"Det är insidan som räknas"

Detta är väl ett av de mest känsliga ämnena man kan dra upp tror jag. Jag har alltid velat tro och hoppas att jag är en människa som uppskattar fullständig ärlighet och vill leva i en värld för vad den faktiskt är, inte hur jag önskar att den vore. Det skapar bättre förutsättningar för att lyckas tror jag väl helt enkelt.

Så när jag själv tidigare skrivit (HÄR, HÄR och HÄR) att jag inte hyste några som helst förhoppningar om att finna någon att älska och bli älskad utav medan jag var kraftigt överviktig, precis som jag skrev att jag själv nog aldrig skulle kunna älska någon jag inte var fysiskt attraherad av -så försökte jag vara brutalt ärlig mot mig själv.

Min mamma sa en gång till mig att den dan jag finner någon som älskar Mig, så kommer denne inte att bry sig om ifall jag har stora skavanker eller brister i utseendet. Jag fnös åt henne och kallade henne naiv, och jag står fast vid denna fnysning.

Självfallet BORDE inte utseendet spela SÅ stor roll. Självfallet ÖNSKAR jag att alla människor (inklusive jag själv) skulle kunna gå helt och hållet efter människors insida, men jag tror verkligen ärligt och uppriktigt inte att det finns någon som gör det (självfallet ligger skönhet i betraktarens öga, den man älskar BLIR vacker etc. Jag tänker inte vara naiv nog att hävda annat. Men att den yttre skönheten inte skulle spela någon roll alls? DET fnyser jag åt).

Hursomhelst. Med tanke på min åsikt/tro i detta så blev jag väldigt intresserad när Björnkillen drog upp denna fråga redan samma dygn vi utvecklat vår relation i romantisk riktning. Dels för att jag nog aldrig hört en kille yttra högt hur viktigt utseendet hos en kvinna faktiskt är, dels för att han vågade vara så pass farligt ärlig så tidigt.

Jag antar att diskussionen tog fart efter att han sagt att det kändes overkligt att en så vacker tjej kunde ha en så fantastisk insida också. Han började berätta hur han och hans vänner haft och har åsikten/tron sedan Alltid; att en vacker kvinna männen verkligen DRAS till så gott som alltid visar sig ha en ful eller tråkig insida. Det kan handla om nivå av intelligens, elakhet eller dylikt. Och kvinnorna som är oattraktiva (fula, överviktiga etc) ofta är väldigt roliga, intressanta, smarta osv, men pga barriären som är just utseende och fysisk attraktion kan de inte förmå sig att inleda något romantiskt med dessa.

I samma veva som detta uttalande berättade han också att han aldrig skulle sett åt mig ifall jag fortfarande varit så kraftigt överviktig som jag var för ett år sedan.

Kvinnan i mig som önskar att världen var en underbarare, gulligare och mindre utseendefixerad plats blev förstås ledsen över detta uttalande, men realisten i mig uppskattade hans ärlighet. Speciellt med tanke på att jag själv är utseendefixerad (annat tänker jag aldrig påstå) och detta gav mig en slags känsla av upprättelse, att jag inte är ett svin, utan bara mänsklig.

Jag minns hur jag var SÅ bitter som stor. Jag minns att utbudet var SÅ litet, och att det endast var bottenskrapet som var inom mitt räckhåll. Något jag inte kunde acceptera. Jag kanske är en löjlig romantiker, men jag ville verkligen inte vara med någon bara för att jag inte kunde få någon annan. Och just nu, idag, är jag ofantligt lycklig åt att jag hade den inställningen. För nu är jag med någon, någon jag med all säkerhet inte skulle fått om barriären som var min vikt hade skymt sikten för personen Jag Är.

Tycker filmen "Min Stora Kärlek" har ett fantastiskt budskap. Den återspeglar både människors ytlighet och hur stor vikt den faktiskt har när det kommer till letandet efter kärlek, men också att kärlek är individuellt och att skönhet ligger i betraktarens öga.

Är det elakt att vara ytlig, eller är det mänskligt?

Personligen tycker jag att det är mänskligt. Kanske för att jag själv faktiskt lägger vikt vid hur andra människor och jag själv ser ut.

Vad tycker ni?