Självskadebeteende

När jag var i tonåren så började vissa av mina vänner att skära sig i armarna med rakblad, något jag blev hysteriskt arg över.

Jag såg detta helt och hållet som ett väldigt barnsligt och löjligt sätt att söka uppmärksamhet på. Ur mitt perspektiv så försökte de få omvärlden att tro att de ville dö, när de så uppenbart inte ville det, eftersom "annars hade de ju inte bara rispat sig i ytligt armarna med rakblad".

Sen som vuxen började jag på en folkhögskola där jag bland annat råkade på en flicka som var mycket rar och tystlåten. En dag när det var ovanligt varmt så hade hon på sig kortärmat och jag fick syn på hennes armar. Varenda millimeter av hennes hud på armarna -från handlederna upp till axlarna- var fullständigt täckt av ärr. Vissa små och tunna som trådar, andra tjocka och stora som ett mindre finger.

Den synen fick mig att inse att hela mitt perspektiv var skevt. Det var uppenbart att den här flickan inte försökt ta livet av sig, men likaså hade hon misshandlat och skadat sin egen kropp. Varför?

Jag vet svaret, precis som många gör. Att skära sig gör att man fokuserar på den fysiska smärtan och därmed eliminerar den mentala (även om det bara är tillfälligt). Men jag kunde inte då, och kan inte heller nu, förstå det. Jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker, förstå hur man kan sätta ett rakblad mot sitt eget skinn, skära tills blodet rinner och känna någon form av tröst i det. En lättnad av att orsaka sig själv smärta (?)

Men jag kan absolut relatera. För vad har jag gjort i alla år?

Jag har ju inte skurit mig i armarna, men jag har ätit tills jag spytt, jag har mulat in socker och fett i min kropp gång på gång trots att jag visste konsekvenserna, trots att jag visste att det skulle göra mig mer ledsen i det långa loppet även om det var skönt för stunden.

Jag har också misshandlat och skadat min kropp. Jag vet inte riktigt varför det hjälper att äta tills jag mår illa eller får magknip när jag redan mår dåligt mentalt över något, men det fungerar. Så om jag inte kan förstå varför det fungerar, betyder det att det inte är på riktigt? Att det inte är sant?

Det finns mycket man inte förstår, men det betyder ju inte att det är mindre sant för det.


Och nu, nu när jag börjat förstå vidden av detta självskadebeteende så frågar jag mig själv nästan varenda gång jag tar en näve popcorn eller blir sugen på en brownie till mitt kaffe:

"Mår jag dåligt? Vad är det för känsla jag försöker äta och bedöva den här gången?"

Kanske är det inget som behöver bedövas. Kanske är jag helt enkelt bara sugen på en kaka till kaffet. Men hur ska jag kunna veta? Jag vet ju inte exakt hur eller VARFÖR mat fungerar som ett slags bedövningsmedel.

Jag kan nog aldrig veta helt säkert när jag äter mina känslor, men jag vill tro att jag lärt mig urskilja de värsta "symptomen" nu. Skafferi/smygätandet, hetsätande (nu åsyftar jag inte mängden utan snarare hastigheten på ätandet), VAD jag äter, och kanske det viktigaste: Hur OFTA jag känner en olidlig slitande hunger.

Men det smyger sig alltid på, det trappas alltid upp så långsamt att det är svårt att märka. Jag får träna mig på att bli mer uppmärksam.


Skadar ni er själva på något sätt?
Känner ni att ni inte förstår de som skadar sig själva?

Andra tankar kring ämnet?

(Började grubbla på detta efter att en god vän sa att han aldrig förstått "det där med att skära sig", och jag började tänka på hur jag skulle kunna försöka förklara för honom något jag inte ens själv riktigt förstår..)