Jag är hemma igen, jag träffade Spöket, och det blev varken sämre eller bättre för det..
Det är svårt att förklara mitt känslomässiga tillstånd med ord. Jag skulle vilja dra mig så långt som att säga att mitt ex är den enda jag någonsin Älskat. Att vara kär, bli förälskad osv är något jag blir hit och dit hela tiden. Men att av hela sin själ och hjärta älska någon? Det har bara hänt en enda gång.
Jag insåg att han förmodligen ljuger precis lika mycket och ofta som förr, att han med all säkerhet skulle ta hem första priset som dåligaste pojkvännen på jorden, att han är och förblir någon som inte sätter andra utan bara sig själv i främsta rummet.
Och det är honom jag älskat, och förmodligen kanske alltid kommer älska.
Jag känner mig otroligt bitter. Hur jag KAN älska honom är bortom mitt förstånd. Min hjärna arbetar på högvarv och undrar om det är möjligt att acceptera en sådan person för vad denne är, och jag känner verkligen hur jag sjunker djupt ner i pessimistiska tankar och överväger att ge upp kärleken och leva ensam hela mitt liv.
För vad säger detta om mig?
Den enda jag någonsin älskat och velat spendera mitt liv med är en skitstövel, och nu när jag träffat honom igen så inser jag verkligen att jag aldrig älskat någon annan, och jag kan inte heller föreställa mig att kunna älska någon annan på den nivån. Så helhjärtat och rakt igenom.
Jag var tydligen inte bara en naiv idiot som tonåring, utan är det fortfarande. Jag kan ju inte gå tillbaka till en skitstövel, men jag vägrar också att vara med någon som jag inte älskar av hela mitt hjärta. Så vart lämnar det mig?
Jo ensam och bitter.
Jag tror inte jag kan förklara hur otroligt mycket jag känner igen mig i det du skrivit. Alltså... Nä, jag kan bara säga att jag sitter med samma tankar som du och har gjort det ett bra tag. Och det gör mig så jävla ledsen.
SvaraRaderaStor kram!
Åh, jag tror att du behöver lära dig att älska dig själv. Då tror jag att du kan gå vidare.
SvaraRaderaOch du har gott om tid på dig att träffa en kille. Nöj dig inte med någon som behandlar dig illa. Du kommer att hitta rätt tillslut, det gjorde jag fast jag trodde att det var fullständigt omöjligt. Livet har många överraskningar i lager.
Du är en fantastiskt klok kvinna, och jag lär mig något om mig själv nästan varje gång jag du skriver något nytt. Tack för att du delar med dig av dina tankar.
Jag håller med anonym, tyvärr. Jag är som du! Blev kär i en kille vid 15 års ålder. Jag älskade honom ÖVER ALLT ANNAT. Hade kunnat dö för honom, var BESATT, kanske nästan beskriver hur jag kände. Jag förlät honom allt, vad han än gjorde. När han lämnade mig efter ett år var jag lika kär fortfarande, om inte mer.
SvaraRaderaHan klarade inte av starka känslor och fixade inte att han hade börjat "behöva" mig utan blev ett regelrätt svin efter det tog slut. Vi hade samma umgängeskrets och det var så sjukt jobbigt.
I tretton ÅR strulade vi. Han hade sex med mig när han kände för det och var ett svin dessemellan. Han hade andra flickvänner hela tiden men var med mig ändå. Med mig visade han en annan sida än med alla andra och jag vet att han, på sitt störda vis älskade mig.
När jag nästan (trodde jag) höll på att bryta mig fri, bad honom dra åt helvete, hade vi redan en son tillsammans. Och när jag sa att jag fått nog så fick han panik och i två månader var han jättekonstig, hörde av sig hela tiden, skickade kryptiska sms, kom hem till mig varje dag bara för att få se mig, umgås med mig, försökte "stöta" på mig, men jag var ståndaktig.
Till slut föll han på knä och friade.
Jag var chockad. Våra vänner var chockade.
Jag sa ja!
Ofcourse... Han var den ende jag nånsin älskat/varit besatt av/avgudat/beundrat/respekterat och allt vad det heter.
Han var ALLT.
Rösten innerst inne om att han var assvår och komplicerad och inte alltid snäll och inte gav utan mest bara tog och att han inte var kapabel till empati, det föste jag bort. Ville inte alls se eller tänka på.
SvaraRaderadet var fint och underbart i början. Han berättade för alla att han alltid älskat mig, åkte runt till sina familjemedlemmar och berättade att vi skulle gifta oss och att han älskade mig över allt annat (tro mig, detta är INTE typiskt honom och fick mig att känna mig så sjukt speciell, vilket jag såklart var eftersom han aldrig varit kapabel att älska någon annan).
Men vad älskade han?
Jag vet inte?
Att JAG älskade honom? Att han kunde vara sig själv med mig? Att jag inte lämnade honom vad han än gjorde?
Jag är gift med honom idag!
Vi har tre barn.
OCH HAN ÄR ETT RÖVHÅL!
Som jag nu bestämt mig för att lämna. Han är vedervärdig.
Fördelen för mig är att jag har fått köra detta i botten. Ingenting kommer någonsin få mig att titta åt en man med störda känslor i bagaget, nånsin igen.
Aldrig aldrig aldrig.
Jag tror att ibland måste man köra saker i botten.
Du är ju ung! Att du aldrig kommer älska igen är väldigt otroligt.
Jag är övertygad om att jag kommer älska igen!
Då har jag älskat en enda människa i över 20 år och blivit så jävla psykiskt nedgången successivt och känner mig i princip inte värd nånting idag. Har gått upp 50 kg och ska nu försöka få hjälp till en GBP (var så jag hittade din blogg) :-)
Att vara med någon som inte är BRA på alla sätt för en är faktiskt sämre än att vara just ensam resten av livet.
För det finns ingen värre än att vara olycklig MED någon, när man iallafall kunde varit välmående ensam, om än inte jättelycklig.
Den rätte finns där för dig. Säkert även för mig.
Vi hade bara oturen att ha låg självkänsla/självförtroende och föll för någon som "kände" detta, vilket fick dem att må bra, då de oxå har det och kunde känna sig BRA tillsammans med oss.
Tänk riktigt jäkla hårt innan du inleder något med denna kille igen, om det valet finns. För risken finns att du, liksom jag slösar upp mängder av år utav ditt liv och får barn med en man som inte är en bra pappa eller bra make och som gör dig till en person du avskyr, vilket jag gör med mig själv just nu.
Jag avskyr den jag blivit med honom och jag är inte heller den mamma jag trodde att jag skulle bli, eftersom han suger all min energi med sin psykiska misshandel.
Är så otroligt lättad att jag bestämt att lämna honom. Jag har en tuff tid framför mig och det kommer bli ett helvete. Han kommer göra mitt och barnens liv så svåra, men det är värt det, för sedan kommer jag kunna vara den jag ÄR.
Och bäst av allt!
Jag kommer aldrig nånsin tråna efter honom igen, eller vilja ha honom, för nu vet jag!
Jag vet hur det var, att det inte gick och jag lät det köras i botten.
Finns inget kvar att drömma om, ingenting att hämta.
Även om vi fortfarande har bra sex, vi har supserroligt ibland och vi har massor av gemensamma planer, intressen osv.
Spelar ingen roll för hans humör och hans elakheter som kan komma när som helst, de gör att jag aldrig mår bra. De gör att barnen aldrig mår bra.
Så nu ska jag, liksom jag hoppas att du oxå kan göra, försöka lära mig att ta vara på MIG, se att JAG ÄR VÄRD DET BÄSTA.
Så är det.
Nöj dig aldrig med någon som du inte känner är SUPERBRA för dig.
Du skriver att du redan får pessimistiska tankar!
Så varför?
Då är det fel. Inget gott kan komma ur det.
Säger inte att du INTE ska göra det om du vill. Men tänk riktigt riktigt hårt innan du gör något.
Kommenterar inte så ofta men läser alltid :-) När jag väl kommenterar har det en tendens att bli väldigt långt ;-)
kram från en fet, psykiskt nedtryckt men SNART stark igen, trebarnsmamma.
:-)
Jag älskar fortfartande min första kärlek, men njuter numera av minnet. På ett positivt sätt.
SvaraRaderaKärleken har så många olika dimensioner och det tog lång tid att hitta den man jag har nu. Han kom när jag lärt mig att älska mig själv och han älskar mig lika mycket tillbaka som jag älskar honom. Jag fann en snäll och kärleksfull man, inte den stora lidelsen och passionen jag saknat och drömmen jag hängt mig fast vid... Men den första stora kärleken är nog väldigt speciell.
Din rätte finns där för dig också och han kommer att stå framför dig när du minst anar det och kanske ser han inte alls ut som du tror... Så var det för mig.
Lev och njut av livet så länge! :)
KRAM och ha det så gott!
( jag håller med personen ovan att du är otroligt klok och generös med dina tankar om livet )