Fatties historia - del I

(Minns att jag läst i flera vikt-bloggar om Hur Någons Väg Till Fetma varit, och blev lite sugen på att berätta min egen. Faktum är, att det nog är först nu jag KAN berätta den, då det är så mycket jag först insett nyligen och först flera år i efterhand.)

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I - AKTUELL
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV

Vi kan ju börja med att jag inte var tjock som barn. Jag var inte smal som de smala barnen, men inte heller tjock som de tjocka barnen. Jag var normalbyggd men lite rundare än medel. Det låter ju inte så farligt, men min mamma blev väldigt orolig. Varför? Jo för jag fullkomligt hatade att äta som barn. Det fanns inget jag tyckte om, inte köttbullar, inte makaroner, korv, lingon och allt som vanliga barn gillade funkade inte heller. Och godis? Nja, jag brukade oftast bita itu godiset (godis är ju klistrigt) och bygga eller skulptera med bitarna istället för att äta upp det. Jag sa till och med en gång till mina föräldrar när de skulle bjuda hem gäster att:
"Vuxna människor är bra konstiga. Varenda gång dom ska ha det trevligt eller göra något roligt så ska dom äta. Äta är väl inget roligt heller!?"
Utöver mitt mathat så var jag väldigt aktiv som barn, jag cyklade, sprang, åkte skridskor och pulka vintertid och levde rövare i skogen och i träden på sommaren. Så, som sagt, min mamma blev mycket orolig över att jag enligt all logik borde varit VÄLDIGT smal om något, men istället var lite smårund. Så hon lät ta prover på mig och undersöka mig på alla sätt hon kunde komma på, eftersom hon var övertygad om att något måste vara fel på mig. Och vad fick hon veta? Jo, att jag var fullständigt frisk och i god hälsa, och att absolut ingenting var fel med mig.

(Detta gör att jag idag är fullständigt övertygad om att rätt kost & motion inte alltid är nyckeln för alla, att vissa kanske lever ett löjligt bra och hälsosamt liv men ändå kanske aldrig blir smala. Jag är övertygad om att Livet Är Orättvist och att vi helt enkelt inte Vet varför vissa får sådana problem med vikten).

På dagis, fritids och i lågstadiet var jag aldrig ensam, men heller aldrig poppis. Jag hade vänner som inte heller var populära, och vi hade det bra vad jag kan minnas. Visst sa de andra barnen elaka saker om mig och säkert om mina vänner ibland, men det var inget vi hakade upp oss på.

Mellanstadiet kom och jag var fortfarande lätt mullig och tyckte illa om mat. Men plötsligt fick alla mina jämngamla kamrater bråttom att växa upp. Man fick aldrig använda ordet "leka" eller "kalas", och tjejerna blev snabbt experter på att tala illa om varandra bakom ryggen på dom. Jag följde med och tjuvrökte bara 11år gammal eftersom jag var livrädd för att bli målet för deras elaka kommentarer.. Men även om jag inte blev något huvudmål för elakheterna, och även om jag inte blev utsatt för direkt mobbning så mådde jag otroligt dåligt av hur hård och annorlunda tillvaron plötsligt blev. Det som sas om mig bakom min rygg var oftast något i stil med att jag var tjock eller ful, så för första gången i mitt liv blev jag läskigt medveten om min kropp och min vikt. Jag började äta mycket snabbnudlar av någon anledning, så gott som varenda dag, men utöver nudlarna var jag fortfarande inte förtjust i mat. Mina föräldrar märkte tillslut hur dåligt jag mådde och valde att ta mig ur skolan jag gick i, och låta mig börja i en liten friskola istället.

I denna pyttelilla friskola kände jag mig otroligt fri och accepterad. Vissa av mina klasskamrater tog med sig gosedjur och leksaker de lekte med på rasterna, och alla var snälla mot varandra. Från femman upp till slutet av sexan så kunde jag vara mig själv och utvecklas i en kravfri miljö omgiven av väldigt snälla kamrater.

Men sen började högstadiet, och så gott som På Dagen förändrades allt. Min bästa killkompis och jag kysstes, och i samma ögonblick slutade jag nog att vara ett barn. Hela livet började cirkulera kring sex (inte samlag, utan allomfattande), att vara smal och att vara rebellisk. Jag blev otroligt förälskad i min kompis men fick svart på vitt veta att jag inte fanns på kartan för honom. För jag var inte smal. I samma veva fick vi se en film i skolan som handlade om bulimi, och syftet var väl att avskräcka... men för min del kändes det som en uppenbarelse. Det första jag gjorde efter att ha kommit hem från skolan var att pröva att äta, för att sedan sticka fingrarna i halsen. Det gick lätt som en plätt. Jag fortsatte med "den fantastiska metoden" i några veckor, och i samband med att vilja kräkas upp allt så började jag också att äta, ofta och mycket. Gärna feta och söta saker så jag mådde riktigt riktigt illa efteråt så det kändes skönt att få spy. Men jag upptäckte efter en tid att inget hände på vågen, vikten stod still men inget mer. Så jag slutade att sticka fingrarna i halsen.

Killkompisen ville ses allt oftare, på raster, innan skolan började, efter skoltid. Alla chanser vi fick. Och allt skedde i hemlighet, för han var kristen och kände att vi skulle bli dömda av omgivningen om folk visste. Jag både tröståt och tröstsvälte mig själv under detta år. Men framförallt tog jag ut min ilska och förvirring på skolan, mina föräldrar och vänner. Jag blev fruktansvärt arrogant, elak och upprorisk. Lustigt nog gjorde detta beteende mig till en av de "coola" tonåringarna både i och utanför skolan. Plötsligt ville populära människor umgås med mig, ha fester med mig osv. Och mitt i denna soppa av hjärtesorg, ökad popularitet, sexuellt laddade hemliga möten och min förvirrade relation till mat och vikt började jag chatta med en kille. Jag hade då precis hunnit fylla 14.

Jag berättade allt som pågick i mitt liv för honom, och han fanns där för mig och lyssnade på mig varenda kväll när vi började prata i telefon. Tillslut frågade jag om råd, för hur jag skulle kunna sluta strula med min killkompis, och han sa åt mig att helt enkelt aldrig bli ensam med honom. Att hålla mig till folk vart jag än gick före, efter och under skoltid. Vilket jag började med omedelbart, och kände mig nästan helt fri. Men så hände det, jag blev tvungen att springa iväg ensam till skåpen eftersom jag glömt en bok, och ingen kunde följa med mig. Jag hann bara in genom dörrarna till skåpsrummet då en arm sliter tag i mig och drar in mig i ett mörkt sidorum. Killen som varit min bästaste vän, killen jag fallit så handlöst för och fortfarande skulle kasta mig i armarna på om han bara gav mig ett halmstrå, en gnista hopp, något.. han stod i mörkret och höll fast mig, och började kyssa mig.

Jag gav honom en örfil, skrek åt honom att aldrig mer röra mig och sedan rusade jag iväg, utan boken jag gått dit i första hand för att hämta. Och han rörde mig aldrig mer.

Strax därefter åkte jag iväg till en annan stad långt bort för att träffa min hjälte, räddare, killen som gett mig styrkan att avbryta den destruktiva och hemliga "affären" med min killkompis. Killen som aldrig träffat mig, men som jag ändå kände att jag var kär i. Vårt första möte var så omåttligt romantiskt och sagolikt, jag kände mig som den lyckligaste flickan på hela jorden. Jag hade fått en pojkvän. Och han, olikt min killkompis skulle aldrig kunna såra mig. Han skulle aldrig krossa mitt hjärta.

(Jag vet att detta inte är uteslutande prat om vikt, mat, osv, men eftersom några för ett tag sedan efterfrågade en "Självbiografi" så försöker jag skriva något likartat, och då blir det inte enbart om vikt. Är detta intressant? Vill ni ens läsa om sånt här? Isåfall skriver jag fortsättningen snart, och om inte så får historien sluta här.)