring jag var, så valde jag att ändå fortsätta med vår hemliga "affär" och intalade honom att mina känslor försvunnit.

Jag frågade honom flera månader senare vad för typ av tjejer (utseendemässigt) han gillade, och han rabblade upp en massa saker, däribland att tjejen ifråga var TVUNGEN att vara riiiiktigt smal. Vid den här tidpunkten vägde jag ca 62kg och hade på min höjd enbart lite tonårshull att oroa mig över, jag var INTE tjock.. men enligt hans mått var jag det.

Hur som haver så avbröt jag hela "affären" innan det gick alltför långt. Vi blev extrema ovänner dessutom. Några år senare slöt jag fred med honom via brev, och trodde allt var lugna gatan. MEN. Varenda gång jag sett honom, vare sig vi gått förbi varandra, suttit inne på samma café eller annat så har han ALLTID ignorerat mig eller sett nedlåtande ut. Och varenda gång har jag velat sjunka genom marken. Att HAN, en kille jag var så stormförälskad i, ville bli bekräftad av, ville skulle se på mig och vilja ha mig, att HAN såg mig när jag blivit stor som en elefant... Det plågade mig in i själen. Jag ville bara försvinna varenda gång jag fick syn på honom.

Och nu på min målvikts-dag så trippade jag fram omgiven av rosa moln och stolt som en tupp på stan för att möta min op-kompis. Jag hittar henne och vi börjar gå mot närmsta fik då jag plötsligt nästan går in i någon. Jag tittar upp och möts av två bruna och VÄLDIGT häpna ögon. Jag insåg genast vem det var, och jag såg hur hans blick fokuserade på mitt ansikte och sedan min kropp.

Jag vände bort blicken och fortsatte gå, och sakta kände jag hur något växte inom mig. Triumf. Seger. Stolthet. Revansch...

Jag kan drunkna i den killens ögon vilken dag som helst, så kär var jag i honom. Och vetskapen om att han nu Vet att jag inte längre är en tjockis han kan se ner på, minnet av hans ansiktsuttryck när han såg mig, det kommer sätta ett leende på mina läppar LÅNGT framöver.


Och när jag ändå berättar om såna här ljuva triumfer kan jag passa på att berätta om en till som skedde för någon månad sen! Ojoj, jag är på mitt allra bästa berättar-humör nu!

Ni känner alla till typen är jag övertygad om, den där killen som var populärast av alla i lågstadiet ända upp till nian, och inte alltför sällan även populär i gymnasiet. Killen som var bra på sport, alltid var tillsammans med ledaren av det populära tjejgänget. Killen alla flickor blev förälskade i, men som oftast var en riktig uppblåst typ och ibland duktigt elak.

Den killen. Herr Populär.

En gång när jag vägde mina 110kg var jag påväg hem från ica med två kassar fullproppade av varmrätter, läsk, chips, godis och gud vet allt som jag ville hem med snabbt för att proppa i mig. Jag hade kladdigt dagen-efter smink som jag inte orkat tvätta bort, och otvättat stripigt hår jag struntade i att tvätta (för varför skulle jag bry mig? Jag var så fet att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, jag skulle vara ohjälpligt ful ändå tyckte jag).. dessutom spöregnade det så mina enorma mysbyxor och t-shirt var plaskvåta... Jag kan inte föreställa mig hur tragisk jag måste sett ut den dagen...

Jag springer över gatan med blicken nitad vid marken, och plötsligt dunsade jag in i något så min ena kasse flyger ur handen. Jag tittar uppåt och ser rakt in i ögonen på en kille. Den killen. Herr populär.

Hans ögon blev tallriksstora och vändes mot min tappade kasse, och jag inser att mina chips, läsk och choklad ligger på gatan för allmän beskådan. När jag tittar på hans ansikte igen har han ett hånfullt och nedlåtande ansiktsuttryck. Jag ryckte åt mig kassen och rusade så fort jag kunde hemåt, och jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att jag hörde ett skratt bakom mig.

Nu för en månad sedan stod jag utanför ica i väntan på att bli upplockad inför en liten roadtrip. Jag hade på mig mina bästa kläder, håret nyfärgat och tillfixat, omsorgsfullt sminkad och doftade gott av min bästa parfym. En bil stannar och ut ur den kliver Herr Populär och hans bästa vän Herr Cool (Herr Populär har ofta en eller flera sidekicks genom sina glansdagar, och självfallet är dom också alltid omåttligt populära).

Herr Populär går mot affären och tvärstannar rakt framför mig. Först ser han fundersam ut, som om han vill säga mig något, typ fråga mig vem jag är (det där TYPISKA ansiktsuttrycket någon får innan de hälsar och säger något i stil med "Det var längesen"), då hans ögon plötsligt blir enorma och han skyndar in genom dörren bakom mig. Hans kompis Herr Cool tittar också häpet på mig, vilket övertygade mig om att Herr Populär förmodligen berättat om hur jag såg ut SIST han såg mig.

Lyckorus. Ljuva underbara upprättelse. Ät upp allt ont ni sagt om mig!


Finns ytterligare tre personer jag skulle vilja få upprättelse hos, två av dom är faktiskt möjligt men skulle kräva planering (HAHA, känns absurt dokusåpa-aktigt, men det vore verkligen något att minnas for life), den tredje kan jag dessvärre inte lyckas med, utan det blir slumpen som avgör ifall jag får upprättelse där.


Har ni någon gång fått någon form av upprättelse eller triumf-känsla? :)

Ps. Min faster har varit bortrest i nästan en vecka, och lika många dagar har mina promenader också uteblivit... iof har jag inte suttit still en enda dag utan ränt runt på stan, träffat vänner osv, men jag tycker inte det räknas riktigt.. SKÄRPNING FATTIE! Och det enorma fruktansvärda monster-suget? Jodå, gör sig fortfarande påmint vareviga kväll :( Har nu köpt en 70% chokladkaka, funderar på om man kan ta en ruta varje kväll för att stilla suget, eller om det är fel metod. Är skitkass på det här med kolhydrater, kalorikoll osv, hur illa är det att äta 1st ruta 70% choklad om dagen?