tisdag 22 mars 2011

Att alltid "sakna" något

Något som förmodligen är mer tabu än något annat, är väl att sakna en tid man säger sig ha varit riktigt rejält olycklig. För det är ju helt orimligt. Konstigt! Men jag kommer på mig själv ganska ofta med att sakna vissa olika faser i livet. Skeden som man förmodligen bara kan genomgå en gång, för det är just att det var unika scenarion i livet som gjorde skedet så speciellt.

Nu för tiden finns det två skeden i mitt liv som jag tänker tillbaka på med värme. EGENTLIGEN vill jag ju självfallet inte tillbaka till en tid då jag mådde dåligt, men dessa två tillfällen har varit livsformande för mig.

Det ena var när jag dumpade Spöket och de nästföljande månaderna därefter. Det var plågsamt, ensamt, dystert och så mycket mer negativt och tungt. MEN! Jag lärde mig bli självständig, jag fick tid på mig att lära känna Mig Själv som helhet. Något jag inte hade gjort under hela min tonår. Jag fick lära mig att vara stark och ta hand om Mig Själv utan att förlita mig på någon annan. Så det var ett äventyr på sätt och vis. Jag fick drömma fritt, vara rädd fritt, göra precis vad jag ville utan hänsyn till någon annan. Så även om det var en hemsk, tung, och ensam tid, så hade jag nog inte varit den jag är idag utan dom där månaderna.

Det andra tillfället var de första månaderna som nyopererad. Det låter kanske helsjukt att jag ibland längtar tillbaka till en tid då jag hade problem med att äta, var orkeslös pga näringsbrist och fortfarande inte var smal utan mitt i processen att gå ner i vikt. Men det var SÅ lärorikt! Det var SÅ spännande! Jag minns att jag för första gången på åratal kände att jag ville ut och träffa människor, men hade isolerat mig under så lång tid att när JAG väl ville vara social, då fanns det ingen att vara social med. Så det var bara jag, ensam, med mina tankar, mina matproblem osv. På ett sätt var denna tiden självfallet väldigt lycklig med tanke på viktnedgången och den påbörjade resan inåt då jag började arbeta med min självinsikt, men eftersom jag kände mig så ensam fysiskt och psykiskt (för mår man dåligt av t.e.x en op, vem förstår då? Även om jag umgicks med familj osv så kände jag mig ändå ensam eftersom nästan ingen förstod vad jag gick igenom). Men även den här tiden var så otroligt formande för mig!

Hursomhelst. Givetvis, innerst inne, är jag glad att jag inte är Där idag, vid någon av ovannämnda tillfällen. För det var tuffa tider. Men jag kan inte låta bli att ibland läsa i mina dagböcker eller titta på bilder och få en varm lycklig känsla inombords. Kanske minns jag de tuffaste och ensammaste stunderna med värme för att jag djupt inom mig är stolt över mig själv? Stolt över att jag kunde se efter mig själv utan att falla samman. Stolt över att ha blivit stärkt istället för nedbruten.


Allt detta tillbaka-reflekterande får mig även att tänka på hur man aldrig är riktigt nöjd, och hur människor har en förmåga att sakna saker som en gång Var. Flerbarnsmamman som saknar kroppen utan mamma-kilona, den hippa tjejen som saknar sitt långa ostylade hår, den tjocka som saknar tiden då hon en gång var smal... Även om man är snyggare, smalare eller har något riktigt fantastiskt i sitt liv som väger tyngre så tänker nog alla nån gång ibland tillbaka på en tid då man hade något man inte längre har.

Jag brukar för det mesta bara vara lycklig, glad och känna mig mer självsäker än någonsin över min kropp, men jag minns både vad jag saknade/längtade efter när jag vägde mer... och vad jag saknar nu när jag väger mindre.


När jag var tjock, då saknade jag verkligen att ha smala smidiga händer. Jag är tokig i ringar och vackra naglar, men sitter allt vackert på knubbiga händer med prinskorv-fingrar så känns det inte vackert. Inte för mig i alla fall.



Och nu har jag dom där smala efterlängtade händerna. Och det tråkiga är att jag sällan tänker på hur mycket jag önskat mig dessa händer. Men här har jag dom.


Det andra jag saknade när jag var större, det var att ha en hals. Nyckelben som syns lite, och en HALS. En riktigt hals utan dubbelhakor och allt det där.



Och även det har jag nu. Nyckelbenen tänker jag ofta på, för sådana har jag aldrig haft tidigare. Inte så tydliga som dom är numera, och det gläds jag mycket över. Men halsen tänker jag sällan på. Sist jag var hemma så klippte pappa mitt hår, och när han knöt skyddsplasten runt min hals så utbrast han
"Vilken kycklinghals du fått! Den är så smal att den kommer gå av när som helst!"
och jag som längtade så efter en smal hals! Jag tänker inte ens längre på att jag fått en tillslut? Heltokigt.


Men något jag tänker allt oftare på, är att jag NU saknar mina bröst. Inte som dom var när jag vägde som mest, för då var dom för stora och för hängiga. Inget vackert eller sexigt alls... Men jag saknar brösten jag hade när jag vägde runt 75kg för 7-8 år sedan.



När jag gick ner i vikt efter operationen och hamnade på 75-70kg så var brösten betydligt mindre än sist jag hade samma vikt. Av någon anledning beslutade sig min kropp för att fettet i brösten skulle fara och försvinna innan magen, rumpan osv. Det sörjer jag. Jag har alltid haft mycket av mitt självförtroende i mina kurvor, känt mig kvinnlig och sexig i klänningar och toppar som framhävde bysten utan att behöva visa för mycket av dom. Men nu är dom så gott som helt borta.

Men jag VET att jag mår bättre, är piggare och känner mig i helhet snyggare som smal med små bröst, än överviktig med stora bröst. Så egentligen har jag det bäst som jag har det. Men vissa dagar känner jag mig som en riktig pojkflicka, och gud så jag saknar brösten då.
Nu blev det väldigt mycket tuttprat och annat, men jag känner ibland att det är viktigt att understryka att vikten inte gör allt.

Jag har både läst och hört nu under en längre tid att folk säger

"Går jag ner i vikt och blir smal, då blir jag lycklig"

och visst blir så mycket i livet bättre. Det tycker jag. Men att bli smal löser inte allt. Det får en inte att känna att man är perfekt. Det kommer förmodligen alltid finnas något man är missnöjd med, saknar eller liknande.

Fick mig en tankeställare efter att ha sett Kalla Faktas program med Björnkillen, och jag satt och hackade på nästan alla deltagarna. En av deltagarna jag hackade på var tjejen som mådde dåligt över sin överskottshud på låren. Jag försökte poängtera att hon förmodligen var friskare, piggare, och även om hon fortfarande ville undvika att visa sig i bikini så hade hon förmodligen ett mer aktivt socialliv än innan.

Då sa Björnkillen
"Men älskling? Du om någon borde väl förstå? Varenda gång jag rör vid din mage så spänner du dig. FORTFARANDE efter alla dessa månader!"

och jag kände mig genast dum. För han har ju rätt. Vem är jag att säga att någon inte borde må dåligt över sitt utseende när jag själv har ganska grava komplex? Förvisso har jag förutsatt mig att leva med kroppen jag har och älska den för vad den är, men det betyder inte att jag tycker jag är vacker. Det betyder ju inte att andra ska nöja sig, för jag kan omöjligt veta hur pass mycket deras komplex påverkar deras vardag.


Har ni gått upp i vikt och saknar något speciellt från en tid då ni var smalare?
Eller har ni gått ner i vikt och saknar något från er tid som tjock?

14 kommentarer:

  1. Ja gud ja! Jag saknar mig själv. Min självkänsla, min spontanitet, min utåtriktade sida. Den lite galna jag som gjorde, inte tänkte.
    Jag längtar efter att få se mig själv i spegeln igen...

    SvaraRadera
  2. Hej, jag ville berätta att jag också börjat blogga på Blogspot. Jag hette Daisy på Aftonbladets Blogg innan :)

    Känner igen mig i det du berättar. Fast för mig är det ju tvärtom mot dig, då jag alltid brukade vara smal och nu är tjock. Händelserna är dock desamma! Maten kom genom min mun. Chips, kakor, glass, godis... ja, du vet.

    Kanon blogg. Tipsade en kompis som nyss genomgått en GBP och hon hyllade din blogg :)


    Kramiz

    SvaraRadera
  3. Duktigt gjort av dig.Jag förstår dig det där med jojjobantning.Jag vill också bli smalare för hälsans skull,men det verkar vara svårt att få tid till en sådan operation som du har gjort.Som jag också skulle vilja göra,för som sagt för hälsans skull.Lycka till och du kanske har tips och råd och hur jag ska tillväga,vet ju inte om jag får göra sådan operation bara.Kram tessan

    SvaraRadera
  4. Jag hoppas jag ska få mer självförtroende och tycka om mig själv mer,om jag får hjälp med att gå ner i vikt.Sedan så är jag så trött på att gå jämt upp och ner i vikt hela tiden.Jag har svårt att gå ner på egen hand,eftersom jag går upp alla kilon igen.Jag vill gärna få en sådan operation,men vet att det är så svårt att få beviljad sådan operation.Kram och lycka till med all viktnedgång och hoppas det blir som du vill och att du behåller viktnedgången som du vill.För det är säkert svårt ändå med alla frestelser i världen.Kram tessan

    SvaraRadera
  5. Tack för din kommentar inne hos mig, det värmde verkligen :)

    Vill gärna sätta dig som favorit och ska göra det så fort jag arbetat mig runt problemet att hitta just den funktionen.

    Tjingeling!

    SvaraRadera
  6. Oj oj det här var ett tungt ämne. Jag väger absolut max ca 125 kg. Jag har aldrig känt mig så motbjudande som nu. Jag längtar tillbaka till då jag vägde ca 75 kg. Det är sorgligt att utseendet ska ha en sådan makt över den. Nu ser ju världen ut som den gör och det finns många idioter som också hatar och äcklas av ens stora kropp. Men vem har bett om deras åsikt?! Jag hoppas att jag kommer tillbaka till min drömvikt igen. Nu äter jag mediciner som delvis är boven i dramat men det går väl inte att skylla allt på det. Jag tror att man oavsett vikt måste försöka acceptera hur man ser ut. Det är svårt men man missar ju så mycket av det goda annars om man bara drar sig undan.

    SvaraRadera
  7. Jag saknar några saker. Håller på att gå ner i vikt men har inte alltid varit fet. Så det jag saknar från när jag var smal är mina ben, dem var supersmala och jättefina! Sen så är jag en helt annan person nu när jag är fet än när jag vägde 40kg mindre, och jag saknar självkänsla mm. Jag orkar ingenting nu heller, blir trött o slut av ingenting.

    Jag har vägt 125 kg som var min maxvikt. Nu väger jag lite mindre, inte under 100kg än, fast snart. Däremot så känner jag att mina bröst är på väg att försvinna för gott. Har alltid haft a-kupa så jag har alltid vetat att brösten kommer bli minimala i samband med att jag går ner :P Men ändå så är det lite jobbigt och jag saknar dem redan för jag märker att dem blir mindre och mindre.

    Men jag försöker se det som en positiv sak, och så kommer jag ju tillslut få tillbaka mina efterlängtade smala ben också!

    Vill bara säga att det är jättestor skillnad på dig, grattis! Blir så glad att se det, det gör mig ännu mer motiverad att se andra lyckas! :)

    SvaraRadera
  8. Åh så bra skrivet speciellt:och visst blir så mycket i livet bättre. Det tycker jag. Men att bli smal löser inte allt. Det får en inte att känna att man är perfekt. Det kommer förmodligen alltid finnas något man är missnöjd med, saknar eller liknande.

    För att svara på dina frågor.
    1. Jag har gått upp mycket i vikt. Det jag saknar med att vara smal är att kunna shoppa vilka kläder jag vill. Men jag saknar inte hur jag mådde. Jag mådde jättedåligt psykiskt när jag var tonåring och inte var tjock.

    2: Jag har nu gått ner 17 kg och det jag kan saknar är att jag inte stannade av min viktuppgång tidigare. Det tog mig massor av kgs viktuppgång att komma att jag faktiskt älskar mig själv som den jag är.
    Så nu är jag mitt emellan.

    Mitt emellan smalheten och tjockheten. Vad jag längtar efter är att bli dömd på arbetsmarknaden som en smal tjej, att min kropp ska bli tillräckligt smal för att underlätta för min rygg att leva. Jag har fått fyra diskbråck. Och kunna köpa nya kläder.

    Jag har gjort det klassiska saken, köpt kläder i en mindre storlek, Som är ett big nono för mig i vanliga fall. Men den här gången vet jag att jag kommer komma i min storlek om ett tag. Jag har inte gett upp min viktnedgång än och jag har ändå hållt på att livstilsändrat sen i juni 2010. Så jag vet att det kommer fungera.

    SvaraRadera
  9. Nar jag flyttade utomlands for 1.5 ar sedan sa vagde jag 100 kg och jag har nu gatt ned till cirka 69 kg. Jag ar nastan vid mitt mal men som du sager ar det konstigt att inse att man har de sakerna man alltid velat ha: smala armar, smal hals. Det ar konstigt nar man ser sig sjalv pa bild och tanker att det ar sa dar jag alltid velat se ut. Det ar svart att forsta att jag ar dar nu, ibland sa tror jag att jag fortfarande vager 100 kg. Men det galler val att man blir van vid det.

    P.S.
    Alskar den har bloggen,
    du beskriver alla de kanslor som jag har och det ger mig sjalvinsikt.
    TACK!

    SvaraRadera
  10. Du skriver så j-a klokt! Håller med dig i allt, vad mer finns att säga liksom...

    Kramen i

    SvaraRadera
  11. Hej!
    Jag vill börja med att säga att jag tycker du är så stark.
    Jag började banta förra året i mars, ungefär ett år sedan nu. Jag är 16 och bara längtar att få leva mitt liv. Jag har gått ner 35kg och är gladare än någonsin. Jag hörde alltid "bara du är smal är du lycklig" och visst, det stämmer till visso men som du själv skriver det finns alltid något man inte är nöjd med, tyvärr. Men allt kommer ju inte gratis så jag skulle vilja fråga dig hur du fick bort dom sista 7kg och hur du fick bort alla ciluiter, opererade du dig? jag undrar också hur du lyckade med att få bort det sista lösa som hänger? jag är så olycklig på grund av detta. Du inspererar mig verkligen! Så tack!

    SvaraRadera
  12. Känns ganska normalt att sakna och tänka på saker som varit... Och önska saker för framtiden med. Det gör nog alla!

    Jag kommer inte på något specifikt direkt. Eller ja, när jag vägde 20 kg mer ville jag att mina lår inte skulle ta i varandra. De tar fortfarande i varandra lite och skaver aningen på sommaren om man skall vara barbent. Men inte som förr och det är jag glad över!

    SvaraRadera
  13. När jag träffade min kärlek så vägde jag 8-10 kilo mindre jag saknar mina jeans.... mina rump jeans, jag råkade köpa andra jeans å VIPS så gick jag upp alla sambo kilon.... jag har dock vägt nästan 90 en gång i tiden å nu mår jag BAJS av att "bara" väga 75 men ändå... Det är jag som har alla gropar i låre det är jag som har ENORMA tuttar så jag log inombords då jag läste om dina bröst själv skall jag operera bort mina jätte F+ i augusti så då är det väl oxå något jag saknar..

    Din blogg är UNDERAR attläsa du inspirerar nog många fler än du tror.

    Kram på dig tjejen å fortsätt blogga!!

    ///E

    SvaraRadera
  14. Du skriver så man fastnar, vill läsa mer bara ;)) Heja Fattie du rockar

    SvaraRadera