Att kliva in i sitt förgångna...

Jag försöker titta igenom första säsongen av Biggest Loser (USA) för att finna inspiration. "Kan dom så kan jag" ungefär, för vad är mer sporrande än att se folk kämpa sig förbi sina hinder och mentala spärrar?

Något jag glömt, som jag inte längre tänker på är hur mycket lättare det faktiskt känns att röra sig. Hela mitt första år då jag gick ner i vikt så kunde jag känna förändringen varje vecka, hur jag blev smidigare, hur det blev skönare att vara ute och gå osv. Men nu är jag så van vid den här kroppen jag befinner mig i att jag glömmer hur det kändes att bära på så många mer kilon.

Hursomhelst, jag tittade på Biggest Loser då det dök upp en tävling där de deltagande skulle spring-tävla mot sig själva, genom att bära en väst som var fylld med samma tyngd de hittills gått ner under tävlingen. Utan att tveka en sekund utbrister jag

"Det där skulle jag vilja prova! Att lyfta all vikten jag gjort mig av med!"

varpå Björnkillen tittar på mig, sliter sig från sin dator och går sin väg. Jag fortsätter titta på programmet då han återvänder med hela sin dykutrustning. Syrgastuben fastkopplad på dräktens rygg, tyngder fastspända på fronten osv.

"Kom nu älskling"

Sa han med sitt bredaste flin och börjar hjälpa mig att kränga på mig åbäket till dykdräkt han håller i. När jag sedan ställde mig på vågen fullt iförd dykutrustningen visade det sig att det fortfarande fattades 16kg för att det skulle räknas som att jag lyfte all tyngd jag gått ner, men att bära upp de 36 kilona utrustningen vägde var prövning nog..



Jag orkade nätt och jämnt stå upprätt och när jag provade att sätta mig ner så lyckades jag inte resa mig igen - utan hjälp. Har jag verkligen burit en sådan här tyngd på min kropp DAGLIGEN? - och egentligen 16 hela kilon YTTERLIGARE?! Det är ju inte konstigt att jag hade ont i ryggen dagligen och att mina ben värkte som om någon stuckit in knivar under mina knäskålar...
Men dräkten och utrustningen simulerade inte bara tyngden jag en gång bar på min kropp, utan påminde mig smärtsamt om hur jobbigt det var för mig att röra mig för två år sedan. Att ta på sig byxor, knyta skorna, ta sig upp från sittande ställning på golvet... Allt kom tillbaka som en hård käftsmäll. Gummit gjorde att alla mina rörelser blev sega och mötte på motstånd, vilket fick mig att minnas hur trött jag var i min lemmar förr...

Björnkillen föreslog att vi skulle ge oss ut och springa medan jag fortfarande hade dräkten på mig, men jag avböjde.

Men vad som var häftigt var när jag faktiskt tog av mig all utrustning och bara hade själva dräkten kvar på (som jag gissar väger en del den med), för jag kände mig så lätt att jag trodde jag skulle lyfta från golvet. Vetskapen om att jag inte behövde bära den där tyngden längre, att jag faktiskt gjort mig av med "fettdräkten" jag burit i så många år... det är obeskrivligt. Jag hade glömt hur tungt, dystert och vidrigt det var att behöva bära all den där vikten varenda dag - och idag är jag tacksam på ett förnyat sätt känns det som. Jag har blivit påmind än en gång över hur tacksam jag faktiskt är.



"Nå Fattie? Tänker du någonsin bli sådär stor igen?"

frågade Björnkillen medan han hängde tillbaka all utrustning, och det enda jag kunde svara efter dom 15 minuterna i dräkten med tyngderna var:

"över min döda kropp"