Ser du stjärnan i det blå..?

Okej, nu ska jag försöka förklara lite.

Jag är en person som åker dit jag behövs. Behöver mina föräldrar eller syskon hjälp med något så ser jag till att skynda mig dit (och på vissa håll hjälper jag regelbundet efter schema). Likadant vill jag inte försumma vänner, vilket resulterar i att jag flänger runt lite överallt när jag får möjlighet, och oftast önskar jag att jag kunde dela upp mig i flera bara för att hinna med precis alla. Utöver detta så känns vardagen i sig lite som en ständig kamp, en kamp mot mig själv. Motion, ätandet och allt. Det tar emot att erkänna, men att ständigt försöka bättra sig nöter verkligen ner en..


Och så träffade jag Björnkillen. Det kändes som att livet fick lite av en ny mening. Men han bodde i en annan stad.. Ett ögonblick var jag beredd att släppa precis allt, packa ner mitt liv och flytta. Något som är högst olikt mig då jag är en person som alltid föredragit trygghet och stabilitet framför äventyr. Men jag insåg tillslut att det inte var en bra idé, speciellt inte med tanke på att hela hans och min bekantskapskrets befann sig i MIN stad och inte hans..

Så istället började jag pendla som en tok, och spenderade lika mycket tid hos honom som jag spenderade hemma. Det var för att varje gång jag reste hem så kändes det som att någon slet hjärtat rakt ut ur bröstet på mig. Men när jag var hos honom så brände allt ansvar och alla vänner jag lämnat kvar hemma som glödande kol inom mig. Och när jag var hemma så skulle jag ständigt hinna med det dubbla på halva tiden, medan när jag var hos honom inte kunde göra något praktiskt alls.

Vad gör man? Hur klarar man ut en situation där det känns som att man sviker någon hur man än gör? ..och den enda lösningen vore om man kunde dela sig i två och vara på två platser samtidigt.

Så, en redan stressig tillvaro blev plötsligt en ohållbar tillvaro.

Men så, mitt i natten en natt vaknar både jag och Björnkillen i varsin stad, och bestämmer oss för att prata. Jag klagar över att han bor så långt bort, och han frågar vad jag vill göra. Jag säger att jag önskar att han bara kunde flytta till mig så jag fick vakna varje morgon och somna varje natt med honom.

Och då bestämdes vi det. Vi ska flytta ihop. Nu i december!

Det är så otroligt impulsivt och snabbt, men inget har någonsin känts mer rätt. Jag har aldrig tidigare gjort något sånt här, och jag har aldrig tidigare varit sambo.

Det känns helt overkligt och jag är så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Från att ha varit kluven, stressad och känt mig som en svikare gentemot honom och alla andra så kommer jag nu inte bara ha allt och alla i samma stad, jag kommer få bo med personen jag älskar!

Jag kunde inte ha fått en bättre jul!

Ps. Moroten för att dra ner på godisätandet hänger också ihop med flytten. Både Björnkillen och jag behöver snåla rejält för att ha råd med flytten och den närmsta tiden därefter. Och om jag får välja mellan godis eller kärlek... Ja ni kan ju gissa.