Nyp mig inte

Först ut som alltid...

Veckans vikt: 56,5kg

Fortfarande verkar jag vara stabil i vikten och jag är väldigt glad åt det! Det känns på ett sätt underligt att inte längre gå nedåt, att inte längre ständigt minska vecka för vecka, men samtidigt har livet fyllts av så mycket att jag väldigt sällan tänker på vikten. Hade jag gått hemma sysslolös hade jag kanske faktiskt blivit ledsen över att viktnedgångens resa nu är över, men istället gläds jag åt det eftersom jag känner det som att jag verkligen kan fortsätta med allt annat nu. Livet, upprätthålla de bättre vanorna och försöka förbättra livsstilen ytterligare!

Något jag inte nämnt tidigare i den här bloggen är en av de stora anledningarna till att jag gjorde min operation... Jag har nog nämnt allt det andra dock. Bättre självförtroende, bättre hälsa, att orka leka med mina framtida barn, bli bättre bemött av omvärlden etc. Det finns säkert hundratals anledningar... men en utav de riktigt stora. Säkert 1/4 del av hela anledningen eller 1/3 av beslutet... Det berodde på att jag har ett syskon som varit överviktig ända sedan vi var barn, och han/hon har hittills alltid vägrat att ta till medicinsk hjälp.

Så när jag kom upp i en sådan viktklass att jag var berättigad till operation så kände jag att JAG SKA GÖRA DET! Det han/hon inte vågade/ville skulle jag minsann göra, och utan tvekan! Jag skulle göra det och jag skulle bevisa att man inte blir dödssjuk, att man inte sörjer sitt adjö till det gamla ätbeteendet, att man MÅR bättre fysiskt såväl som psykiskt.

Vi var två i samma sits gällande hälsan, med en RIKTIG LÖSNING tillgänglig, och vi var båda rädda.

Men jag älskar det här syskonet otroligt mycket. Med åren har detta syskon blivit en av mina bästa vänner i livet, och hans/hennes hälsa, lycka och välmående betyder så mycket för mig. Men jag kan ju inte banta ÅT någon annan, jag kan heller inte TVINGA någon annan till något denne inte vill.

Så vad KUNDE jag göra? Jo, jag kunde "göra Det först". Jag kunde ställa mig längst fram i kön till bergodalbanan. Vara provsmakaren av den skrämmande rätten, hoppa ut med fallskärmen först, falla bakåt med slutna ögon och hoppas att landa mjukt.

Jag gjorde det absolut inte för någon annans skull än min egen, men en stor bidragande anledning var kärlek till mitt syskon. Varenda gång jag hade så ofantligt ont i magen efter operationen likaväl som när jag landade på ett nytt delmål, eller när jag upptäckte att nachochips får mig att kräkas, eller lyckan när jag insåg att jag fortfarande kan äta en bit pizza nu och då... Hela tiden hade jag i bakhuvudet "skulle X klara av det här?" eller "om X var jag så skulle han/hon dansa av lycka!".

Så vart ska allt detta babblande leda till?

Jo. Igår fick jag veta att mitt syskon bestämt sig för att ställa sig i kö för operation. "Jag ska försöka gå ner i vikt på egen hand under väntetiden, och har jag inte lyckats själv lagom tills det är min tur så behöver jag iaf inte vänta längre"

Det här året har varit så ofantligt knasigt, hemskt och underbart för mig. Just detta syskon slutade tillochmed prata med mig under flera veckor när jag rasade som mest.. i efterhand fick jag veta svart på vitt att det var för att min viktnedgång gjorde han/henne ledsen. Samtidigt som det fick mitt hjärta att brista så kändes det som något bra. Mitt syskon behövde få sig en rejäl smäll för att vakna upp, för att se möjligheten. Efter ytterligare en tid när vi börjat prata igen så började han/hon smyga igång konversationer om både min viktnedgång och operationen. Det var både frågor och diskussioner, såväl som tydligt uttryckande om avundsjukan han/hon kände varenda gång vi åt tillsammans och jag blev nöjd och mätt efter så lite. Det främsta han/hon varit fascinerad/avundsjuk på har kanske varit min nyfunna ork (det tycker jag iaf det verkar som).

Och nu vill jag nästan gråta av lycka. Mitt eget liv har tagit en enorm vändning, allting har blivit så mycket bättre, jag har (åter)fått flera vänner det här året, fått en ny bästa vän som jag har så otroligt kul med, verkligen lika fjantigt som en tonårsbästis, jag har fått en pojkvän, en ofantligt snäll, omtänksam och gullig kille som gör mig lycklig, jag anses plötsligt vara snygg och "liten" och "smal" och hela världen beter sig annorlunda mot mig. Och ovanpå allt detta har det hänt en massa småsaker i form av boendesituation, ekonomi osv som verkligen får mig att tänka "Det här MÅSTE vara en dröm?! SNÄLLA NYP MIG INTE för jag vill verkligen inte vakna!"

Så.. då kan ni tänka er att när allting redan verkar vara så fantastiskt underbart.. och jag då får reda på att mitt syskon som också är en av mina närmsta vänner beslutat sig för att kanske också våga ta klivet mot ett bättre och längre (och med största sannolikhet -lyckligare) liv, då grinar jag nästan av lycka.

Jag oroar mig för många i min familj, ifall de är ensamma och skulle behöva kärlek, om de har ont och skulle behöva helas på något mirakulöst sätt, ifall de kanske inte är helt lyckliga och skulle behöva något mer för att bli lyckligare.. Jag oroar mig för dom alla, och jag älskar dom alla. Och vetskapen om att iaf en av dom nu tänker göra något så stort för att förbättra sin situation, att den som SJÄLV HAR MÖJLIGHETEN att förbättra sitt liv ska göra det... Det gör att hela min mage vänder sig ut-o-in och dansar.

Det var ett riktigt "long shot" att min operation skulle kunna ha en positiv inverkan. Att jag skulle kunna bevisa något eller påverka någon annans syn på den här operationen. Och jag vet inte hur mycket som ens är min förtjänst, eller ifall det helt och hållet är något mitt syskon SJÄLV TÄNKT PÅ utan mitt inflytande alls. Men jag bryr mig inte! Jag är bara så lycklig!

Jag har lust att dansa och sjunga hela dagen nu!