Jag är arg

Även om man lägger saker bakom sig, så försvinner dom ju aldrig helt. Det räcker med att någon "väcker minnet till liv" för att man ska gå igång på högvarv med känslor som fullständigt kokar över.

Satt och chattade med en killkompis (en kompis jag fick genom mitt ex "Spöket" som jag träffade i höstas)... Vi kan kalla killkompisen för FräknigaSnubben.

FräknigaSnubben säger:
hur mår din karl då?
Fattie säger:
han mår bara bra. Nu är det helg och då tar vi det ganska lugnt
han tycker jag skämmer bort honom med mackor å ordentlig lagad mat.. höhö
FräknigaSnubben säger:
ja det gör du rätt i :)
Fattie säger:
självfallet. vill ju vara en liten hemmafru, så det är egoistisk omtanke som pågår ;)
FräknigaSnubben säger:
hehe
ja Spöket biter sig nog i tungan om vad han gick bet om :)
Fattie säger:
det tror jag inte
FräknigaSnubben säger:
då tror vi olika
Fattie säger:
åkte upp i höstas och träffade honom, dels för att lämna tillbaka hans saker men också för att konfrontera honom. Men givetvis stängde min hjärna av sig och jag vågade inte konfrontera honom på en endaste jävla punkt.....
han satt å drog samma gamla lögner och betedde sig på samma självgoda sätt. han hade inte ens mage att erkänna att han var sambo med den där saken han hade vid sidan om
varför tror du annat?
FräknigaSnubben säger:
jag har ju sätt andra sidor av Spöket du inte har
Fattie säger:
jo..
FräknigaSnubben säger:
som kille skryter man om d tjejer man är tillsammans med
att han inte gör det inför dig visar ju att han skäms

Och detta uttalande värmde verkligen. Både att få höra att jag är någon som en kille skulle sörja över att ha gått miste om, men också få höra att Spöket kanske skäms över sina val i livet.

Detta har ju inget med vikt att göra kanske... Men det har med min inneboende tjocka personlighet att göra. Detta hör till hennes liv, hennes stolthet, hennes mentala ärrningar. Detta är hennes (Fatties) blogg, och det är här jag vill ta upp sånt här.

Nu får jag bita mig i tungan lite... För om jag hade sett till att skriva klart hela Fatties historia hade jag inte behövt förklara detta jag nu tänker nämna (men det får bli lite fram-och-tillbaka hoppande här i bloggen):

Den här FräknigaSnubben jag chattade med, lärde jag känna genom Spöket under min tonår. Jag var lite småförälskad i honom, men bara som hastigast under en kort period. Vi förblev dock vänner långt efter att han och Spöket slutade umgås, och vi fortsatte att prata över internet genom alla år. Och en tid efter att jag gjort slut med Spöket så fick jag veta att inte nog med att han varit otrogen mot mig, så hade han gjort något annat som för mig blev en rejäl dödsstöt (ska gå in mer på det i Fatties historia framöver)... och alla spärrar och moraliska skäl jag haft till att absolut INTE sätta efter FräknigaSnubben släppte.

Jag ville göra ett försök med FräknigaSnubben dels för att det var en gammal tonårsfantasi, dels för att vi klickade så bra på diskussionsnivån, men också... för jag ville hämnas på Spöket. Så efter mycket om och men gjorde jag ett försök med FräknigaSnubben som inte gick bra alls och nästan förstörde vänskapen tillochmed. Och när jag träffade Spöket i höstas hade jag ju chansen att slänga det i ansiktet på honom och såra honom såsom han sårat mig, men det gjorde jag inte.

Jag berättade om FräknigaSnubben för min Björnkille, och insåg hur mycket jag skämdes över hela händelsen. Men Björnkillen undrade istället varför jag inte kontaktade Spöket och berättade för honom om FräknigaSnubben och vad som hänt. Just för att Spöket skulle förtjäna det. Jag blev mållös.

Likadant har flertalet vänner och syskon manat mig att kontakta Spökets sambo och "varna" henne genom att berätta vad Spöket gjorde mot mig i alla år, och därmed upplysa henne om vad för typ av kille hon är tillsammans med. Något jag heller inte tänkt eller tänker göra, för kanske är Spöket en underbar pojkvän mot henne även om han inte var det mot mig, och jag vill inte förstöra hennes liv. Hon har ju inte gjort mig något?


Det känns verkligen som att jag lämnat Spöket bakom mig till 110%. Men ibland känns det tvärtom fortfarande. VÄLDIGT sällan förvisso... men dagar som dessa, när någon drar upp honom, eller om jag snubblar över en gammal dagbok från tonåren.. Då kommer all vrede och sorg rusandes tillbaka.

Jag vill verkligen såra honom. Att kontakta hans flickvän känns inte som ett alternativ, som sagt, hon har inte gjort mig något och jag vill inte vara den som gör henne paranoid. Utsätter han henne för samma sak han utsatte mig för, då mår hon nog redan dåligt och vad hjälper det då om jag spär på hennes lidande? Och är han inte otrogen mot henne, då kommer jag och sår ett frö av tvivel och misstro i en relation som annars kanske skulle varit något vackert och kärleksfullt. Inget av alternativen är särskilt trevliga..

Men jag vill såra honom. Och jag vill att han ska veta hur mycket jag hatar honom och hur arg jag är på honom. Jag vill att han ska veta att jag vet ALLT hur väl han än försökte dölja det genom alla åren.

För jag vågade inte säga något jag ville säga när jag träffade honom. Jag vågade inte ställa honom mot väggen, jag vågade inget. Visst visste jag att han ljög och var samma gamla svin med samma gamla fula knep som fungerar så väl när det kommer till att linda mig runt lillfingret... men konfrontera honom vågade jag inte.

Jag är en av de mest långsinta människorna jag vet. Jag är en av de mest hämndlystna människorna jag vet. Och jag vill SÅRA honom. Jag vill ha ett jävla förlåt. Jag vill skriva ett handskrivet brev och posta till honom så jag är SÄKER på att han får det, fysiskt. Så verkligt och ner på jorden verkligt det kan bli. Jag vill att han har mina arga och ledsna ord i näven.


Men precis så gärna som jag vill detta... så lär jag inte göra det. Imorgon kommer jag inte tänka på detta längre, utan göra andra saker. Men så kommer hans nuna dyka upp igen, om en vecka eller månader, när någon nämner honom eller jag får syn på ett kort av honom, och då kommer jag vara arg och ledsen igen.

Underbara ord från en god vän... men så mycket vrede som eftereffekt.. Gud så irriterande...

Ps. Kämpar fortfarande med bloggdesignen. Men det lär ta ett tag till...