Uppföljning efter Grand Mal anfallet

Insåg att jag fullständigt glömt bort att skriva något mer efter/om Grand Mal anfallet jag hade!


Jag har både fått magnetröntgen av hjärnan samt ett EEG-test. Jag var ganska orolig inför bägge undersökningarna så Björnkillen följde med mig som stöd bägge gångerna. För några veckor sedan fick jag hem ett brev där läkaren som tagit emot mig på akutmottagningen skrev att de inte hittat något utan att mitt anfall förmodligen berodde på stress och dålig sömn.

Detta borde ju varit glada nyheter, vilket det givetvis är, men jag är en person som är högst obekväm med att inte få raka svar. Visst är det en lättnad att jag inte har epilepsi, en hjärntumör eller något annat hemskt, men HUR och VARFÖR hände det då?

VARFÖR stängde min hjärna av sig, fick mig att falla ihop och krampa i flera minuter?

Jag hade kanske brytt mig mindre om det inte vore för att jag efter anfallet får headrush (yrsel, svindel, blodrusning till hjärnan) allt oftare. Ibland upp till 4-5ggr om dagen. Den ständiga rädslan av att tappa medvetandet igen har inte försvunnit... Björnkillen ser lika livrädd ut varje gång jag stapplar till och tar stöd emot en vägg eller liknande. En gång när vi skulle gå och handla så ställde han nästan in utflykten bara för att han var så rädd att jag skulle kollapsa.

Jag läste igenom inlägget jag skrev om anfallet, och inser att jag nästan glömt hela händelsen. Jag har glömt nästan allt utom det där ögonblicket, sekunderna innan jag föll ihop. Den lilla stunden är som etsad i mitt minne.

Jag skulle leta efter bakformar, mitt synfält börjar gunga, mer än vanligt, jag skakar häftigt på huvudet. Först åt höger, sen åt vänster. Det sista jag minns är hörnet på en stor trälåda med produkter. Tror det kanske var plastbyttor eller nåt. Röda lock. Det där trähörnet... Jag minns ljussättningen, jag minns hur bilden är suddig och skakig.

Jag tycker jag sköter mitt liv bra. Jag har genomgått en operation och gått ner min övervikt, jag har hittat en man jag mer och mer vill kalla både min bästa vän och själsfrände. Jag är bättre än någonsin på att sköta hushållet och laga bra mat (bättre än innan) trots att jag inte är arbetsförmögen. Jag är ju så mycket bättre än jag varit på länge! Och jag vill ha mer! I Framtiden vill jag gifta mig, skaffa hus och barn. Jag vill ha en trädgård med träd och buskar, jag vill ha ett riktigt litet hurtigt "hemmafru-liv". Men hur ska jag kunna det om läkarna säger att jag kollapsade och krampade pga stress NÄR JAG INTE ENS JOBBAR som en normal jävla svensson?! Gud så ledsen och uppgiven jag känner mig.

Nu blev det ett väldigt negativt inlägg. Men urs så det här gnager i mig mellan varven. Det är tur att jag har Björnkillen. Han fokuserar på allt jag är bra på, märker när jag är överstressad och "tar över" vad det än jag har för händer. Han säger att jag redan nu är en "fantastisk liten hemmafru" och att han tror jag kommer bli en "underbar mamma" den dagen det är dags.

Så livet är väl både fullständigt underbart även om det har sina nedgångar. Idag har jag bara haft en "headrush" vilket innebär att det varit en mycket bra dag enligt mina mått.

Förhoppningsvis kan jag träna upp min stresstolerans...

...och få det livet jag så gärna vill ha.