Blandade tankar

Blandade tankar som snurrar...

Det märks kanske mer och mer här i bloggen att jag använder den som ett sätt att ventilera tankar kring hela livet och inte bara vikt, kost och träning. Jag tar upp mitt förflutna, min kärlek till familj och vänner, kärlekstrubbel och tv-program som jag för tillfället fastnat för.

Idag har jag hunnit tänka över tre saker.

För det första tycker jag amerikanska Biggest Loser motbevisar något jag alltid fått höra är omöjligt: Nämligen att gamla människor (kanske inte 90åringar direkt dock..) är fysiskt hindrade från att träna och att deras kroppar är oförmögna att gå ner i vikt. I detta program har man fått se svart på vitt hur två äldre män, båda med MYCKET fysiska åkommor och hälsoproblem tappa en ENORM viktmassa på rekordkort tid med hjälp av rätt kost och hård träning (givetvis anpassad så att de inte skadar sig ytterligare utan istället stärker sina kroppar). Jag har själv föräldrar som är till åren och med en hel del stora hälsoproblem, och jag kan inte ens försöka föreställa mig att dom skulle åka till ett gym och träna. Men frågan är om jag har fel, om jag som själv alltid varit så självömkande och alltid förstorat upp fysiska krämpor till löjliga nivåer på ett sådant sätt att jag projicerar detta på dom jag älskar. Finns det någonsin SÅ stora hälsoproblem att man faktiskt inte KAN träna på något sätt alls förutom långsamma promenader? Verkligen? Jag börjar faktiskt tvivla...



Dagens andra fundering gäller levnadsstandard. Jag själv har en så ofantligt låg inkomst att jag inte har råd med ett gymkort, vissa månader inte har råd med busskort och absolut inte har råd med nya kläder, skor och liknande. Mina möbler är ifrån myrorna, hela min garderob är köpt på rea eller tillochmed rea på reapriset. Maten inhandlas utan undantag på Willys och jag unnar mig sällan färska varor utan håller mig till torkat, konserverat och fryst. Den här livsstilen känns vissa dagar otroligt tuff, så tuff att jag bryter samman och inte vet hur jag ska bete mig. Andra dagar känner jag mig tacksam att jag har något alls. När jag för några år sedan gick till socialen så klev jag alltid in på min socialsekreterares kontor med ett leende och tackade både henne och hennes arbetskamrater för det ekonomiska stöd jag fick. Dom såg alltid lika snopna ut och tillslut fick jag höra att jag var en av ungefär tio i mitt län som faktiskt alltid kom i tid, aldrig avbokade och att jag dessutom stack ut ur mängden eftersom jag visade ödmjukhet och tacksamhet gentemot dom - dom som är vana vid att ses som skurkar och bli utskällda eller "påhoppade". Dagar då man verkligen verkligen vill ha något, då är det tufft. Jag kan bli som ett barn och börja gråta eftersom det känns som att jag är fast i den här sitsen för evigt. Andra dagar känner jag en djup tacksamhet över att jag har en säng att sova i, mat att äta och människor i mitt liv att älska. Om jag fick välja mellan pengar eller kärlek så skulle jag utan att blinka välja kärlek, för jag överlever inte utan människor som förstår och lyfter upp mig i tunga stunder. Det är mer värt än vad som kan köpas faktiskt.



Och tillsist tänker jag på relationer. Inte kärleksrelationer som i föregående inlägg utan relationer i allmänhet. Hur svårt det EGENTLIGEN är att faktiskt förstå andra människors situationer och deras val i livet, kombinerat med vad både jag själv och många andra gör trots detta: Lägger sig i och "ger goda råd" utefter SITT EGET och inte den andres perspektiv. Jag har folk i mitt liv som ska lägga sig i min situation hela tiden, och det tär på mig. Jag kan känna mig lycklig och tillfreds men sänkas på två sekunder av att någon utomstående ska poängtera allt dåligt eller tvivelaktigt med mig och mitt liv. Samtidigt som jag vet hur mycket detta tär på mig, så har jag svårt att låta bli och göra detsamma mot dom jag själv bryr mig om. För om dessa människor enligt Mitt perspektiv förmodligen mår dåligt (fast dom inte visar det) eller kommer fara illa av något de själv inte ser varningstecknen för - då vill jag ingripa. Jag försöker lära mig mer och mer att INTE lägga mig i, att låta alla leva på sitt eget sätt och efter egna önskemål. Men det är svårt.



Ps. Igår fick jag syn på en gammal bekant på bussen. När jag kände henne var hon smal och en inspiration - någon jag sökte mig till för att få stöttning och peppning - då hon själv vägt ungefär 20kg mer och lyckats gå ner denna övervikt. Det hela slutade dock med att hon läxade upp mig pga mitt val att göra operation. Hon slog ner hårt på mig och fick mig att känna mig mer misslyckad än någon någonsin fått mig att känna i mitt liv. Men igår på bussen, var hon inte smal längre. Jag vet inte hur mycket hon gått upp, men hon nästan vaggade fram. Och jag som predikat om hur jag inte ens skulle önska min värsta fiende övervikt eftersom jag vet hur plågsamt det är att kämpa med vikten - upptäckte att jag satt och mös vid åsynen av henne. Jag gladdes åt hennes elände. Jag vet inte om det gör mig till en hemsk människa, men tillochmed nu såhär många timmar senare så sitter jag och tänker "Karma".