Komplicerade relationer

Jag blir inte klok på killar.

Spöket är väl praktexemplet, att bete sig som en skit och behandla mig därefter, att vilja vara kvar fast han uppenbarligen inte älskade mig längre och sedan höra av sig och riva upp gamla sår, för att sedan spela nonchalant och självgod när jag väl träffade honom.

Sen har vi Fräknigasnubben. Spökets kompis som jag varit vän med genom alla åren via internet. Vi har haft långa och djupa diskussioner och rent allmänt tyckt om den andres sällskap. Honom gick jag och förälskade mig i för 1,5 år sedan. Vi började flörta och ha oss, men i slutändan ledde det ingen vart eftersom han tillslut sa rakt ut att han inte var intresserad, så vänskapen återgick till det ursprungliga chattandet via internet istället.

Därefter dök Sommarkillen upp, killen som var from som ett lamm och lika mesig som en dörrmatta. Fylld av skuldkänslor för att ha utnyttjat honom för att slippa vara ensam så dumpade jag honom, och han förvandlades omedelbart till en klängig efterhängsen hundvalp som sedan övergick till ett slags sms-mejl-och-telefon terroriserande monster som faktiskt skrämde mig.

Och nu...

Nu har jag äntligen hittat rätt känner jag. jag har min Björnkille som jag bor med, som jag planerar en framtid med, som jag pratar hus, barn, drömmar och intressen med. Som får mig att le varje dag, som säger att han älskar mig varje dag. Som är ENKEL att ha och göra med, som jag kan vara på samma nivå som, bli osams med för att sedan bli sams efter att ha diskuterat igenom osämjan. Nu har jag hittat Honom med stort H och vill leva ett enkelt och tryggt liv.

Då plötsligt ringer FräknigaSnubben en dag och vill ses över en fika. Jag tar en fika och promenad med honom, och inser hur lycklig jag är åt att det INTE blev något för 1,5år sen, eftersom vi inte alls "klickar". Han är en bra vän, vi har intressanta diskussioner, men i verkliga livet (och inte bakom en skärm) så var det rentav plågsamt att umgås. Långa pinsamma tysta stunder, meningsskiljaktigheter, sarkasm och en dundrande brist på leenden och skratt fick mig att fullkomligt springa hela vägen hem och kasta mig i famnen på Björnkillen som är så varm, kärleksfull och full av leenden och skratt.


Men så ringer FräknigaSnubben dan därpå, och när jag säger att jag är ute och promenerar med min Björnkille så säger han snabbt att han bara ville kolla läget och lägger på. Detta upprepas ett antal gånger och varje gång jag frågar vad han EGENTLIGEN vill så säger han bara gång på gång att han "bara kollar läget". Allt eftersom blir samtalen från FräknigaSnubben längre och längre. Han pratar bara strunt, frågar om min dag och berättar om sin. Han fäller sarkastiska kommentarer om min Björnkille och avslutar vartenda samtal med att vi hörs om "nån dag" eller "snart igen". När jag avvisar hans samtal eller struntar i att svara så låter han anklagande och ledsen nästa gång han ringer eftersom Jag inte ringt upp Honom.


Mitt syskons teori är:
FräknigaSnubben började grubbla på om han hade känslor för mig, övertalade mig till en fika och kom fram till att han har känslor och väljer nu att försöka fånga mitt intresse genom att höra av sig ofta.

Min mammas teori är:
FräknigaSnubben är en såndär kille som inte förstår att han vill ha en tjej förrän hon blivit upptagen, och nu när jag är i ett seriöst förhållande så ältar han att "Han inte tog mig när han hade chansen". Därför hoppas han att det ska skita sig med Björnkillen så han får en ny chans och ligger därför i.

Björnkilles teori är:
"Han verkar onekligen kär i dig. Man ringer inte någon så ofta på det där sättet om man inte är intresserad"

Och jag har inte en susning...

Jag har försökt vifta bort detta beteende. Jag har försökt låta bli att svara alla gånger i hopp om att hans potentiella intresse ska svalna successivt, men inatt blev det droppen när han ringde 01.30, och hans enda svar när jag frågade direkt "Varför ringer du mitt i natten?" var att han hade druckit.


VAD ÄR DETTA FÖR SKIT?! När jag vill ha dom är dom inte intresserade, när jag gör slut och säger på skarpen att jag vill ha NOLL kontakt ringer de som tokar tills jag överväger att polisanmäla dom och när jag ÄNTLIGEN hittat en fin kille och får till en lugn, stabil, kärleksfull tillvaro så ska min lilla lyckobubbla skakas till bristningsgränsen av någon som insåg bara något år försent att han kanske var intresserad trots allt?

GIVE ME A BREAK!

Jag trodde det var vi tjejer som skulle vara invecklade, efterhängsna och jobbiga? Killar skulle ju vara enkla, sitta på ändan och dricka öl och inte kunna bry sig mindre om känslor eller nåt... Okej. Det där var fördomsfullt med GUD så less jag börjar bli på detta.

Om Björnkillen dumpar mig så flyttar jag till en bunker utan mottagning och ingår i kyskhetslöfte eller nåt..

Egna erfarenheter av detta eller liknande?
Några tips för hur fanken man ska hantera såna här saker?
För jag har inte en aning!