Sjuka ideal

Det är ingen nyhet att idealen idag blir sjukare och sjukare, men någonstans inom mig har jag ändå oftast kunnat förstå till viss del varför de översminkade, datorredigerade och ibland plastikopererade töserna vunnit vår uppmärksamhet och ibland fått oss att vilja eftersträva den onaturligt släta hyn och kurviga slimmade kroppen.

Även om man förstår att det inte är naturligt så uppfattar vi det som vackert (självklart, hur mycket vi än envisas med att det är onaturligt och överdrivet så måste majoriteten av oss tycka att det är vackert, annars hade inte reklambyråerna fortsatt på samma spår i alla år).

Men när jag såg den här bilder (till vänster) när jag surfade runt på nätet efter underkläder så satte jag kaffet i halsen bokstavligt talat. För i detta ser jag INGET vackert. Hon ser ut som en orm med plasttuttar. Det ser så onaturligt ut att jag ärligt talat tror kvinnan ifråga inte existerar utan är en dataskapad varelse från topp till tå.
Att vilja ha fylliga mjuka läppar, stora glittrande ögon, bronsfärgad len hud, kvinnliga kurvor trots en annars smal kropp, långa eleganta ben.. Allt det kan jag förstå. Men INTE det där. Aldrig. Då skulle jag MYCKET hellre se ut som kvinnan till höger. Hon ser nämligen MÄNSKLIG ut. Hon har en platt mage OCH tuttar. Kurvig och kvinnlig. Nu vet jag att hon enligt många tillochmed skulle kunna klassas som tjock (vilket är skrattretande) men i mina ögon är det en väldigt vacker kvinna.


Jag grubblar väldigt ofta över om jag fått en vriden syn på vad som är för smalt eller för tjockt. Om jag nästan fått anorektiska tendenser som så gärna vill ner till 55-56kg när folk säger att jag redan är smal nog. Min Björnkille har många gånger sagt att jag inte behöver gå ner i vikt, och att han vill ha mig mjuk och go som jag är nu (och för +6kg sedan också för den delen) och absolut inte benig och hård. Har även en lätt överviktig sjuksköterska jag går till mellan varven som varenda gång påpekar att jag ser ut att ha magrat (jag hade nog tagit hennes oro på mer allvar om det inte vore för att hon även sa på det sättet när jag hade gått UPP några kilon...). I grund och bottnen VILL jag gärna ligga runt 56kg, men då ska jag hamna där för att jag äter BRA och BALANSERAT (detta inkluderar både dagligt intag av frukt & grönt likväl som en kaka till kaffet), inte för att jag bantar ner mig till det. Jag vill aldrig mer banta. Jag vill inte spendera mitt liv med att göra så mot min kropp när jag inte behöver banta, utan jag vill göra min kropp rättvisa genom att ge den vad den behöver så jag håller mig frisk och pigg.

Men jag tror inte jag fått vriden syn eller har sjuka mål för mig själv. Enligt BMI skalan hamnar jag inte på undervikt förrän vid 49-50kg, och så lite vill jag inte väga. Och när jag ser på bilder som är kända som "Thinspo" (pro-anorexia bilder och mantran) får jag rysningar av obehag. Jag tycker inte det finns något attraktivt alls med knäskålar som är bredare än låren, revben som sticker ut som vassa knivar eller en ryggrad som liknar klippiga bergen.

I och för sig.. som jag skrivit en gång för längesedan: Att svälta sig till en smal kropp är otäckt, men de som NATURLIGT har en sådan kropp, en medfödd ovanligt smal kropp, ser oftast inte otäcka ut. De brukar ha rosiga kinder och se både vackra och livfulla ut. En svulten kropp ser INTE ut på det viset. Jag påpekar detta enbart för att jag känt tjejer/kvinnor som varit naturligt pinnsmala, och de som svultit sig till det. Skillnaden är enorm, som svart och vitt.


Det här tycker jag är en bra bild över tre olika normala kroppstyper, och jag tycker alla tre är vackra.

Vad tycker ni?