Som en nykter alkoholist...

Jag är besviken på mig själv, otroligt besviken. Och om jag inte tar mig i kragen kommer jag fortsätta vara besviken på mig själv, kanske livet ut.


Det första året efter min operation var jag så duktig med maten, kanske är det självgott att säga så, men jag var faktiskt otroligt duktig tycker jag. Snabbmat åt jag kanske en endaste gång varannan månad, läsk drack jag endast om det var fest med drinkar, popcorn var den enda formen av snacks jag tillät mig att äta -och jag fick enbart äta det om jag gick på bio (vilket kanske är.. 2-4ggr per år?). Godis, chips, choklad och allt det där hade jag totalförbud mot. Noll tolerans. Bullar och kakor fick jag ta EN av om jag var bortbjuden på fika, men bara då, jag köpte aldrig hem det.



Det var ett balanserat liv för mig. Jag hade aldrig något onyttigt hemma och kände mig därför duktig och sund, och dessutom kunde jag äta en kanelbulle med gott samvete när jag var bortbjuden på fika, just för att jag bara tog en, och för att det kanske var en bulle/kaka varannan vecka det var frågan om.

Jag åt knäckebröd, frukter, fibergröt, riskakor, små matportioner, jag började äta sallad för första gången i mitt liv och jag såg till att mina pålägg oftast var proteinrika. Min mage var glad, mitt sinne var skarpt och kroppen fick mer ork! Jag saknade inget, jag suktade inte och sörjde inte, för jag mådde bra.


Så... när jag såg chipsskålen på midsommar 2010 och undrade tyst för mig själv

"Skulle jag ens tycka om chips om jag provade det? Nu efter ett helt år..."

var jag så stenhårt säker på att jag hade kontroll. Jag var fri från mitt mat och godis-missbruk, jag hade ju varit "ren" i ett helt år och saknade det inte ens! Så hur mycket skada kunde ett ynka litet chips göra? En enda smakbit för att se hur magen skulle reagera, för att se om jag ens tyckte det var gott?

Detta enda chips jag stoppade i munnen, raserade allting jag byggt upp under det senaste året.


Jag vägde 56kg (jag hade stått still i vikt hela sommaren, jag försökte varken gå ner eller upp för jag trivdes bra på den siffran) där i Juni-hettan då jag stoppade chipset i munnen, och lagom tills november åt jag både chips, godis, kakor, läsk, energidrycker och hade gått upp till 64kg. Det är 8kg på 5 månader... Inte för att jag tycker 64kg är mycket, det tycker jag inte. Men det är en ohälsosam viktökning, och kroppen kändes inte sådär frisk och pigg som den hade gjort för några månader sedan.



Min mamma sa en gång till mig när jag var tonåring

"Att vara överviktig och ha ett matmissbruk är nog lika illa som att vara alkoholist. Men alkoholister har en fördel vi matälskare inte har, och det är att de kan sluta HELT med det som gör dom sjuka. Men såna som vi, vi kan inte sluta helt. Man kan inte sluta äta helt och hållet.

Att säga till en tjock att de ska fortsätta äta men mycket mindre och annorlunda saker, det är ju som att be en alkoholist sluta dricka starksprit, men fortsätta dricka tre folköl om dagen"

och jag tror verkligen att hon har rätt. Jag hade inte kontroll, jag var inte fri. Jag balanserade på en knivsegg mellan min självsäkerhet och min brist på självdisciplin.



När jag är som mest sugen på godis, då brukar jag tänka att jag vill (liksom många som skrivit till mig) fortsätta äta godis, men i små mängder och kanske bara på helgen. Jag vill ha kontroll över mitt godisätande.

Andra dagar... som idag när jag känner mig så otroligt besviken på mig själv, då önskar jag att jag hade en tidsmaskin så jag kunde åka tillbaka till midsommar förra året och antingen banka skiten ur mig själv eller försöka varna mig för vad mitt beslut om det där enda chipset skulle innebära.

Jag har hittills försökt sluta på nytt med godiset säkert 4 gånger nu, men misslyckats varenda gång. Jag hoppas att jag lyckas tillslut. Jag hoppas jag hittar den där viljan och styrkan igen. För jag kanske pendlar mellan 56 och 58kg i vikt, men kroppen känns ändå inte sådär pigg och frisk som den gjorde förra sommaren... Den är nog inte siffran på vågen som avgör hur jag mår, det är nog vad jag stoppar in i truten som väger tyngst...

Jag har nog aldrig ångrat något så djupt och innerligt som det där chipset...

Har ni någonsin fattat ett beslut som verkat harmlöst för
stunden - men som fått stora konsekvenser längre fram?