Jag vill fixa det här

Tack för era uppmuntrande kommentarer till förra inlägget!
Jag mår mycket bättre nu. Har en mycket god vän som jag kunde prata med och få råd av gällande flera saker.

Det första hon rådde mig var att bryta helt med killen från i somras. Eftersom han sa en sak men verkade vilja en annan så gav det mig dåligt samvete samt gjorde situationen så invecklad. Jag ville helst bara skjuta upp det. Jag har alltid haft svårt att säga nej eller göra något som jag vet krossar en människas förhoppningar. Men hon hade rätt i att det var fel av mig att dra ut på det, och i det långa loppet elakt mot honom. Elakt att låta honom ha en gnutta hopp kvar när det inte finns möjlighet för det att besannas.


Så jag bröt med honom. Det var inte lätt, han försökte hålla sig kvar och jag har en känsla av att det kanske dröjer ytterligare en liten tid innan han ger upp helt, men nu har jag tagit ståndpunkt och vet att i det långa hela gör jag rätt, även om han är ledsen nu.

Det andra jag grubblat över, spöken från mitt förflutna, är helt enkelt mitt ex ifrån tonåren. Exet som jag skriver om i Fatties Historia.

När jag gjorde slut med honom så lovade jag mig själv att aldrig mer träffa honom, prata med honom eller överhuvudtaget ha kontakt med honom. Jag raderade hans nummer, slängde saker av sentimentalt värde, pantsatte ringarna, rev ut bilder ur mina fotoalbum... Och det enda jag sparade var Hans ägodelar som hade Värde, och det gjorde jag eftersom jag tänkte posta dom eller liknande. Jag ville inte att han skulle dyka upp en dag och kräva pengar eller ersättning av mig.

Men efter att jag gjort allt det där, så ställde jag undan hans saker i en låda längst in i en garderob, och jag började leva vidare. Jag slutade prata om honom, tänka på honom, jag lyckades blockera hans existens och minnena började sakta bli dimmigare och dimmigare. Fast det brände till i mitt bröst varenda gång jag öppnade Den Där garderoben.


Knappt 1,5 år efter att jag gjort slut med honom så började jag tänka på honom igen. Jag varvade häftigt mellan att sakna honom, fråga mig själv om jag gjort ett misstag som lämnat honom, för att sedan bli rosenrasande och slå sönder något i ren vrede över hur naiv och dum jag varit hela min tonår, och hur svag jag var som lät mig bli stampad på under så många år.

Men precis i samband med/strax efter detta så dök SommarKillen upp, och jag valde att lägga lock på ämnet "Exet" ännu en gång. Fast nu gick det inte. Locket hade redan lyfts av, och hur hårt jag än försökte pressa dit det igen så gick det inte.


Något jag brukar säga till folk som frågar om mitt ex är att han var min själsfrände och den bästa vännen jag någonsin haft, men att han var en elak skitstövel som pojkvän.

Det enda jag kan säga som varit en oförändrad känsla sen jag lämnade honom är att det är tomt. Jag saknar vännen jag hade i honom. Och han var med i så många år att det än idag känns som att jag förlorade en familjemedlem, lika starkt som jag skulle sakna ett syskon som dog så har jag saknat och sörjt honom.


Men. Oavsett hur mycket jag tänker, spekulerar och vrider på detta så kommer jag ingenvart. Det gör mig bara olycklig och förvirrad. Så jag gjorde det jag lovat mig själv att inte göra, jag kontaktade honom och vi har bestämt att ses. Jag ska ge honom hans saker, jag hoppas att den gesten kommer ge mig någon form av frid och känsla av att kunna gå vidare på riktigt, och vi ska prata.

Jag vet inte om vad. Jag vet inte om han vet heller. Jag känner bara att jag behöver det. Och jag vet inte vad som händer sen, om vi säger adjö för alltid eller om det blir någon avlägsen vänskap.



Hursomnhelst. Min vän som gett mig råd och stöttning kommer följa med mig och finnas där både innan och efteråt. Det känns som att jag hade två stora saker som behövde göras snarast för att jag inte skulle drunkna i mina tankar, en av sakerna är nu avklarade, situationen med SommarPojken är löst. Nu har jag bara Spöket kvar.

Med tanke på alla mina senaste inlägg gissar jag att ni nu förstår varför jag varit dålig på att skriva och allt. Men den här bloggen är samtidigt ett underbart sätt för mig att få säga allt jag behöver få ur mig, att göra mina tankar och problem verkliga. För är dom inte verkliga kan dom inte heller lösas.


Ps. Jag tänker inte ljuga om hur dåligt jag äter nu. Allt jag varit stolt över, allt jag lyckades ändra till det bättre, allt det har jag raserat den här sommaren. Förvisso är det inte de mängder som de en gång var, men det är ändå bara ren skit. Hoppas jag får ordning på det när jag löst upp mina känslomässiga problem..