Renoveringsobjekt

Jag vet att jag någon gång tagit upp det här med att ha en "sköld", och med det menar jag förstås att gömma sig bakom sin kroppshydda.

När folk ser en kraftigt överviktig människa så förväntar dom sig inte att denne ska äta bra, vara ute och röra sig eller liknande. Väldigt många krav och måsten försvinner automatiskt och ligger helt och hållet på en själv att göra OM man ens vill. Visst tycker många att man BORDE äta bra, röra sig osv för ens egen skull, för ens hälsa och välmåendes skull. Men FÖRVÄNTAR dom sig det av en?

I mitt fall var det iaf inte så. Ingen blev förvånad om jag sa nej till att ut och gå. Ingen ifrågasatte om jag sa att jag hade ont i kroppen och DÄRFÖR inte ville ut och gå. Visst kunde de påpeka att daglig aktivitet säkert skulle förbättra smärtan, men de trodde aldrig riktigt att jag skulle ta till mig det rådet.


Imorse började Björnkillen gräla med mig. Det började med att han föreslog att vi skulle börja ta dagliga promenader (något han vill göra för egen del, men eftersom han vet att jag haft mycket problem med knäna så oroar han sig för att min stillasittande-livsstil kommer förvärra dom med åldern) och jag protesterade. Jag försökte med allt jag kunde komma på, jag drog till och med till med att promenader i backar säkert skulle förstöra mina knän. Med andra ord, jag betedde mig både löjligt och desperat. Jag ville verkligen bli lämnad ifred på den här punkten. Jag hatar att röra på mig, det har alltid varit mitt absolut största problem.

Men inget jag sa gav effekt. Tillslut utbrast han "Fint! Vi skiter i det! Jag fattar bara inte varför du ska vara så förbaskat lat!" och med dom orden gick vi in i varsitt rum och det blev tyst. Jag ställde mig och började diska, något jag alltid gör när jag blir arg eller ledsen.

Och jag började tänka. Människor har ju ALLTID accepterat min lathet även om de innerst inne VET hur dåligt det är för mig att sitta stilla. Människor har alltid accepterat mina skitkassa undanflykter för att slippa. Varför accepterade inte Björnkillen precis samma anledningar jag gett andra människor genom alla år?

Och det gick upp för mig.

Det här är vad alla andra såg..

när jag hasplade ur mig undanflykter för att slippa ut och gå förr...

Men DETTA är vad Björnkillen ser.

Och hur bra funkar undanflykten "Jag får ont i knäna" eller "Jag är ofantligt otränad" ihop med den här kroppen? Okej, visst kan man vara smal OCH otränad, MEN saken är ju den att om man väl är smal har man inget direkt hinder för att ändra på det faktumet?

Det är en sak att behöva lägga om matvanorna, successivt träna upp motionen och musklerna och försöka tappa kanske 40-50kg på vägen från att rakt av bara ut och gå en timme om dagen. Det är inget Mount Everest längre. Det är inte att ställa ett högt krav.

Min sköld är borta. Priset för att vara smal är att andra också ser mig som en smal människa. En människa de KAN förvänta sig tar till sig goda råd när de ges.

Men det är inte bara det. När man hela livet kämpat mot vikten och hur människor ser en, då börjar man känna sig som ett renoveringsobjekt som aldrig kommer bli färdigt. Det finns alltid något man behöver laga med sig själv, man måste ständigt "fixas". Men nu när jag är smal så ser jag ju inte ut att behöva lagas längre, och folk har lämnat mig ifred. Min sköld kanske är borta, men att ha blivit smal har gett folk illusionen att jag automatiskt sköter om min kropp som jag ska också. Det SYNS inte att den behöver fixas.

Så när Björnkillen SÅG det. När han blickade bortom illusionen som fått andra att lämna mig ifred och frågade mig rakt ut vad som hindrar mig från att ta hand om mig själv, då blev jag vansinnig. Jag kände mig som en eremitkräfta som lämnat sitt skal. Det fanns inget hårt runt mig, ingen sköld, skal, skydd. Jag var naken och sårbar, och han träffade precis på en utav de ömmaste punkterna.

Jag insåg att jag diskade i det varmaste vattnet och nästan bränt sönder händerna för jag förlorat mig så i dessa tankar. Björnkillen hade rätt och jag hade fel. Han försöker bry sig om mig och få mig att tänka till, men jag bara hugger ifrån. Och precis då kände jag hans armar runt mig och hans andedräkt mot min nacke när han viskade "Jag älskar dig".

Jag bad om ursäkt och vi pratade igenom det. Jag försökte förklara så gott jag kunde, och jag hoppas verkligen han har tålamod med mig, för jag BEHÖVER verkligen börja röra mig. Min bästa vän sörjer nog ganska mycket över att jag är så lat också, då hon är en riktig promenadmänniska och jag alltid säger nej till att gå ut. Både min kropp och människorna runt mig skulle må bättre och bli gladare om jag lyfte på arslet och började röra mig.

Men det kommer ta tid för mig att vänja mig. Jag tänker fortfarande som en tjockis, och jag fattar inte hur andra ser mig. Men jag måste fortsätta att arbeta med mig själv även om jag helst skulle vilja bli lämnad ifred. Även om det gör ont varenda gång jag måste inse att jag FORTFARANDE är ett renoveringsobjekt. Jag är som ett hus med ny vacker glänsande fasad, men insidan kräver fortfarande mycket i form av nya golv, målade tak och fixade rör. En fixad utsida gör inte allt.

Jag vill en dag kunna känna att jag inte behöver fixas längre. Och enda sättet att komma dit är att sätta igång med renoveringen!