Frihet

Jag träffade som sagt mitt ex "Spöket" och det blev precis som jag fruktat.

Långt innan det var aktuellt att faktiskt träffa honom så frågade jag min fina vän och min bror (som jag ser i högsta grad som en av mina närmsta vänner) om de kunde följa med mig och finnas i närheten. Varför? Jo för att om det är något jag verkligen observerat genom åren hos kvinnor i alla åldrar (främst vänner antar jag) så är det att man slänger ut allt vett genom fönstret när det kommer till gamla kärlekar. Jag ville helt enkelt se till att ha med mig ANDRA med omdömet i behåll när mitt eget löpte stor risk att springa iväg.


Jag visste ju sedan tidigare att jag tappat omdömet helt kring mitt ex, och att enda tillfället jag kunde se på relationen objektivt var när jag var IFRÅN honom en längre tid.

Så vad hände då när jag åkte och träffade honom? Jo han log, samma leende jag älskat och börjat förknippa med lycka och trygghet, han rynkade pannan åt vår djupa diskussion kring livet precis som han gjort i alla år, han retades lekfullt med mig och lyckades tömma mig på allt självförtroende och styrka jag så framgångsrikt byggt upp de senaste åren. Allt förstånd och all insikt kring hur illa han gjort mig smulades sönder till ett nästan helt obefintligt dis inom loppet av några minuter. Och det visste han.

Vi skiljdes åt ganska hastigt när "tiden gått ut" och han visste precis hur han skulle bete sig för att lirka med min dumma naiva hjärna vid vårat slutgiltiga hejdå. Han visste precis som han alltid vetat, att han hade mig runt sitt lillfinger.

Jag hatar honom.

Men just då, den dagen, så höll mitt hjärta på att brista. Det finns inget i honom att älska. Kanske fanns det en gång, för länge länge längesen, men inte längre. Och ändå ville jag desperat klamra mig fast. Ändå så försökte jag hitta anledningar till varför det kanske, på något sätt, skulle kunna fungera. Jag spenderade de nästföljande dagarna i tårar och frustration.

Precis som jag varit rädd för, så sprang mitt förstånd iväg. Det räckte med att bara se honom, höra hans röst, se hans ögon, för att det skulle ske.


Nu har jag sådan ofantlig tur att jag hittat en vän som inte daltar med en när man är ledsen. Hon säger inte saker som "Det ordnar sig" eller "Han kan säkert ändra sig, försök få tillbaka honom om det är vad du verkligen vill?". Så vad sa hon när jag sökte råd och svar dessa dagar då mitt eget förstånd lös med sin frånvaro? Jo, hon påminde mig om och om och om och om igen vad han gjort mot mig. Hon örfilade mig mentalt tills jag så sakteliga började återfå förståndet och själv kunde minnas varför jag lovat mig själv att aldrig någonsin ens överväga att ta honom tillbaka.

Och vad mer som hände, är otroligt för min del. Min hjärna började arbeta på högvarv av allt prat. Jag började tänka på VARFÖR jag klamrade mig fast så stenhårt vid någon jag hatar, VARFÖR jag känt det som att han var min själsfrände och den enda jag någonsin älskat. Jag började tänka runt i cirklar, och tillslut insåg jag att det var inget speciellt med honom, eller det vi hade. Tiden, åren med honom, det var det enda som gjorde honom speciell. Det var tiden som gjorde att han kändes trygg och bekant, tiden som gjorde att han kände mig så bra och jag han. Inget magiskt klickande eller kärlek vid första ögonkastet, ingen otrolig personkemi, inget sånt. Bara tiden. Tiden som nötte in vanor och igenkännande.

Och det kanske är självklart för andra och även för mig nu i efterhand, men under alla dessa år har jag aldrig kunnat förstå detta. Inte förrän jag brutalt utsatte mig för Honom igen och tvingade upp alla gamla känslor till ytan för att verkligen bearbeta dom. Och nu när jag genomgått processen som jag sköt upp under en så lång tid, så känner jag mig overkligt harmonisk.

Det var plågsamt, hjärtskärande, och allt man kan föreställa sig, men slutresultatet blev frihet.

Jag känner mig äntligen till ro med det hela.