Den yttre fasaden

Idag sitter jag och tänker på skönhet och vår yttre fasad... För även om allas egentliga mål borde vara en frisk och stark kropp, så är det idag inte särskilt högt upp på listan. En alltför stor fokus läggs ju på SKÖNHETEN i det yttre skalet snarare än VÄLMÅENDET på insidan. Lite grann som med det sociala samspelet. Hur många försöker inte visa upp en imponerande fasad utåt (karriär, relationstatus, ekonomi etc) hellre än att leva som man helst önskar och skulle bli lyckligast av oavsett vad omvärlden skulle tycka ?

Är det inte skrämmande att hela livet har fokus på det som syns utåt? Hur smal man är, hur snygg man är, om man är välutbildad med högavlönat jobb osv?

Jag gick här i dagarna och verkligen grämde mig över hur misslyckad jag känner mig ibland.
Jag har exempelvis två manliga gamla vänner från tonårstiden varav en är färdigutbildad pilot (och nu är bosatt i de varmare regionerna i världen och har givetvis jobb som pilot åt stora passagerarplan), och den andra är mitt uppe i sin läkarutbildning och kommer vara färdig läkare inom några år (och förmodligen genomgå hela utbildningen som toppelev i sin klass, för det har han alltid varit genom hela livet). Utöver dom två så får jag jämt och ständigt höra om hur gamla kvinnliga bekanta förlovar sig, gifter sig, köper hus, har fått barn eller är mitt uppe i graviditeten.

Och för mig har det alltid varit så självklart att allt sådant här åstadkoms med ett leende inombords personerna. Att allt detta är verkligen vad de vill och att det görs av ren vilja och genuin lycka. Detta är vad de allra högst önskar av livet.

Men så en dag... Jag mötte på en gammal bekant på stan som jag visste var gravid. Jag gick fram och hälsade glatt och gratulerade henne till den kommande bebisen, varpå hon såg otroligt obekväm ut och utbrast
"tack.. och jag ska gifta mig nu på fredag!"
vilket givetvis var jättekul tyckte jag, om hon hade haft en tillstymmelse av glädje i rösten eller ansiktet. Jag tyckte mest av allt det lät som en bortförklaring, eller ett försök till att sopa något under mattan. Först blev jag förvånad över tonfallet, ett bröllop var väl underbart?
Men så insåg jag att den här kvinnan är en djupt troende kristen, och jag minns hur strikt hon alltid varit och hur hårt hon hållit på "reglerna" inom sin religion. En graviditet INNAN giftermål innebar ju givetvis att hon "levt i synd" enligt sin egen tro. Jag kunde inte låta bli att undra om bröllopet blivit bestämt så gott som på minuten hon fick reda på sin graviditet.

Jag börjar ifrågasätta mer och mer hur många det är som faktiskt gifter sig, skaffar barn och utbildar sig för att det är vad som förväntas av dom, för att det är vad som ser bra ut på utsidan av fasaden - för att väldigt många förknippar bra jobb, familj och allt det där med lycka, även om det inte alltid är vad man själv vill?

Nu låter detta kanske snedvridet, och jag menar givetvis inte att det inte finns någon som vill ha allt detta, jag grubblar väl mest på om alla verkligen vill ha det när dom får det eller väljer att genomgå det? Hur många hade egentligen velat vänta med flertalet av ovanstående punkter för att genomgå dom faserna senare i livet, men blivit påtryckta av samhällets idé om vad "Lycka" är och därför påskyndat processen?


När jag jämför min yttre fasad med alla dessa "Lyckliga" gamla bekantas, då framstår jag som högst olycklig och misslyckad. Jag är inte gift, väntar inte barn, varken jobbar eller studerar. Jag är enligt allt sunt förnuft "Olycklig".

Men så tänkte jag efter. Jag har tid till att ägna mig åt mitt skrivande (vilket är vad jag hoppas på att få jobba med i mitt liv), jag är tillsammans med en kille som jag älskar otroligt mycket, jag har tagit mig ur svackor, motgångar och ohälsa och arbetar mig fortfarande framåt och njuter av mina framsteg även om det går långsamt. Och när jag tänker på När i livet jag vill skaffa barn så inser jag att det är INTE nu. Givetvis vill jag ha barn en dag, men det får ske när jag känner mig mer stabil och till ro i mitt liv, när det känns rätt.

Så vad är det jag saknar? Vad har jag för skäl till att vara "Olycklig"? Inget. Precis just nu i detta skede av mitt liv, har jag allt som jag vill ha. Om några år vill jag säkert ha mer, men just nu saknas mig inget direkt.

Det enda som gör mig olycklig är att jag ständigt blir intvingad i rollen som misslyckad och olycklig enligt andra. Att det inte är okej att vara nöjd och lycklig när man är i min sits. Detta gör att jag ständigt känner ett behov av att rättfärdiga mig själv och mina egna drömmar, att jag måste ursäkta min livsstil och alltid alltid alltid nämna något i stil med att jag jobbar mig uppåt och ur min sits.


Jag hoppas att jag har fel i mina tankar kring att många gör saker för att se bra ut i sin yttre fasad som omvärlden ser. Jag hoppas verkligen att människor jobbar med något de brinner för, gifter sig med någon de är tokförälskade i (snarare än för att partnern vore ett gott parti utåt sett), och skaffar barn när de känner sig redo och längtande (än när de är stressade och pressade).



Och för att återvände till den mer fysiska biten. Att vara VACKER snarare än VÄLMÅENDE. När jag gjorde min operation och började rasa i vikt så fick jag mängder med komplimanger och folk blev otroligt imponerade av min förändring. Majoriteten undrade inte ens hur jag gick ner (förutom de som själva kämpade med vikten, de frågade givetvis). De brydde sig inte om ifall jag åt rätt och tränade, om jag börjat svälta mig själv eller tagit till destruktiva metoder. Nej allt de brydde sig om var resultatet, det som SYNTES utåt sett. För ett drastiskt viktras för en fet människa var automatiskt förknippat med status, framgång och lycka. Vad som sedan pågick bakom denna yttre fasad av framgång rörde dom inte i ryggen.

Jag har börjat titta på folk när jag är ute, på stan, på bussen och överallt. Om man tittar ingående på folk, så inser man att kvinnor i majoritet ALLTID har färgat hår. De senaste tre veckorna har jag hittills bara stött på gamla tanter eller småbarn med sin naturliga hårfärg. Diskuterar man hårfärg med kvinnor idag så säger väldigt många att de har fult "råttfärgat" hår naturligt och därför valt att färga. Men tittar man noga i rötterna på dessa kvinnor stämmer det inte alltid, de kan ha ljusbrunt hår med guldskiftningar eller askblont hår med kalla inslag som framhäver deras ögon. Men den naturliga skönheten har gått förlorad.

Men utöver smink, hårfärgning och dylikt så ligger ju den största fokusen idag på vikten och kroppsfiguren. Vi bombas inte av uppmuntrande ord till att träna och äta frukt, nej vi ska använda gördlar som plattar till magen, gå på extrema dieter (som oftast är ohälsosamma under längre användningsperioder) eller till och med ta till tveksamma tabletter som utlovar mirakel. För att inte tala om reklambilderna av kvinnor som inte ens är verkliga utan bildredigerade till bristningsgränsen..

..Om man tittar på gammal reklam från mitten av 1900-talet så gjordes det produkter som skulle leda till viktökning så att man blev KURVIG!

(Det fanns även produkter för män!)

Idealet var VERKLIGEN annorlunda...

Nu vet jag inte om det nödvändigtvis vore sundare att sträva efter kurvor/viktökning om man är naturligt smal, tror nog att det egentligen är lika osunt som att sträva efter en size zero-kropp när man är naturligt mullig.


Jag kan inte låta bli att undra.. när jag ser utmärglade kvinnor som petar runt maten på tallriken, naturligt slanka som tittar på vadderade bh:ar inne i klädaffären, överviktiga som fyller matkorgen med bantningsdrycker med chokladsmak, eller en otroligt vacker naturlig skönhet som färgat håret i tre olika nyanser och har fyra lager smink i ansiktet....

Hur skulle världen se ut om alla fick ha en vikt de trivdes med och som inte påverkades av media? Om hårfärg och smink inte fanns? Om alla fick leva sina liv i egen takt och efter egna önskemål utan pressen att hela tiden visa fram ett framgångsrikt och lyckat yttre?

Doves kampanj för "Real Beauty" träffar mig rakt i hjärtat.



För även om dessa modeller ser tillsnofsade ut, så har dove valt gamla, plattbröstade, dunderfräkniga och överviktiga för att få fram sin poäng..

Vad tror ni? Är det viktigt hur andra ser er i helhet?