Nog med drama

Den här sommaren har varit så konstig och rörig att jag knappt vet hur jag ska se på den. I slutändan hoppas jag att jag kan se tillbaka på den som en rejäl erfarenhet antar jag.

Medan jag träffade Sommarkillen så dök en annan kille (vi kan kalla honom Björnkillen) upp i mitt liv genom gemensamma vänner och det var en av de stora anledningarna till att jag började ifrågasätta min relation med Sommarkillen.

För att säga det brutalt enkelt: Att samtala platoniskt två timmar med Björnkillen en dag vi alla umgicks, var mer givande, roligt, stimulerande och minnesvärt än vad hela sommaren hittills varit med Sommarkillen.

Just då tog jag det inte som ett tecken på att jag borde sätta efter Björnkillen, utan såg det snarare som ett starkt bevis på hur fel Sommarkillen var för mig. Efter ytterligare en tids ordentligt tänkande så avslutade jag ju sommarrelationen och hela det händelseförloppet har jag ju redan skrivit en del om.

Men i takt med att veckorna gick och jag började smälta mitt misstag med Sommarkillen så reste jag ju som sagt iväg och konfronterade Spöket, och på resan hem fick vi med oss en oväntad extrapassagerare, nämligen Björnkillen. Jag hade nog suttit i tårar hela vägen hem om det inte varit för honom. Ännu en gång så pratade vi bara, det pågick inget flörtande eller dylikt, men jag insåg att jag faktiskt bara tyckte mer och mer om honom för varje gång vi sågs.

Redan den helgen försökte han bjuda med mig och våra gemensamma vänner ut på kvällen, och först tackade jag ja, men senare nej. Detta var den helgen jag kände mig så gravt förvirrad angående Spöket och hans roll i mitt liv. Eftersom jag insett hur mycket jag tyckte om Björnkillen, samt förstod hur dimmigt mitt känslomässiga tillstånd var just precis då, så ville jag inte träffas och riskera en kanske begynnande vänskap eller mer med Björnkillen. För vad hade jag hittills lärt mig den här sommaren? Jo att jag INTE borde kasta mig in i situationer eller relationer när jag kände mig känslomässigt kluven eller söndertrasad. Så trots att det tog emot så slingrade jag mig ur inbjudan och hoppades på att ett liknande tillfälle skulle dyka upp senare.

Och som jag skrev här: jag kom ur mina röriga och förvirrade tankar. Det tog sin tid, det gjorde ont, men när jag kom ut på andra sidan så kände jag mig äntligen tillfreds nog att lämna det bakom mig.

Och då, när jag väl insett så mycket, när jag kände det som om alla bitar föll på plats, då insåg jag också att jag verkligen ville utforska om Björnkillen var intresserad. Med tanke på hur bra han fått mig att må varenda gång vi träffats, med tanke på hur jag aldrig tröttnat på att lyssna på vad han hade att säga, med tanke på att jag respekterade en eventuell relation med honom tillräckligt för att hålla mig undan när jag var i ett instabilt känslotillstånd.. med tanke på allt det där, så var han nog mer speciell än jag tänkt på eller trott. För jag hade inte tänkt mycket på det innan, jag hade så mycket annat i huvudet under sommaren helt enkelt. Men plötsligt kändes det så självklart.

Så jag chansade och hörde av mig till honom, och det tog inte mer än några dagar innan han hörde av sig och ville ses. Vi hade ju redan lärt känna varandra lite innan, fast under fullständigt oromantiska förhållanden, så den här gången kändes det väldigt annorlunda och jag var väldigt nervös. Nervös för att jag nu, olikt tidigare faktiskt hade förutsättningar att bli förälskad utan att bära på känslomässiga ärr som skulle bränna inom mig, nervös för att jag var genuint intresserad istället för att bara vilja ha NÅGON (oavsett vem i princip..). Men sen var det ju inte säkert om han ens var intresserad på det sättet, han kunde ju lika gärna bara vara ute efter en vänskapsrelation för allt jag visste.

Men det sa pang. Det kändes så naturligt, så rätt, det kändes som att allt annat jag någonsin upplevt plötsligt inte varit på riktigt utan bara halvdant. För ska kärlek verkligen handla om att blunda för saker som skadar en invärtes? Ska kärlek vara en person man NÖJER sig med för att personen DUGER? Ska kärlek vara något som man försöker skapa för att det vore praktiskt?

Jag skulle kunna försöka förklara känslan jag har inom mig, men det vore lönlöst. Jag sa till en vän för någon dag sedan att "jag aldrig känt såhär förut" och hennes reaktion fick mig att inse hur kliché det låter att säga så. Alla säger så. Det är vad man alltid säger som nykär. Så jag tänker inte säga det, jag tänker inte försöka omfatta på vilket sätt jag känner för Björnkillen.

Det enda mörka molnet som fanns på min himmel var att Sommarkillen -precis som jag trott- försökte klänga sig fast och klösa sin väg tillbaka i mitt liv trots att jag brutit med honom HELT och raserat ALLT hopp om att återförenas på det rakaste och brutalaste sättet jag kunde komma på. Och dagen han upptäckte min helt nykläckta relation med Björnkillen så flippade han ur fullständigt. Han ringde och smsade som en galning trots att jag inte svarade, och när jag kom hem senare den dagen möttes jag av en "ledsen" icakasse med mina kvarglömda saker. Det såg ut som att han slagit den mot allt han kunnat komma åt på väg hem till mig, och på min mail väntade ett flertal mail. Jag blev så rädd att jag skyndade mig hem till min goda vän och stannade där tills jag vågade mig hem långt senare på natten.

Jag missunnade honom inte att vara ledsen, jag visste ju att han fortfarande hade hopp kvar, men från att ha varit så snäll och tålmodig till ett sådant raseri? Det skrämde mig, och jag är helt obeskrivligt tacksam över att jag tog mig ur den relationen i tid. Men nu har det gått ett tag, och jag har inte hört något mer.

Så ännu en gång.. Jag vet inte vad jag ska tycka om den här sommaren. kanske är det både den dåligaste och bästa sommaren jag någonsin haft. Jag konfronterade Spöket, jag lärde mig att inte vara med någon bara för att slippa vara ensam, jag fick äntligen bearbeta och låta mina ärr läka.

Men en sak är säker. NOG MED DRAMA! Det känns som att jag fyllt en livstidskvot nu.


Vet att detta inte har med vikt eller hälsa att göra (isåfall psykisk hälsa), men det är en del av livet, och det är livet jag vill skriva om, inte enbart siffror på en våg eller hur jag äter (kan dock tilläggas att jag nu äter normalt igen. Inget frossande, inga chips, inget illamående). Ska självfallet inte övergå till att skriva uteslutande om privatliv, kärlek osv, men jag förbehåller mig rätten att skriva om sådant likväl som vikt, motion, mat osv.

Hoppas ni alla har det bra, ska försöka skriva snart igen!