Möta sin rädsla

Jag var ute i ett ärende igår och gick förbi affären jag kollapsade inne i, i december. Jag tänkte först inte gå in, av någon anledning har jag inte velat åka dit sedan det hände, men så ångrade jag mig i sista stund, vände och traskade in.

Det var surrealistiskt.

Det luktade som sist, det såg likadant ut (minus alla julprylar). Det började nästan omedelbart att gunga i huvudet på mig och jag tog grepp om närmsta produktpall för att blunda och ta några djupa andetag. Det tog mig säkert en halvtimme att långsamt hasa mig igenom butiken.

Jag hittade direkt hörnet. Pallkrag-hörnet som var det absolut sista jag såg innan jag vaknade upp på golvet med ambulanspersonal runt mig. Jag stirrade på det som om det var en giftorm. Det kändes lika farligt som en giftorm.


Det kändes som om någon drogat mig samtidigt som luften trycktes ut ur mina lungor av ett järnband runt bröstkorgen. Som om jag inte kunde andas. Jag var så nära gråten hela tiden att jag fick stanna till gång på gång för att lugna mig. Jag bet ihop käkarna så hårt att jag började få huvudvärk.

Lagom tills jag gått runt hela butiken kunde jag nästan andas normalt igen och det hade slutat gunga så häftigt. Jag hade gått igenom affären utan att gråta, behöva sätta mig eller svimma. Affären var helt ofarlig. Nu hade jag bevisat det för mig själv.


Jag får sällan riktiga panikattacker, men igår fick jag definitivt en. Att en plats, en affär, ett minne - kan göra mig så fullständigt vettskrämd och panikslagen känns läskigt.

Ibland när folk i mitt liv har antytt att jag bara är lat eller oerfaren, när de har tvivlat på att jag är såpass känslig läkare och andra konstaterat att jag är - så har jag själv också börjat tvivla. Börjat undra om jag kanske överdriver, om jag förstorar upp situationer som egentligen inte är särskilt farliga. Men gång på gång blir jag överbevisad av min egen kropp och själ, varje gång jag försöker knipa igen om hur jag mår och plåga mig igenom olika skeden och situationer så får min kropp tillslut nog och säger ifrån på ett eller annat sätt. Tidigare har det varit utbrändhet, djup depression och nu senast så stängde hjärnan helt sonika av sig en stund.

Just precis nu känns det som att jag accepterat vad jag klarar och inte klarar. Just nu känns det som att jag vet hur jag bör leva för att må som bäst och för första gången i mitt liv har jag haft ett samtal med en läkare/psykiatriker som jag faktiskt höll med, förstod och lyssnade på utan att tänka hånfulla saker som att hon/han var en kvacksalvare som bara måste stämpla varenda själ han/hon möter på. Jag är givetvis sorgsen till stor del för att just den här delen av livet är som den är, men på ett annat sätt känner jag mig lättad över att äntligen ha kommit till ro med det - accepterat det.

Vad som gör ont i mig är när andra inte accepterar det. När andra inte lägger ihop två och två. Jag hade enligt dom en slapp och kravlös tillvaro - men föll ihop i ett epileptiskt anfall pga stress, och ingen reagerar. Ingen tycker att det är den varningsklocka det faktiskt var. Nej det var bara en SLUMP. Det hade inget med stress att göra - för lilla Fattie har inget att stressa över.

Urs så bitter jag känner mig.
Fast nu är jag orättvis. Både Björnkillen och några närstående förstår, förstår och accepterar detta. Jag har väl helt enkelt hakat upp mig på dom som vägrar att förstå, eller blundar för det.

Jädrans. Inom loppet av två dagar har jag nu lyckats tala emot mig själv. Först att vara skadeglad (som jag predikat om att jag inte är och att andra inte borde vara), och nu kliver jag in i "offer-rollen" jag tidigare dömt ut här i bloggen.

Buhu vad synd det är om mig...

Nej. Nu får jag faktiskt rycka upp mig. Jag har en fin kille som accepterar mig och mina knasigheter, jag har själv funnit min plats tillslut även om den var annorlunda från vad jag hoppats på och jag har så mycket annat att glädjas för. Inte kan jag sitta här och sura!

Jag tänker gå och lägga mig med ett leende på läpparna! Sådeså!